Same same, but different

Linda
Välkommen till en ny vecka på Kulturkollo där vi kommer att diskutera återbruk, att använda något gammalt och skapa något nytt, eller att helt enkelt ta något gammalt, precis som det är och lansera det igen som nytt i en ny kontext. Eller att faktiskt ta bort sådant som i vår tid ses som opassande och göra något nytt, mer modernt och mindre kontroversiellt.

Gamla låtar blir som nya när covers gör och där tillhör jag de som hellre ser att låten blir rejält omgjord, än bara en något nyare, nästan likadan kopia. Ace Wilders cover av Dansa i neon tillhör de senare ganska så meningslösa, medan jag absolut älskar Aqualungs version av Take on me. Filmer spelas in igen, gamla tv-serier görs i nya versioner, eller får moderna fortsättningar. Ett exempel på det senare är fortsättningen på Full House, som fått det inte så fantasifulla namnet Fuller House. Vi försökte se första avsnittet i helgen, men gav upp efter några minuter. Vissa saker ska nog stanna i dåtiden, som tillgjorda skratt på burk och fördomsfulla skämt.

Att förändra något gammalt kan vara känsligt. Sean Connery är den riktiga Bond, möjligen kan Roger Moore funka och visst var Daniel Craig helt okej. Att ändra för mycket är däremot inte okej, som att göra Idris Elba till nye James Bond, något som många anser vara otänktbart, då Ian Flemings beskrivning av karaktären ska gälla. Som att alla andra som spelat Bond sett exakt likadana ut. Att nya Doktor Who spelas av Jodie Whittaker är också något som skapat diskussioner. Vissa saker kan förändras, men inte alla och inte för mycket.

Största diskussionerna om förändringar av verk brukar gälla sådant som enligt många är ”svensk tradition” oavsett hur opassande det än må vara. Som de delar som klippts bort av Kalle Ankas jul. Många absolut måste få sin dos av rasistiska nidbilder för att kunna fira en riktig, svensk jul verkar det som. Troligen är det ungefär samma personer som hängde på när Janne Josefsson gjorde en politisk höna av en fjäder när han i sitt sommarprogram påstod att det brändes böcker i Sverige, eller rättare sagt i Rinkeby, för ”nyheten” blir alltid bättre om man kan få in ett rasperspektiv. Gamla upplagor av Pippi Långstrump rensades ut, för att göra plats för nya. Att bibliotek rensar ut böcker varje år var ingenting Josefsson ville höra talas om, utan han ville få det till att det handlade om censur och bokbål. Han fick pudla senare, men den pudeln kommer säkerligen att glömmas, medan det saknade ordet ”negerkung” tydligen gjort böckerna om Pippi Långstrump oläsbara.

Ibland är det gamla och traditionella det bästa, men nya versioner av det gamla kan sprida nytt ljus över klassiska verk. Ett sådant exempel är Jeanette Wintersons Tidsklyftan, som är en modern version av Shakespeares En vintersaga och ingår i serien The Hogarth Shakespeare. Nya versioner av Jane Austens klassiker håller också på att skrivas och där är jag sugen på att läsa Curtis Sittenfelds version av Förnuft och känsla, som fått titeln Sanning och skvaller. Att uppdatera klassiker är ett självmordsuppdrag, skriver Sophie Lossing i Sydsvenskan och kanske är det så. Kanske innehåller veckan beskrivningar av några självmordsuppdrag, men också om lyckade exempel på återbruk inom den kulturella världen.

 

 

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestEmail this to someone
Föregående inlägg:
Nästa inlägg:

Skrivet av:

Publicerat: 28 augusti, 2017

Kategori: Aktuellt, Kulturkoll

Visningar: 369

Taggar: , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *