Kategorier
Barnbokskoll

Enid Blytons skola

carolina-top

Den här boken, The Naughtiest Girl Collection av Enid Blyton, har jag haft liggande ett tag i bokhyllan. Jag var så himla glad när jag hittade den som ny att köpa, men den har trots allt blivit liggande. Nu dammade jag av den igen och bläddrade lite i den. Läsdags, kanske? Fast genombläddrandet avskräckte mig en del – jag hamnade rätt i något som liknade en domstol, fast i en skola och med skolans ordningsmän som domare och med barn som ivrigt angav varandra för olika slags förseelser (varpå ”domarna” utmätte lämpliga straff). Vad är det här då för bok, och varför blev jag så glad när jag hittade den att köpa?

Jo – när jag var liten och i värsta slukaråldern hade jag även ett antal av min mammas flickböcker i bokhyllan. Jag läste och läste om dem. Särskilt en av dem gillade jag. Den handlade om en internatskola i England, och jag måtte ha tagit stort intryck för jag minns bestämt att jag döpte några av mina gosedjur (jag var väl i 10-årsåldern) efter personerna i boken. Till exempel fick en liten häst som var ful och dum heta Arabella efter någon tjej i boken jag inte tyckte om.

Åren gick, och de där flickböckerna försvann någonstans. Men den där internatskolan mindes jag. Whiteleafskolan hette den – men vad boken hette hade jag glömt bort. Det jag mindes var inte så mycket handlingen som själva skolan och dess regler, och med tiden började jag fundera på om jag verkligen mindes rätt från boken. Vilken märklig skola! Vilka stränga regler! Och vilken strikt rangordning! där ordningsmännen kom högst och närmast var att jämställa med presidenter eller något, och förstaårseleverna givetvis stod lägst och hade absolut noll att säga till om. Och pengarna! Dem mindes jag bestämt. Nämligen var det så på denna Whiteleafskola att alla elever fick lämna ifrån sig alla pengar de fått (i fickpeng hemifrån, i födelsedagspresent från släktingar, i julklapp eller var de nu kom ifrån) i en gemensam kassalåda för hela skolan. Sedan delades det ut exakt två pund var till varje elev, oavsett hur mycket de hade fått bidra till kassan. Hade någon varit olydig drogs pengarna in. Undanhöll någon elev pengar från kassan, eller gömde undan något eget godisförråd eller så, så blev de straffade. Sådana elever var bokens baddies, och dem skulle läsaren vara arg på.

Så för några år sedan så tog jag mig för att äntligen leta upp denna bok med denna Whiteleafskola på nätet. Vad hette den? Vem hade skrivit? Och fanns den fortfarande kvar? Det gick rätt lätt att hitta den, eftersom jag så tydligt mindes namnet på skolan. Men oj, vad förvånad jag blev när jag såg att det var Enid Blyton som skrivit! Henne minns jag nästan bara som författare till Fem-böckerna. Och visst – i Fem-böckerna finns det också internatskolemiljö. Lite grann, så där i inledningen innan Dick, Anne, Julian och George försvinner iväg från skolan på olika lov – Fem-böckerna utspelar sig nästan alltid under skolloven. Med Fotvandring och Matsäckar. Men det här blev en utvikning…

naughiest girl 2

Enid Blyton, alltså. På svenska översattes The Naughtiest Girl till Kicki-böckerna och gavs ut av B. Wahlströms Flickböcker (ca 1940-50). Men det går alltså att nu köpa Naughiest Girl nyutgivna på engelska. Om man vill. Frågan är nu efter att jag bläddrat i den och småläst om den där rättegången och ordningsmännens straffutmätande om man verkligen vill det. Fast jo, jag vill nog ändå, för förfasandets skull liksom. Åtminstone den första boken i serien. På baksidan står det vilka tre titlar som ingår i samlingen, och den tredje (The Naughtiest Girl is a Monitor) avslöjar att huvudpersonen Elisabeth (”Kicki”) uppenbarligen gör karriär i denna hårda skola, trots sin egen naughtiness, och blir en av dess upphöjda och allsmäktiga ordningsmän.

Någon som minns Kicki-böckerna?

Av Carolina

Läser allt. Läser jämt. Läser börja läsa-böcker blandat med tunga klassiker, frossar i fantasy, romance och historiska romaner. Läser nytt inom barn- och ungdomslitteraturen och gamla deckare. Blandar allt och kan inte leva utan. En dag utan någon läsning är en misslyckad dag.

9 svar på ”Enid Blytons skola”

När jag var liten läste jag Kicki gör uppror (tror jag den hette) av Enid Blyton, som måste vara en bok i serien. Visste inte att det var en serie, kul! Läste också Enid Blytons serie om tvillingarna O’Sullivan som också utspelade sig på en internatskola. Älskade att läsa om internatskolor som barn och ville alltid gå på en trots att min mamma påpekade att böckerna var väldigt romantiserade..

Jag ville också alltid gå på internatskola! Ända tills jag någon gång som vuxen läste Guillous Ondskan och blev lätt desillusionerad…
Men tvillingarna O’Sullivan har jag inte läst om. Undras om det går att få tag på böcker om dem nu? Skulle vilja testa.

Den där boken kände jag inte till. Ändå läste jag en massa Enid Blyton-böcker när jag var barn. Fast detta var väl en “flickbok” förstås. Bokförlaget Wahlström hade en lustig uppdelning där böcker med röd rygg var flickböcker, medan böcker med grön rygg var – nej, inte pojkböcker, utan ungdomsböcker!
Femböckerna, Mysterieböckerna och Äventyrsböckerna av EB måste ha getts ut på något annat förlag, för de tror jag bestämt hade gula ryggar.

Ja, Femböckerna och de andra kom senare ut på något annat förlag, vill minnas POP eller liknande på framsidan. Fast de Femböckerna jag läste var också en äldre svensk översättning med helt andra framsidor. Tror de var min mammas gamla böcker de också.
De där gröna och röda ryggarna hade jag massor av i min bokhylla (var ju barn på 70-talet. Alla hästböcker hade röda ryggar, alla böcker om Dante (som jag älskade) hade gröna ryggar. Jag struntade i om de var”flick” eller “ungdoms” (ja, denna fåniga indelning… :D) och läste bägge.

Jag minns de där röda och gröna ryggarna. Jag vägrade för det mesta att läsa de rödryggade, de var “tjafsiga” tyckte jag. Hit med Biggle bara! En del var säkert tjafsiga också, det vet jag inte. Däremot blev jag i något skede fascinerad av gamla flickböcker, trettio-femtiotal, och sådana har jag ganska många av.

Det kan säkert vara några samma som jag hade av mammas flickböcker, fast jag minns inte titlarna nu.
Alla Bigglesböckerna har vi nu på vinden – de är min sambos. Men alla mina Vitnos- och Vipsböcker (som också hade röda ryggar…) har försvunnit för länge sen.

Stängt för kommentering.