Älskade Kim Thúy – vilken magisk timme!

anna-top

 

När jag skriver det här så har det gått många timmar efter vårt bokcirkelmöte med Kim Thúy och ändå är jag skakig. Hon kom till oss på Kulturkollo läser och spred all sin energi och kärlek till orden till oss lyssnare på ett sätt som inte går att förmedla här i skrift. Det var ett underbart, magiskt och helt fantastiskt möte som jag ska försöka översätta och sammanfatta lite kort. En timmes ljudinspelning kan jag näppeligen transkribera, men jag gör ett försök att få med något av allt det kloka, roliga och berörande som Kim sa. Stort tack till förlaget Sekwa som varit så tillmötesgående och tack till alla besökare – utan era frågor hade samtalet inte blivit lika fint!

Alla dina titlar består av ett enda kort ord, hur kommer det sig?
Det är väldigt enkelt, för vietnamesiska är ett språk som bara har enstaviga ord, i andra språk bygger man på med fler stavelser och det blir nya ord men vi använder intonation för att förändra betydelsen av ett ljud. Ni bygger ert språk på längden medan vi bygger det på höjden, när vi förändrar intonationen kan ma betyda både mor, häst och men. Språket stammar från kinesiska och där är varje tecken uppbyggd av en bild som förmedlar en idé och därför blir språket uppbyggt på bilder. Inte förrän under den franska kolonisationen började man använda det romanska alfabetet men där finns inte tillräckligt många bokstäver så man måste använda apostrofer för att visa på betoningen.

I vietnamesiskan har alltså en stavelse en mening och Ru valdes för att det betyder bäck på franska och vaggvisa på vietnamesiska. I romanen Man handlar det om en kvinna vars öde det är att vara nöjd med livets lott, man är ordet för det lugn utan åtrå som en buddistisk munk upplever samtidigt som det var det det engelska ordet för man. Vi är ett populärt förnamn i Vietnam och det betyder något som är mikroskopiskt litet, nästan osynligt. Jag har alltid önskat att vara liten och osynlig och att vara författare är att kunna projicera sina drömmar och fantasier i sin text. Vie på franska betyder liv och det betyder att två kontrasterande tankar finns i titeln – det riktigt lilla och hela stora livet som är uppbyggt av små, små delar. (Efter samtalet berättar Linda vad ordet Vi betyder på svenska och det ger ju titeln ännu en dimension som Kim Thúy lovar att lägga på minnet, romanen handlar ju också om ett kollektiv: vi, egen liten anmärkning här mitt i transkriptionen…)

Hur är det med din skrivprocess, dina romaner är ganska korta och varje ord är så noga utvalt, utsökt. Hur gör du för att nå det? Skriver du mycket som du sedan redigerar ner? 
Jag önskar jag vore en sån som kunde skriva mycket, jag beundrar dem som kan det. De har så många ord och jag har inte det, jag behärskar inte något av mina tre språk och jag behöver bearbeta ett ord för att fullt förstå det och använda det. Det kan ta 20 år innan jag helt förstår hur ett ord används. Det handlar alltså inte om att jag vill vara så kortfattad, det tar mig lång tid att hitta ett sätt att förklara med ord det som jag vill förmedla. När jag sätter mig ner för att skriva så läser jag från början igen, jag går tillbaka och läser igen för jag vill att det ska vara en känsla av att texten är ett enda andetag, ett penseldrag. Jag upptäcker själva boken under tiden jag skriver den, i samma takt som läsaren upptäcker den under läsningen. Jag har en idé från början men det är inte säkert att den fungerar när jag väl sedan skriver. Processen infattar en hel del raderande, när jag läser min text så känner jag mig vanligen skamsen, har jag skrivit det här? Jag lägger det i datorns papperskorg och tömmer den kvickt.

