Utan personligt ansvar – Lena Andersson

Bild: beskuret omslag hämtat på Natur & Kultur

anna-top

 

Då var det dags att möta Ester igen, poeten och essäisten Ester som förresten kvittrar små tänkvärda sentenser på @EsterNilsson_ .  

Välformulerade små oneliners tagna direkt från böckerna Utan personligt ansvar och Egenmäktigt förfarande som lämpar sig ytterligt väl i twitterform men kanske inte bygger en roman, eller?

Fem år har gått och man kan fundera på om Ester lärde sig något efter  det där som man undrar ens var kärlek i förra boken, den där idén om den perfekta förälskelsen som var dömd att bli till inget , historien med Hugo Rask?

Skärmklipp

Som man kan ana av hennes tweet så har hon inte lärt sig ett dugg. Hon har bara blivit 37, etablerad författare men inte klokare när det kommer till kärlekens turer. Nu heter föremålet för hennes förälskelse Olof Sten och den här gången kallar hon sig själv för älskarinnan. Hon intalar sig själv att Olof kommer att lämna sin fru, bara hon är tålmodig och tillräckligt taktisk i spelet så kommer det att bli hon som står med vinsten. Trofén är en medioker skådespelare som turnérar land och rike runt och Ester kommer villigt till de olika spelplatserna när det passar Olof. Det blir som att hela livet är en pjäs, romanen är en scen, en uppvisning i den tragiska kärleken med väninnekör och allt. Ester, och Lena Andersson, dissekerar och intellektualiserar känslorna så till den milda grad att de reduceras till en slags ekonomisk transaktion. Det gäller att hålla balansen på relationskontot, man måste sätta in, investera, för att sedan kunna ta ut. Alla insättningar som Olof gör tolkar Ester som tecken på att snart, snart ska han lämna sin fru. Snart ska han bli hennes för mer än några timmar och hon kör mil efter mil med sin gröna lilla bil för att finnas till hands.

Det knastertorra språket med sina under- och överdrifter gör texten lekfull och humoristisk. Jag småfnissar åt Esters totalnaiva inställning och blir småsorgsen av Olofs oförmåga att sluta dra nytta av Ester. Det är svårt att hitta några förmildrande omständigheter, han borde kunna sätta stopp. Hon borde kunna tänka till. Om jag nu ska skriva något negativt, för det är klart att det finns saker att haka upp sig på i den här romanen, så får det också bli språkbruket. Man måste inte lasta texten med så många vackra och svåra ord. Jag fattar, Ester är poet och essäist och hon kanske använder ord som förlösas, tolkas, individualromantisk, normativa,förtretad, impertinent och förklaringsmodeller i ett kort samtal med en kompis efter bion men för mig känns det lite krystat. Jag vet att författaren har en tanke med att beskriva kärleken och känslan närmast kliniskt men … Nja. Just den överlastade stilen är jag lite trött på efter alla forskningsrapporter som jag läst. Det här är ju, som Lena Andersson de senaste veckorna idogt hävdat, en skönlitterär roman. Fiktionens språk är nödvändligtvis inte forskningens språk, trots att Ester tar sig an sitt kärleksliv som ett smärre forskningsprojekt närmast värt ett nobelpris i skygglappar och idoghet.

All data hon fick in användes för att bekräfta teorin, att han hyste kärleksintresse för Ester Nilsson på samma sätt som hon för honom, och att bara yttre och inre hinder stoppade honom, hinder som tiden och hennes goda inflytande skulle forcera. Inga data tycktes förändra denna tes och hon utgick från en fast kärleksstruktur och en universell människa som postulat och axiom, ogenomträngliga för varje slags motspänstig empiri; den gjordes istället om för att bättre passa hennes teori.

Provläs! 

Titel: Utan personligt ansvar
Författare: Lena Andersson
Förlag: Natur & Kultur 
Utgivningsår: 2014
Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestEmail this to someone
Föregående inlägg:
Nästa inlägg:

Skrivet av:

Publicerat: 6 november, 2014

Kategori: Aktuellt, Romankoll

Visningar: 3914

Taggar:

4 Responses to Utan personligt ansvar – Lena Andersson

  1. Lotta skriver:

    Blä. Jag kräks på Esters språk och på Ester och jag fattar INTE folk som blir helt hänförda. Stackars människor säger jag bara. Sådär. Nu har jag rasat lite.

    • Anna skriver:

      Rasa du. Jag tycker allt mer om Ester nu efter andra romanen. Hon är fast i något slags intellektuellt känsloliv som jag tror att många kan fastna i. Sedan kan man irritera sig väldigt mycket på henne. Helt klart. Men bara det att vi rasar och tycker och engagerar oss tyder väl på att det finns ngt där att diskutera?

      • Lotta skriver:

        Ja, det finns helt klart mycket att diskutera. Men jag är nog alldeles för känslosam och inte nog intellektuell-kylig-klinisk-analytisk för att få ut något av Ester, eller av Lena för den delen.
        Different strokes for different folks helt enkelt… 😉

        • Anna skriver:

          Precis som det ska va’. Var och en blir salig på sin fason. Jag var skeptisk innan läsningen av bok nr två men nu är jag såld.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *