Jag värmer te med dina brev – Conny Palmkvist berättar om sin roman

anna-top

I min epostbrevlåda kom en tunn liten bok med en lockande titel som jag läste direkt samma kväll. Jag värmer te med dina brev är skriven av författaren Conny Palmkvist och jag blev mycket gripen av den osentimentala och nakna berättelsen om en ung judisk pojke i Vilnius 1941. Det som gjorde mig extra intresserad var att den utspelar sig i för mig okända miljöer. Det är inte särskilt ofta som jag läser krigsskildringar från östra Europa. Det här är en fantastisk bok som ger mig nya perspektiv, dessutom är den en allålderbok. Pojken som är huvudperson är tonåring och jag är säker på att den skulle kunna funka bra att läsa i skolan. Ön i Fågelgatan av Uri Orlev är förresten en bok på samma tema som jag kan tipsa om såhär i förbifarten. Nog om vad jag tyckte, jag låter Conny Palmkvist berätta om sin bok istället.


 

_26A5301sv1
fotograf: Kristoffer Granath

För de som ännu inte läst din bok, kan du berätta lite om den?
Boken bygger på verkliga händelser i anslutning till andra världskriget. Året är 1941 och den fjortonårige Jitschok bor i Vilnius, Litauen. Nazisterna ockuperar staden och efter hand ser pojken sitt liv slås i spillror. Hans familj tvingas in i ghettot och vänner och släktingar försvinner spårlöst. Han påbörjar mitt i allt det här sin dagbok, för att dokumentera vad som händer. Den hittas ett par år senare i rasmassorna av hans kusin, som sparade den under många år innan den översattes till jiddisch på 60-talet, och senare till engelska. Men sedan glömdes den bort igen. Boken innehåller även delar av Abraham Sutzkevers vittnesmål under Nürnbergrättegångarna.

Vad jag förstår så baserar den sig delvis på autentiskt material. Hur kom du i kontakt med det?
När jag höll på med min fjärde bok, De flyende skyldiga, gick jag igenom mycket material med anknytning till kriget. Jag läste mycket om förflyttningar av människor över Europa, hur man flydde för att undkomma kriget. På så sätt hamnade jag i Litauen, och när jag fortsatte researchen upptäckte jag rätt snart att här fanns en historia som jag av någon anledning visste mycket lite om. Jag hittade bland annat poeten Abraham Sutzkever, som levt där under den tyska ockupationen, och rätt snart fick jag också syn på namnet Jitschok Rudasjevskij i flera av referenserna. Men hans dagbok var inte lätt att få tag på, och kompletterande källor var till en början ännu knivigare att hitta.

Du har bearbetat faktiska historiska händelser och autentiska texter till fiktion, varför valde du den formen?
Jag skulle snarare vilja säga så här: jag har inte bearbetat de historiska händelserna, alltså skeendet, utan snarare skapat en mer avskalad version av pojkens beskrivning av livet i staden. De faktiska hållpunkterna har lämnats orörda och kriget drabbar Litauen precis som det gjorde i verkligheten. Ghettonas utveckling är med andra ord autentisk. Jag har snarare kortat ner och försökt hitta essensen i händelserna omkring honom. Jitschok visste ju bara vad han såg omkring sig när han skrev, men när jag suttit med materialet har jag haft tillgång till fler källor, vilket också tillfört detaljer av olika slag. Till exempel förekommer pojken i andras berättelser, där han ses på avstånd, och då har det vävts in i boken. För att nämna ett annat exempel, så har vi ju Abraham Sutzkevers vittnesmål efter kriget, vilket inte har något med pojkens dagbok att göra, men som på ett bra sätt sammanfattar händelserna i Litauen. Det jag ville göra vara ju att få läsaren att se den här unge mannen, Jitschok, som kunde varit vem som helst av oss, men också den plats han befann sig på.

Stötte du på svårigheter i den processen?
Ja, visst kan det vara komplicerat att förhålla sig till en verklig källa på det här sättet. När man tolkar ett material, så blandar man sig ju i historien. Det som är författarens roll i sammanhanget är att ge liv åt pojken, en röst som fångar läsaren utan att man förvanskar eller förändrar händelseförloppet. Men förnuft och respekt för historien räcker långt.

“Jag värmer te” var en mycket gripande text för mig att läsa och den väckte många känslor. Hur var den att skriva?
Jag är författare och jag berättar historier. Man råkar hitta ett korn någonstans och fortsätter gräva. Skillnaden är ju att när man skriver en fiktiv roman, som jag oftast gör, så förhåller man sig inte till någonting mer än sin egen bild av händelserna. Med just den här boken är annorlunda, eftersom det fanns skriftliga vittnesmål och filmupptagningar att gå igenom. Researchen gjordes i samband med min tidigare roman De flyende skyldiga, under fyra år, och det tog på krafterna. Problemet var inte att arbetet drog ut på tiden utan att dokumentationen var så fruktansvärt tung att ta till sig. Man ställer sig hela tiden frågan: hur var det här möjligt?

För mig var Sofi Oksanens “När duvorna försvann” min första litterära kontakt med krigsskildringar från Baltikum och det är en bok som jag skulle vilja rekommendera läsarna att fortsätta med när de läst klart din bok. Har du några lästips som du skulle vilja skicka med till våra läsare?
De fattiga i Łódź av Steve Sem-Sandberg
Mannen utan öde av Imre Kertész

/Conny Palmkvist

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.