Foto: Sofia Runarsdotter, Weyler Förlag
Vi var alltid beredda är titeln på Annika Koldenius roman som dök upp hos bokhandlarna i augusti i år. I den berättar hon hur det var att leva med ett mycket sjukt barn och hur de i familjen, trots att de alltid var beredda, inte var förberedda på döden. Vi är mycket glada att kunna dela med oss av ett samtal med Annika.
Välkommen till ett samtal om boken Vi var alltid beredda!
Vi som pratar är Annika Koldenius, Linda Odén och Anna Johansson.
Anna: Vilket underbart omslag ni valt. Det griper tag direkt och tar oss med in i boken. Var det självklart att välja just det?
Annika: Ja, det var det faktiskt. Jag hade med en hög med foton till förlaget som vi tittade på tillsammans och alla fastnade för just det här. För mig är det ett foto från en tid som var väldigt fin och full av kärlek: vi var i Köpenhamn på vår första semester utomlands med Sam, Svante var nyfödd och jag ammade honom precis överallt utan att en enda dansk höjde på ögonbrynen.
Anna: Jag tyckte mycket om boken och den berör djupt. Jag funderade mycket på hur du praktiskt gjorde för att kunna skriva om något så personligt?
Annika: Tack för att du tycker om den. Jag gjorde inte på något särskilt praktiskt sätt, jag bara satte mig ner och skrev det jag tänkte på. Men en god vän sa till mig: “skriv så att det gör ont”, det vill säga “väj inte för smärtan”. Det tänkte jag mycket på – att jag skulle försöka vara så ärlig jag bara kunde med hur jag känt och tänkt, både i sorgen, men också under de år som Sam levde. Texten började ju också som en privat sorgedagbok som jag skrev för att förstå min sorg efter Sam hade dött. Det var en brutalt rak och ärlig text. När jag sedan bestämde mig för att det skulle bli en bok, så var det inte svårt att fortsätta skriva med samma brutala ärlighet om hur det var att bli Sams mamma och de textfragment som skulle bli de kursiva minnesbilderna.
Linda: För mig blev läsandet också känslosamt och mest drabbades jag av den sista delen där du så ärligt beskriver hur du försöker fungera normalt. Små detaljer som jackan och de orangea skorna och din panik under Bokmässan gör att det går att känna små delar av din sorg, trots att det självklart inte går att förstå fullt ut. Var du förbi den perioden du beskriver då, eller var även det skrivandet en sorgeprocess?
Annika: Skrivandet var snarare en förståelseprocess. Och det kanske är en del av sorgeprocessen – att förstå det man varit med om. Att prata om boken nu, är också en del av processen. Alla de människor jag möter och pratar om bokens innehåll ger mig nya perspektiv på både våra erfarenheter och på sorgen. Därför är jag jätteglad och tacksam över att få möta och prata med läsarna. Sedan är ju sorg en anledning, men de symptom jag beskriver i boken – till exempel det som hände under bokmässan -, liknar ju de symptom som man får vid utmattningsdepressioner och utbrändhet. Sådana symptom kan jag fortfarande få lite när som helst. Den extrema tröttheten, till exempel.
Anna: Tänker du att boken på det viset blev ett sätt att sortera och reda ut dina tankar? Jag tänkte ofta på att du lyckas skildra händelserna på ett så objektivt, nästan rationellt sätt och att gapet mellan formen och det gripande innehållet gör boken extra läsvärd. Det känns både modigt och utlämnande för mig som läser. Fanns där i något stadie av bokens tillblivelse tvivel över att berätta så naket om dig själv och din familjs historia?
Annika: Jag skrev ju för att förstå och just som du tänker Anna – för att sortera och reda ut alla tankar som flög runt i huvudet. Och jag var faktiskt väldigt noga med att vara objektiv och rationell, nästan brutalt osentimental, i mina beskrivningar av det som vi var med om. Det var en tydlig strategi i mitt skrivande. Och jag tvivlade hela tiden om vad och hur jag skulle berätta. Men det ingår i skrivprocessen, tror jag. Och jag tänkte att det är bättre att min man Jon, eller min redaktör på förlaget, säger stopp om det blir för intimt, än att jag ska begränsa mig när jag skriver.
Anna: Trots alla tuffa händelser som skildras i boken så är den hoppfull, den uppmanar mig att glädjas, leva livet och att göra något av stunden. På så vis kan boken kanske fungera som en tröst för många som upplevt liknande situationer. Tänkte du på vilka som skulle läsa när du skrev?
Annika: Visst tänkte jag på läsarna när jag skrev. Kanske inte på någon särskild kategori av läsare, utan mer att jag var mån om att det skulle kännas lätt att läsa trots det tunga ämnet. Jag ville också gärna att det skulle fungera som, kanske inte tröst, utan mer en känsla av att inte känna sig ensam – att sorger och kriser är erfarenheter och känslor som vi faktiskt delar, även om vi inte pratar om det så mycket.
Linda: Sorg är definitivt inget vi pratar om och det kan uppstå konstiga situationer. Hur ska man egentligen närma sig en person som lever i en så bottenlös sorg som du beskriver.
Annika: Det är verkligen omöjligt att svara på, för det varierar ju så från person till person och också från dag till dag och hur väl man känner personen såklart. Jag tänker att man nog ska försöka vara väldigt lyhörd och följsam; tala om att man vet vad som hänt, fråga om man vill prata om det och respektera svaret. Men det viktigaste är ju att man närmar sig och inte isolerar den som är i sorg bara för att man är rädd att göra fel. Kanske kan man säga just det: “Jag är rädd att säga något fel, men jag vill ändå höra av mig. Är det en bra dag idag, eller ska jag ringa/sms:a någon annan dag?”.
Linda: Att ha barn i samma ålder som dina och samtidigt läsa boken om Sam gjorde fysiskt ont. Vilka reaktioner har du fått på din text?
Annika: Det är många som säger att jag är modig som vågar berätta så rättframt. Och det är många som säger att de får funderingar om livet och kärleken och att de blir tacksamma för vad de har. Det tycker jag känns bra. Och det är en klyscha, men den är sann – när det händer en allvarlig kris, så funderar man mycket över vad som är viktigt i livet. Jag är glad att jag har kunnat förmedla det.
Anna: Många författare som medverkar här hos oss på Kulturkollo skickar med ett boktips till våra läsare, vilken bok skulle du vilja tipsa om? Hade du någon bok som påverkade dig när du skrev eller som betydde mycket i livet med Sam?
Annika: Ja, jag nämner ju flera böcker i min bok. När Sam var sjuk så läste vi Harry Potter-serien. Den tycker jag fortfarande mycket om – för fantasin, sagan och verklighetsflykten. I sorgen blev jag själv tröstad av Tove Janssons Sent i november, för den satte fingret på det där att inte känna igen sig, att saker känns ovana. Medan jag skrev försökte jag läsa så lite som möjligt, men två mycket bra självbiografiska böcker återkom ändå i mina tankar: Joan Didions Ett år av magiskt tänkande – det går nog inte att skriva om sorg utan att tänka på den – och Varför vara lycklig när du kan vara normal? av Jeanette Winterson.
Stort tack till Annika som delade med sig av sina tankar till oss.