Vilda blåsiga kvällar

helena-top

The long and winding road, that leads, to your door
Will never disappear, I’ve seen that road before
It always leads me here, lead me to your door
The wild and windy night, that the rain, washed away
Has left a pool of tears, crying for the day
Why leave me standing here, let me know the way

Så inleds min favoritlåt av The Beatles (och möjligen min favoritlåt punkt). Texten är förstås vacker rakt igenom, men främst fastnar jag för det där ”The wild and windy night, that the rain, washed away”. Jag älskar vilda blåsiga kvällar, det är mitt allra bästa i livet tror jag. Ingenting går upp mot att slänga på sig något vattentåligt och gå ut en kväll när vinden sliter i träden, helst ska det vara på hösten, ungefär nu när några löv fortfarande klänger sig kvar. Regnet får gärna piska också, men det är mest njutbart i längden om det inte gör det. Och njutbart i längden vill jag gärna att det är, jag stannar helst ute i timmar. Vad jag tycker så mycket om med det? Känslan av att bli genomblåst, av att vinden drar igenom mig och tar med sig allt slagg och kvardröjande skit och blåser bort det. Tror jag. Jag tror det är något genetiskt också, minns hur vår förstfödda blev alldeles lycklig när vi kom ut och det var väder, hon liksom kippade efter andan och blundade av lycka.

Jag lyssnar ofta på något under mina vardagspromenader, på klassisk musik, inte så klassisk musik eller en ljudbok. Men på mina stormpromenader lyssnar jag bara till trädens kamp, till vinden, till världen, naturens storhet. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att lyssna på en ljudbok om någon av mina medpromenerare, Elisabeth Bennet gillade ju att gå omkring, liksom Marianne Dashwood, för att inte tala om alla de där som blev lungsjuka i Svindlande höjder. Och Jane Eyre förstås.

Jag har dem med mig hur som helst, oavsett om jag lyssnar på orden om dem eller inte (troligtvis ”eller inte” på grund av det där med att låta vinden dra igenom och låta upplevelsen få bli fullkomlig). Vi vandrar rätt planlöst omkring i skogarna runt mitt hem och hoppas att vår längtan efter väder inte ska föra med sig att vi får ett träd i huvudet. Än så länge har det gått bra.

Och nu skulle jag kunna knyta ihop säcken med att säga något om att den långa vindlande vägen alltid leder mig hem. Men det känns lite övertydligt och ansträngt. Det blir för mycket…

Bild från Pixabay

One comment Add yours

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.