Den bortglömda läsningen

Jag har alltid läst mycket – men i större delen av mitt liv har böckerna bara flutit förbi mig i ett evigt bokslukande. Jag har läst, förnöjts, och gått vidare till nästa bok. Ingen läsdagbok har förts, jag har inte antecknat, jag har inte diskuterat min läsning i några bokcirklar, jag har inte haft något att hjälpa mig att minnas det jag har läst. Jag har läst, och jag har glömt.

När Lyran häromdagen skrev om att läsa litteraturvetenskap så påmindes jag om allt det jag läste då när jag själv läste litteraturvetenskap för kanske tjugo år sedan. De långa litteraturlistorna med kända författarnamn och boktitlar! Upptäckarlusten! Jag läste och läste, gillade en del, älskade annat och tyckte somligt var så tråkigt att jag inte mäktade läsa färdigt det. Många poäng litteraturvetenskap läste jag, och många, många klassiker läste jag. Särskilt engelska och franska klassiker. Så på de där hundra-böcker-du-behöver-läsa-innan-du-dör-listorna brukar jag kunna bocka av riktigt många titlar.

Men – kommer jag egentligen ihåg dem? Nej. Nästan ingenting. Jo, visst, några kära och omlästa verk kommer jag ihåg – men de allra flesta andra? Vad bröderna Karamazov hette? Huvudpersonerna i Vanity Fair? Lyckades Pamela bevara sin dygd? Är det egentligen Heathcliff eller Cathy som ylar runt som spöke där på heden?  Minnena simmar flummigt runt i den där enorma bokslukarfloden.

Gör det något, då? Jag tog ju min akademiska examen, och läste trots allt inte böckerna för att senare kunna skryta om dem? Inget av allt det jag har läst genom åren har jag väl läst för att senare kunna vinna någon har-läst-mest-böcker-tävling?

Nej. Men jag önskar ändå att jag kunde ha kommit ihåg allt jag läst. Åtminstone titlarna på böckerna. Ta bara den här ytterst pinsamma situationen, som jag upplevde för ganska många år sedan (långt innan jag blev bibliotekarie): Julbordsmiddag med Stora Företaget. Bordsplacering. Jag sitter och försöker förtvivlat uppehålla någon slags konversation med min bordsherre (kallprat och middagar är definitivt inte min grej). Vi kommer in på ämnet böcker (jippie!) och herren i fråga frågar vad jag läser just nu. Jag svarar med namnet på något fantasy-mastodontverk och han säger ungefär att: ”Den har jag inte hört talas om, men jag är väldigt nyfiken på att läsa mer fantasy. Vilka böcker och författare kan du rekommendera?”

Vad händer? En Carolina som lyckligt ger sig ut i en längre utläggning om alla de där underbara serierna och författarna hon gottat sig med de senaste åren? Nej.

Den pinsamma och tråkiga sanningen är att jag faktiskt för mitt liv inte kunde komma på en enda författare eller bokserie som ens lite hade med fantasy att göra. Hjärnsläpp. OK, det hade varit snapsar till det där julbordet – men det enda jag kunde komma med var bara en massa ööööh och uuuuum och ”vad hette nu han” eller ”vad var det nu den där serien hette?” Ju mer jag famlade efter minnena i den där bokslukarfloden som utgjorde mitt läsliv – desto mer kändes det som att jag hade glömt varenda bok jag någonsin läst, oavsett genre. Jag! Bokmänniskan!!

Och hur klarar jag det nuförtiden, då? När jag nu jobbar som bibliotekarie och dagligen möter människor som vill ha ”böcker som Katedralen fast utan kyrkor”, eller ”fler böcker om han den där polisen som bor i Skottland eller om det är Irland?”
För att inte tala om att jag flera gånger varje vecka ska stå inför skolklasser och ur minnet berätta om böcker jag läst för att få dem att vilja läsa dem?

Jag klarar det. Minnet är fantastiskt – men det behöver få lite hjälp.

När jag så småningom i livet lämnade Stora Företaget och i stället blev barn- och skolbibliotekarie insåg jag att mitt läsliv behövde struktureras upp lite. Jo, jag insåg det förstås redan på den där julmiddagen, men nu var det allvar. Nu skulle jag jobba med böckerna. Och jag började föra läsdagbok. Först bara med författare och titel för böckerna, och datum för läsningen, men ganska snart också en liten anteckning om vad jag hade tyckt om boken. Anteckningarna växte till längre utlåtanden som sorterades in i pärmar och användes som min alldeles egna litteraturbank i bibliotekariejobbet, och till sist insåg jag ju också det roliga med att blogga om varje bok jag hade läst och startade bokbloggen Carolina läser… i april 2012.

Och tänk! Det där läsdagboksförandet och antecknandet om böcker? Det får mig att minnas. Det liksom bränner fast böckerna i mitt medvetande på ett helt annat sätt, och de blir mina. Förstås ännu mer om jag diskuterat någon bok jag läst med någon annan, i någon bokcirkel eller så. Men bara det att skriva lite om den räddar läsupplevelsen från att drunkna i den där bokslukarfloden.

Jag var nästan 40 år när jag började föra läsdagbok (och bloggandet kom alltså ännu senare). Men tänk om jag hade fört läsdagbok från det att jag gick på högstadiet eller så. Alla dessa böcker jag läst! Att kunna gå tillbaka och minnas all denna läsning… Åh, vad jag ångrar mig att jag inte gjorde det. Åh, vad jag skulle vilja ställa den där bokslukar-Carolina, 13 år, mot väggen och allvarligt förmana henne att:

”Snälla Carolina. Skriv upp titlarna på böckerna du läst. Gör det. Du kommer att tacka mig.”

(varpå den där tonårs-Carolina troligen skulle svara ”Ja, ja, jag ska. Ska bara läsa färdigt kapitlet först.”)

Foto: ”Volumes of antique books inside the Long Room, Old Library, Trinity College” av Canadian Pacific (offline for a bit) (CC BY-NC 2.0)