En svensk, en finsk och Bellman – en hyllning till kulturtanten

anna-top

Kulturtanten är het just nu, ordet gör reklam för opera, begreppet finns numer med i SAOL och man kan kolla sin egen kulturtantspotential med hjälp av quiz.

Så här var det. Jag åkte, tillsammans med ett gäng bokbloggare till Helsingfors förra helgen. Kulturtanter på utflykt liksom och när jag inför resan kollade nyheterna på Storytel så dyker Martina Montelius alldeles färska roman upp i appen. Klart att jag var tvungen att lyssna på boken där kulturtanten Boel tar med sitt litteratursällskap Oscar Levertins vänner på författarkryssning till Helsingfors och där Boel har en enda agenda. Hon ska vid 62-års ålder knarka, supa och knulla.

Och hon ska göra det ordentligt, älskarna och älskarinnorna ska leta sig fram genom rulltårtorna i hennes underliv, saven ska rinna och kroppen ska skälva. Jag fnissade hejdlöst ett antal gånger under läsningen – Montelius kan det där med att använda en extremt vass penna när hon beskriver samtiden. Orden väller ut från sidorna och väldigt ofta är de Montelius helt egna skapelser. Hon konstruerar ordbyggen, skapar bilder i huvudet som man inte trodde fanns, det är extra av allt. Burleskerier och fantasier och trots det lekfulla och innovativa ordbrukandet så förstår man precis. Både ytan och djupet.

Boel lever ett stilla liv med sin man men inuti kokar hon. Hon har insett att det är dags att ge sig ut och uppleva världen, att vara en duktig föreläsare om språk och manisk bokläsare räcker inte längre. Hon har tagit hand om allt för mångas behov i sin dag, nu är det dags att se till sina egna. Hon vill göra ett försöka till att leva. Hon förälskar sig handlöst i kvinnor, både sin psykolog och i en av det litterära sällskapets medlemmar, men när chansen kommer att få till det med en av de mycket kända manliga författarna på kryssningen så prövar hon det också. Varför tacka nej?  Det där bekräftelsebehovet som Boel hyser har gjort att hon har samlat en udda skara människor omkring sig. De ser henne närmast som en mamma – och hela gänget beskrivs så målande att man kan känna igen typerna direkt. Alla har de, som Boel, sina hemligheter och alla har de behovet av att få höra till. Allteftersom boken fortsätter så sätter man fnisset allt mer i halsen och det fastnar där i en massiv klump. Djup tragik blottas där karaktärerna i boken bär på trauman som förlamar dem. Dråpligt, vilda swingar åt många håll och total svärta på en gång.

Hur skruvar man då en sån här historia så att den blir både läst och omtalad? Vad har nu en rasande intellektuell lek á la Montelius med Bellmanhistorier att göra?

Jo, de använder sig båda av det självklara greppet att bryta tabun. Boels liggande med både kvinnor och män beskrivs så utförligt att jag faktiskt rodnar, Bellman äter bönor och fjärtar en femtonsekundare i matsalen … Same, same.  Mina elever älskar att läsa bellmanhistorier just för att de innehåller dubbeltydigheter, ett ordvitsande och så slår Bellman ur underläge. Han kan verka naiv men oj, så listig han är, det draget känner vi igen hos Boel. Hon har ordnat sitt liv på ett sätt som ska skyla henne, skydda henne. Smart och mycket sårbar på en och samma gång.

9789173373937_200_skojarna-i-ortagarden-en-rovarhistoria_pocket

Driver med våra förväntningar och fördomar om hur vissa människor ska vara och uppträda har jag förstått att Paasilinna också gör. Nu reste jag ju till Finland och jo men visst. Bellmanhistorier blandat med Åsa-Nisse för vuxna upplever jag att Arto Paasilinnas romaner är. Älskade av många och helt obegripligt tröttsamma för mig. Det där tokroliga pustlusterierna tröttar mig. Jag har hört drygt halva Skojarna i örtagården och jag kommer inte lyssna klart. På anrika Fazers café så inledde vi i söndags ett samtal om vad som är roligt att läsa? Vi var blandade nationaliteter kring bordet och vi enades om att man skrattar åt olika saker i olika länder. Det verkar finns lika många svar på vad humor är som det finns människor och för mig är det helt klart så att jag föredrar den totalgalna ordekvilibrismen och satiren hos Montelius före det småputtrigt crazy hos Paasilinna. Och sen finns ju alltid Bellman!

PS. Klart att jag också var tvungen att googla på Oscar Levertin. Referenserna till hans liv återkommer i Montelius roman och självklart spelar gurgelvatten en viktig roll, så också känslan av att stå lite utanför samhället oavsett hur duktig man är. Läs och fascineras av hans livsöde.

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestEmail this to someone
Föregående inlägg:
Nästa inlägg:

Skrivet av:

Publicerat: 25 april, 2015

Kategori: Aktuellt, Barnbokskoll, Romankoll

Visningar: 2825

Taggar: , , , ,

13 Responses to En svensk, en finsk och Bellman – en hyllning till kulturtanten

  1. Helena skriver:

    Det finns en Paasilinna som är rolig. Livet är kort Rytkönen lång, och det beror nog på att den innehåller en del svärta.

  2. Veera skriver:

    Det är bara så att finsk och svensk humör skiljer sig och därför många svenskar tycker inte om Paasilinna. Jag är mer finsk än finlandssvensk, så jag har tyckt om hans böcker (Världens bästa by och Harens år är de två bästa).

    • Anna skriver:

      Harens år har många tipsat mig om. Det verkar ju helt klart vara så att man skrattar åt olika saker – men om jag minns så gillade du Solsidan. Den verkar funka var som helst!

  3. Carolina skriver:

    Nu blev jag riktigt sugen på att läsa Montelius – låter som något för mig (blir särskilt lockad av det där ordbyggandet tror jag).

  4. Linda skriver:

    Också sugen på att läsa Montelius och tycker du ska läsa Kollektivt självmord, som faktiskt är rolig.

  5. bloggbohemen skriver:

    Oscar Levertins vänner ligger i min Storytel-bokhylla och väntar på lyssning. Tror jag kommer att gilla den efter att ha läst dina tankar om boken.
    Paasilinna – Kollektivt självmord är riktigt bra! Har läst fler böcker av honom, men Kollektivt självmord är något alldeles extra. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *