När Victoria Larsson var tonåring brevväxlade hon med Åmselemördaren Juha Valjakkala. Hon hängde på rättegångarna, hon var förälskad i honom. Ett norrländskt trauma är en roman med starkt självbiografiska inslag. Huvudpersonen heter dock inte Victoria, utan Veronica, och växer upp i Ursviken strax utanför Skellefteå. Hon är 16 år, känner sig ful och dum, lider av kraftig acne, fantiserar om en pakt med djävulen och har aldrig blivit passionerat kysst av någon.
Det är sommaren 1988 och en dag skriver tidningarna om ett trippelmord som inträffat i Åmsele, bara några mil från Skellefteå. Mamma, pappa och son har blivit mördade på en kyrkogård och jakten på mördarna drar igång. Veronica blir som besatt i att följa turerna kring mordet och missar inte en nyhetsrapportering.
Sommaren 1988 var jag 14 år. Med norrländska mått mätt så inträffade Åmselemorden nästan i grannbyn. Det hände ”här”. Inte i storstan, inte i Stockholm eller borta i USA, utan ”här” och allt kändes så oerhört starkt och nära. Jag fängslades av händelsen, av Juha och Marita, deras road trip, de här kaninerna de hade med sig i bilen, brutaliteten och meningslösheten i morden på kyrkogården. Det var det största som gick att läsa om i tidningarna, hela mediabevakningen var något nytt man aldrig sett förut, och det var lika delar skrämmande och fascinerande. Jag hörde inte till dem som tyckte att Juha var häftig och rockstjärnesnygg, men det är inte en främmande tanke eftersom jag hade kompisar som gjorde det. Och jag såg honom inte heller som ett monster. Han fascinerade mig kan man nog säga. Jag skrev aldrig några brev till honom, men jag kan mycket väl tänka mig att mitt tonåriga jag hade kunnat göra en sån sak om jag bara hade kommit på den tanken.
Den här romanen gräver, karvar, gnager sig in i mig. Det gör så ont att läsa. Det finns så mycket av Veronica som är jag, och som är i princip varenda tonårstjej. Jag var betydligt lugnare och mindre arg, men det finns så många saker jag känner igen mig i och som gör ont. Det var precis så här det var. Jag vet inte hur mycket av Veronica som är författaren Victoria, men det är oerhört starkt och modigt av henne att dyka ner i sin tonårsångest och skriva den här boken. Att läsa sina gamla brev eller dagböcker gör man bäst med skämskudde hemma på kammaren, men att som Victoria förvandla det privata, det förbjudna, det skämsiga till en bok, det är mod.
[quote]Elise är ful. Det konstaterar jag. Och som alltid, när någon ful tjej dyker upp på samma fest som jag, så kan jag inte sluta upp med att jämföra mig själv med henne, kroppsdel för kroppsdel. Det är alltid en lättnad att inte vara den enda fula tjejen i ett rum eller på en fest. Då är det som om de stirrade med mindre avsky i blicken. Det är skönt att inte vara ensam med skammen. Och helst ska den andra tjejen vara ännu fulare än jag. För då kan jag nästan känna mig snygg i hennes närvaro. Det är så det funkar. Det finns inga helt fristående mått. Det är alltid i jämförelse. Jag tror bestämt att jag är mindre ful än Elise. Jag har i alla fall långa, smala ben.[/quote]
Stycken som det här träffar mig med full kraft, för det var precis så det var. Så det är. Inte bara för mig utan för massor av andra tonårstjejer. Tänk all denna tid tjejer slösar bort på att tycka att de är fulast i världen? Ska jag vara helt ärlig så håller jag fortfarande på och jämför ibland, och slappnar av när jag inte är den fulaste i rummet, och hur tragiskt är inte det?
Ett norrländskt trauma berör mig väldigt mycket och läsningen väcker många gamla, gömda känslor till liv. Det handlar om att växa upp, om att inte duga, om att känna sig vilsen, och om det där kaoset och turbulensen som tonårstiden innebär. Det är en mycket bra debut av Victoria Larsson, en debut som bränner.
[box]Titel: Ett norrländskt trauma
Författare: Victoria Larsson
Förlag: Thorén & Lindskog
Utgivningsår: 2014
Låter som en riktigt intressant bok. Gör lite ont att bara läsa din recension om den så jag kan bara tänka mig hur läsningen skaver i själen.
Något för feelbad-Fanny 😉
hehe exakt!
Skulle vilja läsa den här boken.
Verkar intressant.
Jag funderar mycket på hur hon å så många andra tjejer kunde bli kära i en mördare.
Jag menar det är ju sjukt!
Liksom han gjorde ju det han gjorde å tjejerna såg inte det…
Liksom hur tänkte dom ? ?