Högläsningsutmaning

carolina-top

Nu när det är dags för veckans utmaning vill jag att du delar med dig av ditt bästa högläsningsminne. Det kan ju handla både om när du har högläst för någon annan såväl som någon som har läst högt för dig, och förstås om högläsning av barnböcker, vuxenböcker eller alla möjliga texter. Kanske en särdeles fantastiskt ljudboksupplevelse du har haft? Eller om ni kanske har någon tradition att alltid läsa något Astrid Lindgrenkapitel på julaftons morgon? Eller hur din morfar alltid läste Alistair MacLean för dig trots att du bara var tolv och avskydde MacLean men älskade morfar? Eller om det finns någon bok du har läst tretusenfyrahundratjugoåtta gånger för något av dina barn och kan så utantill att du drömmer om den på nätterna? (det har jag! Hej Gruffalon, Historien om Någon och Mera monster, Alfons!)

Eller något läskigt högläsningstillfälle? Själv läste jag spökhistorier för en femteklass en gång, i ett nedsläckt rum med bara ett stearinljus tänt. När jag läste novellen Ensamrummet av Inger Edelfeldt, som är riktigt bra och mardrömsaktigt otäck, så hördes det helt plötsligt tunga steg som gick över taket. Det fanns inga våningar över vår, utan bara yttertaket, så vem var det som gick? Eller vad? Eleverna var liksom redan knäpptysta av Ensamrummets fasor och nu blev det lite väl läskigt. (det visade sig vara skolans vaktmästare som gjorde något vaktmästaraktigt på skolans tak…)

Men vilket är alltså ditt bästa högläsningsminne?

Kommentera gärna med länk så vi hittar till din blogg, eller om du tipsar på Instagram eller Twitter – tagga med #kulturkollo.

 

Bild: Grandma reads av Bethany (CC BY-NC-ND 2.0)

21 comments
  1. ”Den vill jag läsa högt för dig”
    Högläsning har gått som en röd tråd genom mitt liv, trots att jag lärde mig läsa tidigt. När jag läser Elsa Beskows ”Ocke Nutta och Pillerill”, hör jag min farmors röst och jag kommer på mig själv att läsa den med samma intonation som henne när jag har läst den högt för mina egna barn. Min pappa var en motvillig högläsare, särskilt som jag kunde själv och pekade ut när han genade när han för femtielfte gången fick läsa Bamses Julnummer från 1983 högt för mig, men jag minns ändå de stunderna i hans röda plyschsoffa som obeskrivligt mysiga.
    Mina bästa högläsningsminnen som vuxen är att jag tillsammans med barnen får vara med och återuppleva mina egna favoriter. Just nu läser jag t ex “Anne på Grönkulla” för nioåringen och när vi går till tillsammans till biblioteket säger jag ofta: ”Den vill jag läsa högt för dig”.

    1. Precis så känner jag också när jag hittar böcker jag vet barnen skulle tycka om. Jag vill vara med i deras upplevelse! Jag vill läsa högt för dem!

  2. Ett högläsningstillfälle som berörde mig var på bokmässan, där man på den litterära gudstjänsten läste vad jag först trodde var en 1900-talsdikt om människans plats i universum, med en kreativ berättarsynvinkel: ”Har du någonsin kallat fram morgonen/ har du visat gryningen dess plats/ när den skall gripa om jordens hörn/ och skaka bort de onda?” (Job 38:12-13). Kyrkan är kanske det enda sammanhang där jag som vuxen kommer i kontakt med en levande högläsningstradition.

    Ett annat speciellt högläsningsminne är när mamma läste Ronja Rövardotter för mig. Kanske är det en efterhandskonstruktion, men jag tycker mig fortfarande kunna minnas hennes röst läsa första meningen.

    1. Jamen faktiskt, det har jag inte tänkt på det där att det finns en levande högläsningstradition i kyrkan!
      Vad fint att du minns din mammas röst till Ronja – jag har alltid bara Astrid Lindgren själv i huvudet till alla hennes texter, mycket starkt.

Comments are closed.