Kategorier
Romankoll

Wakenhyrst och andra fördömda platser

helena-top

Jag har precis avslutat läsningen av Michelle Pavers nya roman, Skräcken på Wakenhyrst och den fick mig att tänka en del på sådana där härligt gotiska ruvande hus. I Skräcken på Wakenhyrst heter huset Wake’s end (varför boken inte heter Skräcken på Wake’s end övergår min fattningsförmåga, Wakenhyrst är byn så den borde ju heta Skräcken i Wakenhyrst i så fall, men ok, tillbaka till det jag ska skriva om här) och det är verkligen ett klassiskt kråkslott. Murgrönan, mörkret, träsket som ruvar utanför, mystiska och oroande ljud om nätterna och framförallt människor lika instängda i sig själva som i det där huset. Det får mig oundvikligen att tänka på andra hus med liknande kvaliteter. Jag tänker exempelvis på:

Hill house och det där slottet i We have always lived in the castle. Ingen är så fantastisk på att skrämma en halvt till döds med hjälp av hus som Shirley Jackson. I The haunting of Hill house mer direkt, men det vete sjutton om inte det där övervuxna och näst intill bortglömda huset i We have always lived in the castle skrämde mig mer med sitt försåtliga lugn och sitt kvardröjande mörker.

Overlook hotel. Såklart har Stephen King skrivit en av litteraturhistoriens mest klaustrofobiska byggnader (och det här är förstås inte det enda). Egentligen är det ju inte själva huset som skrämmer i The shining/Varsel, det är vad det gör med människor. Men det går inte att komma ifrån att själva huset också är jäkligt läskigt.

Thornfield. Ok Jane Eyre är ingen skräckroman och Thornfield är inget självklart skräckhus, men när man tänker lite på det så inser man ju att det nog är det ändå. Av värsta sort. Det där som gömts och stängts in på vinden säger ju mer om den värsta skräcken och det mörkaste mörkret än det mesta i skräckgenren.

Northanger abbey. Är förstås inte hemsökt annat än i Catherine Morlands fantasi. Men där är det sannerligen så ljuvligt hemsökt att jag inte kan utelämna det här.

Exemplen är förstås fler, många, många fler. Där finns Huset som gud glömde och det där i Poltergeist och hur mycket som helst. Vilket är ditt allra mest och bäst fördömda hus som du inte kan låta bli att återvända till? 

Bild från Pixabay

Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll

Oh to sleep, to sleep and to dream

Ja, i ärlighetens namn skulle jag hellre sova än sitta vid datorn just i detta ögonblick men när Kollot anropar så är det bara att HTFU och sätta sig med stora koppen kaffe. Jag hade från början tänkt skriva ett inlägg om Törnrosa här men sedan snubblade jag över en sida med kända citat om sömn och förlorade mig fullständigt. Därför tänkte jag här bjuda på några av de bästa. Först ut är kattälskaren och fiskaren Hemingway:

I love sleep. My life has the tendency to fall apart when I’m awake, you know?
~ Ernest Hemingway

Vem kan inte relatera till det liksom.

Och redan Thomas av Aquino hade koll på läget:

Sorrow can be alleviated by good sleep, a bath and a glass of wine.
~ Thomas Aquinas

Jag lovar att han sa det en mörk januaridag då han också hade lust at gå i ide.

Shakespeare har inte bara skrivit om sömn som en metafor för döden:

Sleep that knits up the ravelled sleave of care
The death of each day’s life, sore labour’s bath
Balm of hurt minds, great nature’s second course,
Chief nourisher in life’s feast.
~ William Shakespeare, Macbeth

Alltså, sällan har jag läst en så träffande text om trötthet. Jag som älskar att sova kände omedelbar längtan efter en säng.

O sleep, O gentle sleep,
Nature’s soft nurse, how have I frighted thee,
That thou no more wilt weigh my eyelids down
And steep my sense in forgetfulness?
~ William Shakespeare, Henry IV, Part I

Alltså, jag tror att Shakespeare led av svår insomnia då han ganska ofta ägnar sig åt att prata om sömn, avsaknaden av den eller längtan efter den.

Sedan finns det ju personer som anser att sova kan man göra när man är död.

Sleep, that deplorable curtailment of the joy of life.
~ Virginia Woolf

Nu var kanske inte Virginia Woolf alltid en muntergök så “the joy of life” får lite av en bitter bismak. Kanske hade hon mått bättre om hon hade sovit mer?