Det betyder att varje mening som blir kvar har blivit läst kanske 100 gånger. Under en dag kanske jag skriver ett stycke och för varje gång blir texten kortare och kortare. Förläggaren visade för mig en tidig version av min bok tillsammans med den senare och han uppmanade mig att sluta radera annars skulle det bara bli titeln kvar … Kanske är det så att jag jag blir lite för noggrann, jag liksom går runt och tittar på ordet från alla håll. Det är ju så att ord som sätts samman med andra ord kanske inte alls fungerar ihop. Två vackra ord kanske inte alls passa när de sätts bredvid varandra i en mening. De blir störiga och högljudda och då får man offra ett av dem trots att man älskar dem båda. Ordet blir då det som bär texten.

Jag har haft förmånen att översätta Vi (Ulla Linton är det som ställer frågan) och jag erkänner att det var en ganska svår uppgift eftersom varje ord är så otroligt noggrant utvalt. Jag är så förundrad, jag menar att den vackraste franskan som skrivs idag är skriven av dig som inte har språket som ditt modersmål. Hänger det samman med ditt sätt att lära språket, något i din bakgrund?
Jag tänker att det handlar om att jag är uppvuxen med ett språk i min barndom men när jag sedan valde att använda franska som mitt huvudspråk så var det tvunget att förälska sig i det nya språket. Man är alltid någon som är utanför, man kan inte lära känna det på ett riktigt intimt sätt och man omprövar språket hela tiden. När man kan ett språk så har man uttrycken på ett naturligt och självklart sätt man jag har inte det. Alla  mina uttryck är inlärda och jag kan ibland kombinera ord som en fransk personen inte skulle välja att sätta ihop, de känner till det korrekta sättet men det jag har inte den kunskapen.

I språket ingår dessutom ett helt batteri med sociala koder som jag inte känner till och på så sätt kan jag ibland använda orden på ett nytt sätt, kanske det utvecklar språket. Det finns faktiskt fler fransktalande människor utanför Frankrike än i landet numera och de olika sätten att använda språket får språket att växa, det blir en ny sorts cocktail som man blandar. Det blir en internationell franska samtidigt så har jag ett behov att få allt jag skriver bekräftat, lyckligtvis så förstår och accepterar mina förläggare att mitt sätt inte alltid är det traditionella sättet att använda språket på. De förstår att jag är lite knasig.

Din bok är så tunn men ändå oerhört rik, när du talade om titlarna så fick jag uppfattningen att du väljer få ord som är rika på innehåll. 
Jag har en vän som läste en av mina texter, han är författare och han visste att han läste på franska och hans kommentar var. Franskan är prefekt men det känns som en bok på vietnamesiska. Är det bra eller dåligt? Jag skriver alltid på franska, jag tänker på franska. Jag kan inte tänka på vietnamesiska för jag har inte tillräckligt många ord. Om man inte har det specifika ordet så kan man inte benämna den känslan eller den upplevelsen man har. När man är barn så säger man att man är ledsen, det är det enda ordet man har för en känsla men när man växer upp så genomlever man melankoli, nostalgi, sorg, frustration och där finns så många nyanser av den där känslan när man inte mår bra.

Jag behöver leva det för att kunna veta vad det är och min vietnamesiska är som ett barns. Jag kan bara säga att jag är ledsen, jag har inte de andra orden för de känslorna som man lär sig att identifiera och benämna. Allt det jag har upplevt i Quebeck efter jag kom dit har jag fått ord för där. Då var mitt språk franska och jag kan säga exakt när och var jag lärde mig att använda ett särskilt ord. För mig finns där alltid en historia bakom varje ord, de är aldrig tomma för mig och från min sida så ger jag er alltid mer än ett ord, jag ger er en historia precis som i ordet Vi. Självklart kan det vara så att man inte riktigt vet allt som jag tänkt när jag skrev men jag litar på att läsaren kan läsa mig utan att jag behöver säga ett ord.

Jag förstår att det blir ett tufft jobb för en översättare, jag träffar ibland min engelska översättare som bor nära mig i Kanada. Hon är erkänt duktig översättare och när jag kom dit första gången hade jag med mig både soppa och smörgåsar som gåva. Hon ville träffa mig eftersom att hon hörde så många tystnader i språket. Hon behövde också översätta tystnaden för att kunna få fram rösten. Jag föreslog att hon skulle lägga till meningar eller på annat sätt ändra så att rytmen och tystnaden blev bra men översättaren ville inte alls det. Hon ville översätta vilket kan vara svårt. De bästa översättningarna, menar jag, kan vara där översättaren också översätter de kulturella referenserna på ett sätt som gör att man förstår texten.

 

Vi ser till exempel ordet vatten på helt olika sätt. Jag levde i ett flyktingläger och vatten var mycket värdefullt så när jag säger vatten så betyder det styrka. Vatten kan anta så många former, det kan vara stort och starkt och det kan droppa ned i varje liten spricka och samtidigt polera en sten alldeles slät. På vietnamesiska finns talesättet som frågar vad är det som du inte kan skära, inte bränna, inte riva sönder? Jo, det är vatten. För mig och för många i den asiatiska kulturen är vatten styrka. Men i annan kultur kanske vatten bara är vatten. Det gäller att välja det starka kraftfulla ordet så att läsaren förstår. Jag har förstått att Ulla (översättaren) har lyckats med att förmedla det jag vill så jag tackar henne för att hon är min svenska röst.

Jag har läst någonstans att du inte hittar på, du skriver bara om det du vet. Kan du berätta lite mer om det? 
Ja, det är sant, jag har en urdålig fantasi. Jag är så begränsad. Jag har en liten hjärna, jag kan inte lyssna på musik och skriva samtidigt. Jag måste lyssna noga på orden när jag skriver och eftersom orden har egna ljud när jag skriver och jag lyssnar också på karaktärerna och ser hur de utvecklas. Vi var från börja en liten, mager kvinna men allt eftersom berättelsen växte var Vi också växa. Hon fick bli lång och större än de flesta vietnameser. Från början såg jag min kusin framför mig när jag skrev men sedan växte en annan kvinna fram genom andra erfarenheter som jag samlade på mig. Vi kan ju inte beskriva livet precis som det är, det gör juristerna och det blir så tråkigt, tänk om man skulle skriva varje ord som någon sa och om man sedan skulle läsa det så skulle det blir helt absurt och ologiskt.

Jag ger mig själv friheten att berätta historierna, att ta isär en persons erfarenheter och sätta ihop med någon annans. Det kan var 50 personer som bidrar med sina historia och som sedan blir en enda. Jag stjäl historierna och gör så att de fungerar att berätta. För mig är det viktigt att jag vet, att jag känt både platsen och händelsen som jag beskriver. I Vi ville jag skildra den typiska unga medicinstuderande invandrarflickan, det är ett yrke som lockar många eftersom det ger stabilitet och god inkomst. Det är ett säkert val när man skall utbilda sig som invandrare eftersom alla börjar från noll när det gäller språket, alla behöver lära ett nytt språk – det medicinska. Jag har så många vänner som är läkare som jag kunde fråga men ändå kände jag mig osäker, hur är man när man är läkare? Jag känner till juristyrket från insidan och jag ville dela med mig av det jag sett där. Varför skulle jag förneka mina läsare det som jag vet, juridiken och välja något som jag bara vet litegrand om? Jag försöker alltid skriva om det som jag vet, men det är inte alltid sant allt som jag skriver.

Jag har något som inte är en fråga men en bild från romanen som har stannat hos mig, det handlar om den här kvinnan i romanen som överlever flykten, hamnar i ett flyktingläger men sedan dör eftersom hon får en kokosnöt i huvudet. I romanen står det (fritt översatt för jag Anna hittar inte stället just nu) att slutligen förlorade hon kampen och dog utan familj och utan land. Tanken och sorgen över att dö utan att familj och land är en så sorglig tanke som är så aktuell idag.
Det är faktiskt en sann berättelse, när man lämnar som flyktingar så slänger man alla sina identitetskort eftersom man inte vill bli avslöjade. Man gömmer sin identitet, man förlorar sin identitet och när man anländer får man ett kort där det står ens namn, ens ålder och lägrets namn, man har ingen adress. Bredvid står det nationslös. Likadant var det när vi kom till Kanada, det är svårt att vara nationslös och jag har själv levt utan nation, utan land i fyra månader i ett lägen i Malaysia. Just historien med kvinnan och kokosnöten kommer från en man som jag mötte genom ett TV-program.

