När litteraturen synliggör de utanför normen

Linda
Det är lätt att vi tar för givet att de personer vi möter är heterosexuella. Redan när barn är små börjar många skämta om att en flicka och en pojke som leker med varandra egentligen är kära, eller till och med att de kommer att gifta sig. Bara på skoj självklart, men också ett antagande om att dessa barn faktiskt kommer att bli kär i någon av det motsatta könet. Vi klistrar heteroetiketten på dem utan att reflektera. På samma sätt tar vi för givet att den som föds som pojke och ser ut som en pojke också definierar sig som en pojke och  vill vara pojke, eller att den som föds som flicka vill vara flicka. Vi reflekterar inte över att det biologiska könet skulle kunna vara fel.

Den senaste tiden har det kommit flera ungdomsböcker som trotsar heteronormen och även tanken om att det biologiska könet är det enda rätta. Det gör mig glad. När kulturen breddas, vidgas våra tankar och då blir det också lättare för de som inte följer den ibland väldigt tvingande normen, att bryta den och faktiskt våga stå för det. Det som har hänt på senaste tiden är att det inte ens ses som en stor grej att vara homosexuell i många böcker. Det handlar inte bara om representation, utan faktiskt något mer.

Sara Lövestam beskriver i sin bok Som eld kärleken mellan Anna och Lollo som den mest naturliga i världen. Är det något som är svårt, så handlar det inte om att de råkar vara två tjejer, utan om klass. Att de tillhör olika grupper med olika ekonomiska förutsättningar. I boken Du, bara av Anna Ahlund spelar det inte heller någon större roll att kärlekshistorien utspelar sig mellan två killar, men visst är kärleken ibland svår. Jag tycker om att homosexuell kärlek äntligen beskrivs som något naturligt. Att huvudpersonerna inte funderar varv efter varv kring sin sexualitet, utan möjligen om personen de blivit kär i.

Jag har också läst tre böcker på ganska kort tid där huvudpersonerna är transsexuella. De vänder sig alla tre till ungdomar i olika åldrar. I Om jag var din tjej av Meredith Russo har Andrew redan genomgått en könskorrigering och flyttar till sin pappa för att börja sitt liv som Amanda. Inte okomplicerat självklart, men inte heller deprimerande och tungt.

I The Art of being normal av Lisa Williamson möter vi David Piper och hans situation är fortfarande komplicerad. Realistisk såklart, då det ännu inte är okomplicerad att faktiskt våga bli sitt rätta jag. Han är fjorton år och hans kropp blir mindre och mindre lik den kropp han vill ha. Sedan han var åtta år har han önskat att vara tjej. En ny elev på skolan blir hans vän och den som gör att David vågar bli den han vet att han är.

George av Alex Gino vänder sig till barn mellan 9-12 och är mer rättfram än The Art of being normal. George vet att hon är flicka och pronomet hon används genomgående om henne. Trots att hon är ung råder det ingen tvekan om att hennes kropp inte är den hon borde ha. Viktigast i boken är dock att få spela Charlotte i Min vän Charlotte, trots att de flesta tror att hon är en pojke.  Kanske kan det tyckas att George problematiserar huvudpersonens syn på sig själv för lite, men jag tycker att det är skönt. Den som har samma funderingar som George har, kommer att känna att hen inte är ensam. Där spelar representation och bra historier om att bryta normer en stor roll. Det som anses normalt blir så mycket mer när det beskrivs på ett självklart sätt. Vi måste prata om sexualitet och genus med utgångspunkten att det inte finns rätt eller fel, normalt eller onormalt, utan bara olika.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.