Sorgens princip – om ett Sverige 30 år från nu

Ibland måste man bara utmana sig en smula och ta sig an saker mycket långt utanför komfortzonen. Framtidsdystopier är en genre som jag sällan läser, men så kom Sorgens princip av Pernilla Wåhlin Norén i min brevlåda och det var något i baksidestexten som gjorde att jag öppnade boken. Sen kunde jag inte sluta läsa om landet i norr där affekter, allrahelst de starka som kärlek – sorg, var basen för elproduktionen, där människorna delades upp i stationära och mobila och där de stationäras kroppsdelar efter hand byts ut mot mekaniska robotdelar för att de ska kunna arbeta så länge som möjligt. De mobila arbetar ett par timmar per dag och lever i lugnet utanför städernas slum. De kan odla sin mat och njuta av naturen medan ”stattarna” arbetar i fabrikerna. För några få är samhället ett nära nog idealsamhälle och för andra är det ett liv där de är dömda att producera.

Vem som styr i det kalla landet i norr och på vilka grunder som människorna delats upp är oklart men att vi befinner oss i ett fiktivt framtida Sverige är inte långsökt att anta.

I Sorgens Princip så börjar de två kvinnorna Sonja (stationär) och Forough (mobil) allt mer bryta sig loss från den plats i samhället som de är placerade i. Man får följa läkaren Sonjas försök att skapa fungerande proteser till alla de som behöver och Foroughs kärleksfulla liv med sin lilla dotter får ett abrupt slut när den självkörande bilen hamnar på fel sida vägen. Det där med att man delar upp människor i fullvärdiga människor och kloner/robotar som skall tjäna dem känns igen i Ishiguros Never Let Me Go och extra tankeväckande blir det när samhället av vi och dom drivs av känslor. Samhället tar till vilka sätt som helst för att framkalla affekterna och människorna har få val i den robotiserade framtiden där någon (annan) har full kontroll. Hur förhåller vi oss till det? Hur skulle vi själva agera om vi befann oss där? Skulle vi revoltera i det lilla eller skulle vi tyst finna oss?

Här hemma talade vi om genren och de där typiska dragen för dystopin, där framtidsskildringen är en stark kommentar till nutiden, helt klart återfinns i den här romanen. Det är verkligheten, bara mer tillspetsat. Vissa av frågeställningarna i romanen kändes brännande heta som exempelvis behovet att framkalla allt starkare känslor. En trend som syns överallt i medier, sociala medier och reality-TV och hur det till slut dränerar människorna på energi. Diskussionerna kring människornas olika värde var också intressant, klassamhället kommenteras och absurditeten av att dela upp människor belyses väldigt tydligt.

Det som jag inte var lika begeistrad över av var att läsa om de tekniska och vetenskapliga detaljerna i ett framtida Sverige. Teknik lockar mig inte generellt och dessutom så blir det lite för mycket sci-fi för mig. Måhända var det förklaringarna som var insprängda i texten som jag inte riktigt gillade, tekniska lösningar blir ju dessutom ganska fort daterade. Att gissa rätt om framtidens teknik är inte helt enkelt, fråga Jules Verne eller skaparna av Bladerunner. Det kan funka som en kittlare av fantasin men det kan lika gärna bli helt galet så att man bara avfärdar innovationerna utan att ens tänka till.

För att en framtidsdystopi skall bli klockren för mig så gäller det att jag kan både kan känna igen och identifiera mig samtidigt som jag får impulser och blir omskakad i min tankevärld (tänk Tjänarinnans berättelse, Vi kommer att drunkna i våra mödrars tårar eller Väggen). Till det nådde Sorgens princip inte riktigt tyvärr. Men jag sträckläste. Jag pratade om den med min familj. Jag vek typ 10 hundöron. Good enough!