Sedan har vi Wille igen:

Good things of day begin to droop and drowse,
Whiles night’s black agents to their preys do rouse.
~ Macbeth, III, ii, 45

Han hade uppenbarligen ett ambivalent förhållande till det där med sömn.

Wordsworth lyckades fånga den där känslan ni vet, när man ligger och försöker sova, för man måste sova, men kan inte sova och snart är det dags att gå upp. Somnar man inte nu så kommer man vara jättetrött dagen därpå och bara SOV nu då!

A flock of sheep that leisurely pass by
One after one; the sound of rain, and bees
Murmuring; the fall of rivers, winds and seas,
Smooth fields, white sheets of water, and pure sky –
I’ve thought of all by turns, and still I lie
Sleepless…
~ William Wordsworth, “To Sleep”

Och Charlotte Brontë hade också koll på läget. För visst är det så, att ligger man och oroar sig för något så är det svårt att somna och dessutom blir sömnen ofta ganska lätt.

A ruffled mind makes a restless pillow.
~ Charlotte Brontë

Citatdrottningen nr 1, Dorothy Parker, led också av sömnlöshet. Något man mycket väl kan tänka sig med tanke på hennes fräna tunga.

How do people go to sleep? I’m afraid I’ve lost the knack. I might try busting myself smartly over the temple with the night-light. I might repeat to myself, slowly and soothingly, a list of quotations beautiful from minds profound; if I can remember any of the damn things.
~ Dorothy Parker

Fast kanske hon är något på spåren där. Så nästa gång jag har svårt att sova så kanske jag ska försöka gå igenom den här listan igen. Rabbla citat och dikter och se om det hjälper bättre än att räkna får. Vad tror ni? Jag avslutar med den fantastiska låten “Insomnia” av Faithless. Kan inte fatta att den faktiskt är nästan 25 år gammal nu!!

Jag hade för mig att det fanns ett citat av Robert Frost där någonstans men verkar minnas helt fel. Det enda jag hittar när jag googlar nu är en låt av Celine Dion och det var abslut inte vad jag tänkte på. Hur som helst, hoppas ni kan sova gott när kvällen kommer. Säger Godnatt i förväg. Och sov så gott. Zzzzzz……

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Vilda blåsiga kvällar

helena-top

The long and winding road, that leads, to your door
Will never disappear, I’ve seen that road before
It always leads me here, lead me to your door
The wild and windy night, that the rain, washed away
Has left a pool of tears, crying for the day
Why leave me standing here, let me know the way

Så inleds min favoritlåt av The Beatles (och möjligen min favoritlåt punkt). Texten är förstås vacker rakt igenom, men främst fastnar jag för det där ”The wild and windy night, that the rain, washed away”. Jag älskar vilda blåsiga kvällar, det är mitt allra bästa i livet tror jag. Ingenting går upp mot att slänga på sig något vattentåligt och gå ut en kväll när vinden sliter i träden, helst ska det vara på hösten, ungefär nu när några löv fortfarande klänger sig kvar. Regnet får gärna piska också, men det är mest njutbart i längden om det inte gör det. Och njutbart i längden vill jag gärna att det är, jag stannar helst ute i timmar. Vad jag tycker så mycket om med det? Känslan av att bli genomblåst, av att vinden drar igenom mig och tar med sig allt slagg och kvardröjande skit och blåser bort det. Tror jag. Jag tror det är något genetiskt också, minns hur vår förstfödda blev alldeles lycklig när vi kom ut och det var väder, hon liksom kippade efter andan och blundade av lycka.

Jag lyssnar ofta på något under mina vardagspromenader, på klassisk musik, inte så klassisk musik eller en ljudbok. Men på mina stormpromenader lyssnar jag bara till trädens kamp, till vinden, till världen, naturens storhet. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att lyssna på en ljudbok om någon av mina medpromenerare, Elisabeth Bennet gillade ju att gå omkring, liksom Marianne Dashwood, för att inte tala om alla de där som blev lungsjuka i Svindlande höjder. Och Jane Eyre förstås.

