Skymningsporten – vi läser tillsammans

Helena: Jag älskade den här boken reservationslöst när jag läste den för första gången för tre år sedan. Dels behandlar den teman (kvinnors utsatthet, historisk förföljelse, häxeri) som intresserar mig, dels är det en oerhört välskriven och speciell historisk roman. Jag sögs in i språket och personerna och har inte kunnat sluta tänka på boken sen jag la den ifrån mig. Och det är med den utgångspunkten jag nu läst boken igen, i den svenska översättningen.

Lyran: Min första reaktion när jag började läsa var att jag älskade texten, den är rik på metaforer, naturen är besjälad och stämningen trolsk. Längre fram i handlingen, när mycket otäcka saker händer, rapporteras dessa däremot kortfattat på ett sätt som jag upplever som distanserat. Eller var det jag som kände mig tvungen att distansera mig från det som hände?

Anna: Skymningsporten, vilken vacker titel som genast försätter mig i en särskild känsla. Stunden mellan ljus och mörker, stunden mellan vakenhet och sömn, stunden mellan verklighet och fantasi. Omslaget och titeln slår an en nästan romantisk ton i mig och ack som jag bedrog mig.

Carolina: Ja, för romantisk är nog det sista den här boken är. Otäck, otäck, otäck är nog mitt helhetsintryck när jag har läst. Otäck – ändå bra. Och det är nog Wintersons språk och förmåga att få mig att nästan vara där, på plats i Pendle och inne i fängelsehålan och i Malkin Tower, som gör att jag tycker den är så bra. Men inte är den riktigt vad jag hade väntat mig, boken.

Anna: Temat makt skulle jag vilja prata om, den som har kunskapen har makt, den som har styrkan har makt.

Helena: Och makten kan snabbt plockas bort och förvandlas till maktlöshet. Det tycker jag att hon skildrar väldigt bra, det sköra. Det sköra med själva livet men också det sköra med makt. Den som är satt att styra över en bygd styr bara över den tills det kommer någon utifrån med mer makt och säger till hur det ska vara. Och Alice som har makten över sitt eget liv tills den tas ifrån henne, av Potts men också av de mest maktlösa.

Anna: Jag både beundrar och äcklas av Wintersons förmåga att beskriva utsattheten hos människorna, särskilt då förstås kvinnorna och barnen som utsätts för de ohyggligaste saker. Var de råa beskrivningarna av tortyr och svartkonst verkligen nödvändiga för berättelsen?

Helena: För mig känns de nödvändiga, men jag önskar att de inte funnits där ändå. Jag ser hela berättelsen som en saga om människans djupaste mörker, det riktigt fula hos oss alla. Tortyren är vidrig, men belysande (dels det den gör med den utsatta men också hur en människa kan utsätta en annan människa för något sådant, den här besattheten att driva fram ”sanning” och driva ut ondska som man bestämt existerar…) Svartkonsten är jag mer osäker på om den behövs, kanske ändå för stämningens skull men den kunde nog tonas ner lite.

Carolina: Jag tyckte verkligen inte om att läsa tortyrscenerna som är helt vidriga. Ändå tycker jag att de hör till, och tror som du, Helena, att boken får oss att tänka på hur vedervärdiga saker vi människor kan göra mot varandra. Men det här med svartkonsten och magin ville jag inte ha. När jag började läsa, och förstod att boken skulle handla om häxorna vid Pendle Hill som jag tidigare läst om på flera ställen och länge varit nyfiken på – då trodde jag att den här boken skulle bli mera något av en skildring av hur det hela verkligen kunde ha gått till. Det fanns ju tydligen en grupp människor som blev anklagade för och avrättade för häxeri i Pendle på 1600-talet, och jag ville så gärna veta mer om vilka de egentligen var och vad de hade gjort, eftersom jag definitivt  inte tror på vare sig häxeri, Gud eller någon mörkrets herre. Och det börjar helt fascinerande men ändå förklarande i boken med den här utstötta familjen som liksom suggererar sig själva till att tro sig vara häxor med en sabbat och bloddrickande och allt vad det är och jag tänker att ”jodå, så här kanske det var”. Men när det sedan blir magi med i historien, och avtal med den onde och allt vad det är – då tappar boken mig. Jag gillar magi och övernaturlighet – men i andra sorters böcker. Här ville jag ha rå och skitig verklighet.

Lyran: Precis så reagerade jag också, Carolina. För min del förtog svartkonsten känslan av samhörighet med de utsatta kvinnorna. Visst kan en del kvinnor som torterades och avrättades för häxeri ha suggererats att tro att de var häxor, men vanligare var nog ändå att de var helt vanliga kvinnor med kunskap om t ex läkeörter.

Anna: Jag gillar hur Winterson väver in litteratur. Jag har läst Faustus och det där med att sälja sin själ till djävulen kommer mig påträngande nära i den här romanen. Skymningsporten försätter också min läsning av Shakespeare i en helt ny kontext. Jag skrev en gång en uppsats om The Tempest och samtidens häxprocesser gick mig helt förbi. Hur är det med er andra, förändrades synen på Shakespeare när ni läste?

Helena: Jag tycker också väldigt mycket om att litteraturen kontextualiseras och jag tror att när jag läser Shakespeare nästa gång kommer jag bära med mig denna bit av historia in i läsningen.

Carolina: Jag har inte läst mycket av Shakespeare, egentligen, även om jag ändå vet vad många av hans dramer handlar om. Och det jag gillar här är när personen Shakespeare är med och liksom är av kött och blod, och har funderat på saker i sin omgivning och aktuella händelser när han skriver sina verk. Annars är de där dramerna för mig något oantastligt som alltid har funnits – inget som har funderats fram och påverkats av den yttre världen.  Winterson väcker dem för mig, och jag blir sugen på att läsa dem på riktigt och inte bara ha en hum om dem.

Helena: Jag upplevde att något gick mig förlorat nu när jag läste boken på svenska. Språket i original är en så stor del av magin, här känns det mer vardagligt. Jag tror att det beror på att ett främmande språk alltid måste bli mer hemlighetsfullt, det är inget fel i översättningen alltså. Däremot störs jag av en rad korrekturfel (fel namn på personer, upprepningar…).

Carolina: Jag brukar inte fundera så mycket på översättningen när jag  läser, om den inte direkt skaver i mig. Här tyckte jag det var OK, men kan ändå tänka mig att jag nog helst hade velat läsa boken på engelska eftersom jag känner att det språket hade passat bättre till berättelsen. Kanske är det som du säger, Helena, att språket här blir en del av magin. Eller att det så väldigt mycket är ett stycke engelsk historia vi får läsa?