Det finns vissa människor som aldrig får komma till tals. Sara Lövestam låter en av dem bli privatdetektiv. Han heter Kouplan och är en papperslös invandrare, som inte har något egentligt hem och som lever av det han lyckas få tag på. Ibland äter han rester andra har lämnat, ibland har han råd att köpa mat. Oftast förblir han hungrig. Kouplan är 25 år, men ser mycket yngre ut. Han väntar på att få söka uppehållstillstånd igen. Det är mer än ett år kvar. Tills dess planerar han att försörja sig som privatdetektiv och han annonserar på Blocket.
Hittills har det kommit tre böcker om privatdetektiven Kouplan. Jag har läst den första som heter Sanning med modifikation. Den finns också som lättläst bok och har då titeln Flicka försvunnen. Kouplans första fall handlar just om en försvunnen flicka. En flicka som, precis som han, saknar personnummer. En flicka som fötts i hemlighet och levt med sin mamma i sex år. En flicka som bär namnet Julia och är mamma Pernillas största kärlek. En regnig dag försvinner Julia spårlöst. Hur ska Pernilla kunna få hjälp att hitta en dotter som ingen vet finns? Hon kan knappast kontakta polisen. Istället blir det Kouplan som kommer till hennes räddning och mellan dem växer någon slags vänskap fram.
Det är fascinerande med de udda personer som Sara Lövestam låter fylla sina böcker. Det är inte bara Kouplan, detektivpojken, som vi får reda på mer och mer om. Han som bär på fler hemligheter än vi först anar. Det är också Pernilla som lyckats leva i utkanten av samhället. Utanför systemet som ska innefatta alla. I en lägenhet pågår oegentligheter som kanske har med Julia att göra, eller med helt andra flickor.
Lövestam har fortsatt sin serie om Kouplan i hittills två böcker. Önska kostar ingenting som kom förra året och som fått titeln Bedragaren som lättläst bok och Luften är fri, som just släppts. Den kommer i lättläst version senare i år med titeln I skuggorna. Jag vill gärna läsa mer om Kouplan. Inte för att böckerna om honom är de bästa deckare jag läst, utan för att han är en intressant person, som jag gärna läser mer av. Det är inte ofta de som lever i utkanten får träda in i händelsernas centrum. Dessutom är det uppfriskande att få läsa en deckare utan brutalt våld, som ändå är spännande och till och med obehaglig. Blod och detaljerade beskrivningar av brutalitet är inte nödvändigt för att skapa spännande läsning. Jag tycker också om stillheten i språket. Lugnet som ligger över historien som ibland är väldigt dramatisk. Det är inte så att Lövestam är okänslig eller opersonlig. Långt ifrån. Det är snarare så att hon nöjer sig med de små penselrörelserna. Här sveps inte en massa färg i onödan. Det är ganska befriande.
Foto: Anna-Lena Ahlström
Det är sällan jag läser deckare, men det här låter värt att prova.
Det är en annorlunda deckare, mer en roman som råkar innehålla en privatdetektiv.