Jag har dem med mig hur som helst, oavsett om jag lyssnar på orden om dem eller inte (troligtvis ”eller inte” på grund av det där med att låta vinden dra igenom och låta upplevelsen få bli fullkomlig). Vi vandrar rätt planlöst omkring i skogarna runt mitt hem och hoppas att vår längtan efter väder inte ska föra med sig att vi får ett träd i huvudet. Än så länge har det gått bra.

Och nu skulle jag kunna knyta ihop säcken med att säga något om att den långa vindlande vägen alltid leder mig hem. Men det känns lite övertydligt och ansträngt. Det blir för mycket…

Bild från Pixabay

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

En hink full av klassiker

helena-top

Om vi menar skönlitterära klassiker när vi pratar dammigt, så är jag tämligen ambivalent till frågan. Jag står på barrikaderna när det kommer till att kämpa mot måste- och bör-läsning. Den måste få förbli kravlös och utan prestige. Men – men! – sen skriker den där lilla litteraturvurmaren i mig. Klart att vi inte ska låta fantastisk kultur dö ut! Tänk på hur dåtiden berikar nutiden. Och så finner jag mig plötsligt med att argumentera om alla dessa verk, som är så viktiga för oss. Som ni ser så sker i detta nu en inre kamp där jag inte vill låta andra sätta upp spelreglerna för vad som vi (läs:jag) bör läsa, samtidigt som jag svärmar lite för de där klassikerna. Vilka de nu är?! (den frågan låter jag dock vara obesvarad här). Flest klassiker läste jag under mina studieår och föll totalt för Hundra år av ensamhet, Svindlande höjder och Lysande utsikter m.fl. Då läste jag dock dem i en kontext som möjliggjorde att jag såg det där lilla extra. En omläsning vågar jag mig därför inte på för risken att förstöra den där wow-känslan jag fick då.

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll Lyrikkoll Romankoll

Kulturkollo tipsar: favoritklassiker

linje-kulturkollo

Den här veckans tema fick oss att diskutera en hel del om vad som egentligen är en klassiker och hur gammal en bok måste vara för att kvala in som klassiker. En definition vi hittade var “skönlitterär litteratur som läses av generation efter generation”, men vi kunde ganska snart hitta böcker som kanske inte hade funnits i en generation ännu, men som i olika sammanhang behandlas som en klassiker. Är det då en modern klassiker? Gränserna är flytande …

Här tipsar i alla fall vi på Kulturkollo om våra favoritklassiker enligt eget urval och personlig definition. Hur många har du läst? Vilken bok skulle du vilja lägga till på listan?

Kategorier
Romankoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v. 5 2016

Kulturkollo har rest sig ur vinterdvalan och bjuder återigen temaveckor till folket, äntligen! Ämnet för veckan är allt som är kort – noveller, tweets och andra korttexter. Men vi har naturligtvis läst annat också, längre saker som vi gärna berättar om. Här hittar du alla veckans recensioner från våra egna bloggar. Spänning, familjerelationer och änglaaction, bland annat. Håll till godo:

After you av Jojo Moyes (Ulrica)

En bön för de stulna av Jennifer Clement (Anna)

Det är något som inte stämmer av Martina Haag (Lotta)

Finding Katherine Mansfield av Susannah Fullerton (Anna)

Fjärilar på min hud av Rebecka Kvist (Ulrica)

Glödens färger av Vibeke Olsson (Ulrica)

Gånglåt av Elin Olofsson (Helena)

Hur ska det gå för Pinnebergs? av Hans Fallada (Ulrica)

Jag lät dig gå av Claire Mackintosh (Anna)

Jag och Earl och tjejen som dör av Jesse Andrews (Fanny)

Kategorier
Kulturkoll Romankoll Sakprosakoll

Lottas 2014

Lotta

Årets mest oväntade: Att Stefan Spjuts Stallo skulle vara så himla bra! Jag förväntade mig närmast ett magplask men det var ett perfekt konstruerat möte mellan den verkliga världen och “sagovärlden” – jag köper hela den spännande och fartfyllda berättelsen.

Årets klassiker: Jag läste nog bara en enda klassiker under året – Jane Eyre av Charlotte Brontë, och jag såg på den med delvis andra ögon idag än när jag läste den som tonåring. Edward Rochester är bara creepy. Jane däremot glänser och är ännu mer fantastisk än vad jag mindes henne.

Årets gråtfest: The Last Days of Rabbit Hayes av Anna McPartlin (kommer på svenska i mars) rensade tårkanalerna rejält.