Kategorier
Aktuellt Kulturkoll

Mitt i livet eller i mitten av det?

Linda
Medellivslängden för kvinnor i Sverige är ungefär 84 år, vilket gör att jag och mina kollegor på Kulturkollo förhoppningsvis kan sägas befinna oss någonstans i mitten av livet. Det är en tolkning av veckans tema, men ett annat är att befinna sig i mitt i livet, att leva det fullt ut och faktiskt ta chansen att hamna mitt i prick. Vara där vi vill vara med dem vi vill vara med.

Ibland blir livet inte som vi tänkt oss. Det tar oväntade vändningar och det som vi trodde var mitt i livet var kanske istället slutet. Andra gånger kan det visa sig att mitten inte alls var mitten, utan faktisk början. Det vet vi inte förrän efteråt. Så här i medelåldern kan vi kosta på oss att reflektera över den del av livet som varit och den som är kvar. Vänner vi mött, de som finns kvar och de som förlorat. De vägar vi valt, ibland omvägar som till slut ledde oss rätt, eller de gånger som vi gått vilse. Visa av ålder kanske vi till och med äntligen har kommit på vad vi vill göra med resten av livet, eller så kan vi glädja oss med att vi hamnat helt rätt och bara njuta av att vara just där.

Väldigt ofta är jag glad över att jag inte är så himla ung länge. Att jag faktiskt levt länge nog för att uppskatta de delar av livet som faktiskt är bra. Visst finns det rejäla medelålderskriser som tornar upp sig i horisonten och dessutom klimakteriet, två ämnen som kan dyka upp under veckan. Men idag vill jag att ni lutar er tillbaka och tänker på ert liv och njuter av In my life med The Beatles, en av de finaste låtar jag vet, speciellt de här raderna.

 

There are places I’ll remember
All my life, though some have changed
Some forever, not for better
Some have gone and some remain
All these places have their moments
With lovers and friends I still can recall
Some are dead and some are living
In my life, I’ve loved them all

 

 

 

Photo by Priscilla Du Preez on Unsplash

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Vilda blåsiga kvällar

helena-top

The long and winding road, that leads, to your door
Will never disappear, I’ve seen that road before
It always leads me here, lead me to your door
The wild and windy night, that the rain, washed away
Has left a pool of tears, crying for the day
Why leave me standing here, let me know the way

Så inleds min favoritlåt av The Beatles (och möjligen min favoritlåt punkt). Texten är förstås vacker rakt igenom, men främst fastnar jag för det där ”The wild and windy night, that the rain, washed away”. Jag älskar vilda blåsiga kvällar, det är mitt allra bästa i livet tror jag. Ingenting går upp mot att slänga på sig något vattentåligt och gå ut en kväll när vinden sliter i träden, helst ska det vara på hösten, ungefär nu när några löv fortfarande klänger sig kvar. Regnet får gärna piska också, men det är mest njutbart i längden om det inte gör det. Och njutbart i längden vill jag gärna att det är, jag stannar helst ute i timmar. Vad jag tycker så mycket om med det? Känslan av att bli genomblåst, av att vinden drar igenom mig och tar med sig allt slagg och kvardröjande skit och blåser bort det. Tror jag. Jag tror det är något genetiskt också, minns hur vår förstfödda blev alldeles lycklig när vi kom ut och det var väder, hon liksom kippade efter andan och blundade av lycka.

Jag lyssnar ofta på något under mina vardagspromenader, på klassisk musik, inte så klassisk musik eller en ljudbok. Men på mina stormpromenader lyssnar jag bara till trädens kamp, till vinden, till världen, naturens storhet. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att lyssna på en ljudbok om någon av mina medpromenerare, Elisabeth Bennet gillade ju att gå omkring, liksom Marianne Dashwood, för att inte tala om alla de där som blev lungsjuka i Svindlande höjder. Och Jane Eyre förstås.

Jag har dem med mig hur som helst, oavsett om jag lyssnar på orden om dem eller inte (troligtvis ”eller inte” på grund av det där med att låta vinden dra igenom och låta upplevelsen få bli fullkomlig). Vi vandrar rätt planlöst omkring i skogarna runt mitt hem och hoppas att vår längtan efter väder inte ska föra med sig att vi får ett träd i huvudet. Än så länge har det gått bra.

Och nu skulle jag kunna knyta ihop säcken med att säga något om att den långa vindlande vägen alltid leder mig hem. Men det känns lite övertydligt och ansträngt. Det blir för mycket…

Bild från Pixabay

Kategorier
Kulturkoll

Vi har nått slutet av Nittonhundrasextioåtta

helena-top
1968 är på många sätt ett mytomspunnet år, vilket inte är så konstigt då många saker hände eller tog sin början detta år. Du har kunnat läsa om såväl Artur Lindkvist, Johnny Cash50-åringens kulturella liv som Apornas planet. I veckoutmaningen blev vi också påminda om Zodiacmördaren, Grupp 8 och Jimi Hendrix.

Mycket musik har smugit sig in i flera inlägg under veckan, så jag avrundar veckan med de tio bäst placerade låtar som hamnade på Billboard Year-End Hot 100 singles of 1968. Missa inte chansen att ta a promenad down the memory lane, med nedan spellista – musiken från 1968 är i flertalet fall tidlös.

Ha en fortsatt lugn och skön söndag, så sparkar vi igång ett nytt tema imorgon.

Plats 10 “Tighten Up” med Archie Bell & the Drells

Plats 9 “Mrs. Robinson” med Simon & Garfunkel

Plats 8 “The Good, the Bad and the Ugly” med Hugo Montenegro

Plats 7 “This Guy’s in Love With You” med Herb Alpert

Plats 6 “Sunshine of Your Love” med Cream

Plats 5 “People Got to Be Free” med The Rascals

Plats 4 “(Sittin’ On) The Dock of the Bay” med Otis Redding

Plats 3 “Honey” med Bobby Goldsboro

Plats 2 “Love is Blue” med Paul Mauriat

Plats 1 Hey Jude med The Beatles