Etikett: Till rymden och vidare

Kategorier
Kulturkoll

Veckoutmaning: Svarta hål och stjärnströssel

I veckans utmaning vill vi att du väljer två personer som förtjänar det. Nån som gjort något riktigt dumt och nån som gjort något riktigt bra. Det kan vara en fiktiv person som du hatar eller älskar, eller så kan det vara en livs levande person som du stör dig på eller vill lyfta fram.

  1. Vem vill du straffa genom att skicka rakt in i ett stort, svart hål?
  2. Vem vill du hylla genom att dränka i glittrande stjärnströssel?

Delta genom att svara på din egen blogg, i kommentarerna här nedan, på Facebook eller Instagram. Glöm inte att nämna oss @kulturkollo och använda taggen #tillrymdenochvidare eller på något sätt tala om var vi kan hitta ditt svar.

Kategorier
Romankoll

Vi kämpar på jag och rymden

helena-top
Vi vet ju sen gammalt att jag inte är den som gärna ger mig ut i den fiktiva rymden (jag har skrivit om mitt komplexa förhållande till det oändliga bland annat här och här). Men ni ska veta att jag försöker.

Just nu står jag i begrepp att kasta mig in i att se om Alien-filmerna eftersom den första fyller 40 år i år. Jag älskar de första filmerna, älskar!

Med läsningen är det värre. Jag har precis gett upp The long way to a small, angry planet av Becky Chambers. Den är prisad och säkert fantastisk, men jag orkar inte. Det är något med allt det tekniska som måste beskrivas. Men samtidigt är det inte så enkelt som att det är bara det som stör mig. Det finns rätt mycket tekniskt som jag inte begriper i Illuminae-trilogin och ändå älskar jag de böckerna utan förbehåll. Det är något annat.

Kanske är det något med det ödsliga. Men det stämmer inte heller rakt av, jag älskar ju det jordbundet ödsliga i mina böcker. Det är något särskilt med rymden. Kanske att det skrämmer mig så mycket med sin evinnerliga oändlighet. Och jag gillar ju inte så värst att bli skrämd (men, eh, Alien..?)

Jag hyser fortfarande hopp om att det ska finnas fler rymdromaner för mig. Jag har precis införskaffat Aurora rising av Illuminae-duon Amie Kaufmann och Jay Kristoff, och så har jag förstås Anna Jacobsson Lunds Czentes omega på vänt.

Och någonstans i bakhuvudet finns en tanke om att jag i sommar borde ge mig på en omläsning av rymdklassikernas rymdklassiker Aniara som jag avgudade när jag läste den högt för mig själv i mitt studentrum för länge sen.

Det finns hopp om rymdlivet, men det är förtvivlat komplicerat att hitta det som är kompatibelt med just mig och mitt läsande. Frågan är varför jag inte bara ger upp, men det finns något väldigt lockande i det där som gör motstånd i mig också. Ingenting är enkelt i (läs)världen.

Kategorier
Kulturkoll

Galaxer i mina braxer

Lotta

Ja herregud. Vad har vi gett oss in på? Veckans tema heter ”Till rymden och vidare”, och det kändes förmodligen som en bra idé när temat bestämdes, och det kändes antagligen som en okej idé för min del eftersom jag räckte upp handen och sa att jag kunde vara temageneral. Men herregud och galaxer i mina braxer, vem orkar tänka på rymden i midsommarveckan, och vem orkar ens tänka på rymden överhuvudtaget?

Ibland fastnar jag i tankar som hur mycket bananer det egentligen finns på jorden. I varje liten matbutik, kiosk, stormarknad, i min lilla stad finns det bananer. Varje dag, hundratals, tusentals bananer. I hela länet finns det ännu fler. Tänk då över hela Sverige. Massor av bananer. Oändligt mycket bananer! Och i hela Europa, i hela världen är det likadant. Bananer, bananer, bananer. Jag kan få ont i huvudet när jag tänker på hur mycket bananer det måste finnas i omlopp i den här världen, som skördas och fraktas runt, runt. Och om bara det gör mig matt, hur tror ni då det känns när jag tänker på rymden och hur liten jorden med alla sina bananer är i det sammanhanget och om rymden nånsin tar slut och vad finns bortom rymden? Där finns väl ingenting om den nu är oändlig, och vad är egentligen oändligt när det finns oändligt mycket bananer??

Rymden skrämmer mig, och jag förstår mig heller inte på den. Jag har sett alla dom där rymdfilmerna med Matt Damon, och jag sitter som en treåring och frågar varför gör han så, vem är det där, vad hände nu, hur gick det där till… och så vidare. Det är obegripligt. Jag har inte sett en bra rymdfilm sedan E.T och den utspelade sig ju inte ens i rymden.

Nåväl, i år är det 50 år sedan den första månlandningen (om den nu hände?) och det är väl värt att fira (eller inte?). Oavsett vad man tror om det så kommer den här veckan att handla om rymden och oändlighet och allt det där som både skrämmer och fascinerar oss, och tydligen också om bananer. Välkommen ut i rymden och vidare!