Kategorier
Kulturkoll

2. Julkalendrar jag minns

Linda
Igår kunde vi se första avsnittet av årets julkalender Piratskattens hemlighet, som i SvD beskrivs som “ett spännande detektiväventyr befriat från familjegenrens äppelkäckhet och tokroliga pappor” och ja, det kan vara skönt att slippa dem, de tokroliga papporna alltså.  Istället får vi följa syskonen Sam och Minna på äventyr i Kroatien, dit de åker med sin mamma för att fira jul hos faster Anja och kusin Bianca. Vi bjuds på ett äventyr med tydliga paralleller till Pippi på de sju haven, då syskonen ska rädda Orkidékusten, som ska förstöras efter jul, om ingen hittar piraten Aquilas försvunna skatt. Här kan du se årets julkalender.

Vad tyckte vi då om första avsnittet? Vad kort, var första reaktionen från grabbarna O. Annars tyckte de om den. Vi kommer helt klart att fortsätta titta. Den höjdrädda  mamman var lite lustig, men Storebror O påpekade att det måste vara jobbigt att ha en så rädd mamma. Släktingarna sjöng fult, Bianca verkade lite störig och hennes mamma stressad och upptagen. Det var spännande när de hittade masken, men riktigt så farligt som Bianca ville få det till var det knappast ändå. Att hennes mamma inte lyssnade alls var ganska otrevligt dock och kanske förklaringen till varför Bianca är som hon är. Och den finns ingen tokig pappa. Faktiskt ingen pappa alls. Det var sorgligt. Tur att syskonen har varandra i alla fall.

Förra året var det däremot en riktigt tokig pappa med i julkalendern, då vi fick följa familjen Hedenhös med pappa Ben i spetsen. Sådär tyckte jag, men grabbarna O gillade, tillräckligt mycket för att följa äventyret ända fram till jul. Annars brukar intresset försvinna efter ett tag. En annan tokig pappa, som jag gillade mer, är Roger Rantanen i Hotell Gyllene Knorren, som gick 2010. Kanske för att Peter Engman är något av en favorit, sedan hans tid på Folkteatern i Göteborg, där han förvisso gjorde helt andra roller. Buster Isitt, som spelar Ingo Rantanen är faktiskt samma person som spelar Sam i Piratskattens hemlighet. Det ska definitivt bli kul att få se honom igen. Dessutom får han ju bo på hotell även denna gång.

Jag minns de julkalendrar bäst som mina barn velat se och de jag själv såg som barn. Det betyder att det finns en period under 90-talet och början av seklet, då jag inte alls brydde mig om tv:s julkalender, därför har jag t.ex. inte sett Lasse-Majas detektivbyrå. Undantaget 1999 då Jonas Karlsson lockade i Julens hjältar. Grabbarna O:s favoriter var Tjuvarnas jul, från 2011, som de tyckte var spännande och Superhjältejul, som var kul. Mysteriet på Greveholm – Grevens återkomst var okej, men vi såg långt ifrån alla avsnitt. När de var små såg de också Höjdarna, från Allrams höjdarpaket på dvd om och om och om igen. Jag tror att jag kan sångerna fortfarande.

Den första julkalender jag minns på riktigt var Trolltider, som sändes 1979 när jag var fem år. Jag minns att jag var rädd för häxan Mara och att jag tyckte så mycket om de små trollen Tova och Kleva som så småningom byter namn och kallar sig Daisy och Gloria. Underbart. Frågan är bara om den håller, kanske ska jag kika på Svt:s Öppna arkiv, där den och andra julkalendrar finns. Den gick förresten i repris 1985, då jag var elva, men då minns jag att jag börjat tappa intresset lite för julkalendrar. En annan barndomsfavorit var Stjärnhuset, där berättelser från himlavalvet stod i centrum. Något som fascinerade mig mycket. Bäst av alla julserier var dock Toffelhjältarna, som sänder 1984-85 och 1986-87 på morgonen under julloven.
Jag absolut älskade sången En väv utav legender.

Eftersom det är tisdag idag blir mitt inlägg också en tisdagsutmaning. Jag vill veta lite om ditt förhållande till svt:s julkalender. Vilken är din absoluta favorit alla kategorier? Vilken kalender minns du bäst ifrån din barndom? Vilken tycker du om från senare år? Vad har du för tankar kring årets kalender?

Svara i en kommentar, eller på din blogg. Länka gärna ditt inlägg hit och/eller lämna en kommentar, så att vi hittar dit.

Nr_2

Av Linda

Storläsare från Göteborg som gärna läser inom många olika genrer. Föredrar dock ganska så svarta samtidsskildringar för gamla och unga, gärna skrivna av kvinnor och gärna från Sverige, Storbritannien eller Frankrike.

8 svar på ”2. Julkalendrar jag minns”

Hej!
Ola och jag fick aldrig göra någon julkalender, trots mycket tjat och vädjande.
Men många har ju fått för sig att Toffelhjältarna var en kalender, så på något sätt gick vår önskan ändå i uppfyllelse.
Idag ligger första serien från 1984 på Öppet Arkiv! Kollade lite och blev glad över den förhållandevis goda tekniska kvaliteten. Det är annat än de raspiga VHS-banden som ligger och skräpar i garderoben.

Nej, det är sant att det var jullovsmorgon, men Toffelhjältarna fick vara med på ett hörn ändå! Kul att du hittade hit.

Har gillat många julkalendrar men ska jag välja bara en blir det Trolltider alla dar i veckan. Jag var 9 år och bara älskade! Lagom mystisk och lite småläskig. Bra sånger och ramsor som vi lärde oss utantill. Min kompis och jag lekte Trolltider och gjorde egna fortsättningar till avsnitten. Jag var alltid häxan (!) och min kompis var fen.

Julen hjältar såg jag som 19-åring och blev nog lite kär i Jonas Karlsson 😉

Årets julkalender har jag hittills missat och ungarna (8 o 10 år) är inte så imponerade ännu.

Jag är lite äldre och minns Teskedsgumman. Göta Petter så spännande det var när hon blev liten som en tesked. Så pratade hon västgötska också vilket är mitt modersmål – extra kul!

Trolltider och Sunes jul är mina favoriter. Gillade också Toffelhjältarna och En väv utav legender har jag fortfarande på hjärnan och sjunger den i duschen faktiskt nästan varje dag, true story.

Jag har en känsla av att jag gillade Julpussar och stjärnsmällar, kanske bara för att det fanns en Emelie med och det var kul för mitt femåriga jag, men jag minns inte ett dugg av handlingen…

Stängt för kommentering.