Jag var med i ett släktforskningsprogram där de letar upp händelser och människor ur det förflutna. I det programmet hittade de den kanadensiske mannen som valde ut oss bland alla andra i flyktinglägret vi bodde i. Det bodde 60 000 människor på en öde ö och han var där och intervjuade flyktingarna, på 30 sekunder skulle han avgöra allas öde. Jag insåg då att vi varit mycket tursamma som hade blivit valda, det berodde också på att vår far var den som arbetade som frivillig tolk i lägret och nu efteråt har jag fått reda på att de som tolkade ofta gav tolkarna en chans att få immigrera. Det här är ett bara exempel på hur fiktion fungerar. Jag skulle kunnat berättat hela historien men det fungerar inte i en roman, jag var tvungen att berätta alltsamman i en mening. Jag kan inte berätta allt, det blir inte bra.

Det är väl inte det att du inte kan, det är hantverket att inte berätta som är skickligt. Med några få ord som du skriver förmedlar berättelsen och känslorna. Tvärt om så gör det att jag som läser börjar fundera på alla människor som dör på väg någonstans och som förloras utan att någon saknar dem. 
Ja, man vet ju aldrig när man ska dö. Jag har talat med en kvinna som berättade att hon flydde, var den enda överlevande på en öde ö och hon lärde sig av aporna för att överleva. Hon tittade på vad de åt och sedan åt hon samma sorts frukt, eller resterna från deras. Det är spännande att inse att man aldrig vet vad som kommer att hända. Efter den här boken började jag ifrågasätta mig själv, är det dags att sluta att berätta alla de här historierna nu? Det är tråkigt och läsarna blir uttråkade men varje historia är unik och så spännande att jag inte kan släppa dem. Nyligen mötte jag en gammal kvinna som lämnade sin aristokratiska familj för att strida med motståndsrörelsen, först mot Frankrike sedan mot USA. Jag tillbringade 6 timmar med henne och spelade in hennes historia och jag vill så gärna berätta. Jag vill skriva för de som vill lyssna, inte bry mig om de som inte vill lyssna.

På sätt och vis bidrar du då till att skriva historia, en historia som inte skrivits eller berättats. 
Vietnam har inte lyxen att ha fria historiker, de är censurerade också idag och när jag frågade den här 88-åriga damen som genomlevt så många umbäranden om hon nu fått den fred som hon önskade och om alla uppoffringar och våld var värt det? Trots att hon befann sig i Montreal så kunde hon bara titta på mig och svara att ”Du vet att jag inte kan svara på den frågan”. Jag svarade då henne att du har svarat, du har svarat. Det är 2016 och vi vet att censuren fortfarande existerar. Det är omöjligt att skriva en korrekt historia eftersom bara en sidas beskrivning får skrivas, det är fortsatt en kommunistisk stat. Här i västvärlden har vi lyxen att kunna se historien från många håll och skriva ned allas tolkningar.

Man kan jämföra med Syrien idag, vem skall sätta sig ned och skriva den heltäckande skildringen av konflikten där? Man är för upptagen med att överleva, att ta vara på sin historia är en lyx man inte har råd med överallt. Min bok är kritiserad av många båtflyktingar eftersom den inte demoniserar kommunisterna utan ser dem som människor. I ett krig är det mycket svårt att vara neutral, som Sverige en gång sa sig vara, man måste ta ställning. Kriget i Mellanöstern känns nu tröstlöst och som om att det inte finns något hopp om fred. Människorna i Vietnam kan berätta om hur de tänkte samma sak, det blev fred där och det var tack vare västvärldens intervention som bestämde sig för att det skulle ta slut. Jag vet inte hur det ska göras men jag vet att det gick i Vietnam.

/ Samtalet nedtecknat av Anna, eventuella missförstånd är mina. Kommentera gärna alla ni som var med om ni har uppfattat något annorlunda.

 

2 kommentarer Lägg till din

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.