Barbro Lindgren är en av mina bästa berättare, sen jag som liten föll för Vilda Bebin tror jag. Sen har jag läst Max och Benny för mina egna barn och jag blir nästan tårögd när jag tänker på vad hon och hennes texter betytt för oss genom åren.
Min allra starkaste kärlek lägger jag på Barbro Lindgrens tre böcker om VLMF – den filosofiska föreningen Vad Lever Man För. Jag har älskat böckerna, karaktärerna och mörkret i Vems lilla mössa flyger, Korken flyger och VLMF sen jag först stötte på dem. Och ändå är det först i vinter jag verkligen bottnat i dem. För i vinter läste jag böckerna om Mumin och den raka linjen mellan dessa glimrande läsjuveler blev tydlig för mig. Tonen, mörkret, vemodet, till och med bisamråttan är densamma. Jag har tidigare trott att Barbro Lindgrens vemodsepos var lite mer barntillvänt än Mumin, men har när jag fått uppleva min nioårings djupa oreserverade kärlek till båda serierna fått backa. Det är inte ålder det hänger på, det är läspreferens och kanske litegrann kynne. Alla vi som är potentiella medlemmar i en klubb som utforskar vad man egentligen lever för kan med fördel läsa och älska böcker om dessa.
Jag var ganska stor – förmodligen i mellanstadieåldern – när jag fick Vems lilla mössa flyger. Tyckte om den från början och sedan allt mer. Inte minst Nökhamlet blev ju bättre med tiden och är nu en klar favorit. 🙂 Vid ett tillfälle stickade jag en liten blå Nök, men den tror jag knappast finns kvar längre…
Å jag vill också kunna sticka en liten nök! Det är nu mitt mål med stickningen, att öva mig i form till ett nökprojekt 🙂