av 
Gårdagen avslutades med en maratonresa hem mot Göteborg. Vad ska man nu göra när man sitter på ett tåg som far halva Sverige runt för att undvika strömavbrott i Hallsberg?
Lyssna på en veritabel föreställning av Staffan Westerberg förstås! Med den karaktäristiska rösten, ackompanjerad av en speldosa och med en samling dikter ger han gammal som ung en stund att minnas. Vi får höra hur en åldrande man funderar över tiden som är kvar, saknar sin sjuka partner och känner sig allt mer ensam. Fjädern i speldosan hakar upp sig och Staffan undrar om det nu är dags. Dags att lägga sig på sidan, somna in och hamna i evigheten. Eller i intet. Staffan Westerberg har i sin diktsamling Hoppla själv illustrerat och han närmar sig sakta men säkert en överenskommelse med sig själv.
Med finurliga och mycket drabbande formuleringar bjuder den sorgsne clownen oss på en sista föreställning. Det känns som ett avsked och det är alldeles underbart Westerbergskt. Lyssna på ljudboken. Vemodigt och trösterikt.
Två centimeter kvar. Det är inte mycket.
– Det beror på hur lång vägen är,
påminner måttbandet.
– Sånt vet man inte, svarar snigeln.
En decimeter, en meter, eller rent av en hel
kilometer?
Men det är kanske att begära
för mycket av livet.
Att veta.
Läs också Staffan Westerbergs roman om sin uppväxt: Elvaåringen.
