Jag kan inte sluta gråta av Anne Liljeroth

linje-ulrica
Jag kan inte sluta gråta är författaren Anne Liljeroths fjärde roman och den är baserad på hennes egna erfarenheter om att jobba sig sjuk och att drabbas av utmattningsdepression. Romanens huvudperson Josefin är dock fiktiv, men hennes berättelse är en som alltför många dessvärre kommer att känna igen sig i.

Vi får följa Josefin under ett år från det att hon kraschar och fram tills att hon börjar se en ljusning och en framtid igen.
I vartannat kapitel får vi del av Josefins egna reflektioner över sin utmattningsdepression. Både hur den påverkar henne och hur rädd hon är för hon aldrig ska bli “sig själv” igen. De plågsamma skuldkänslorna för hur hennes tillstånd drabbar familjen och barnen, och den egen skammen över att inte “klara av” saker beskrivs ärligt och trovärdigt. Här ligger den stora igenkänningen hos mig och troligen hos många andra som drabbats av depression, utmattning eller annan sjukdom som gjort att livet inte blir som man tänkt sig.

Vartannat kapitel beskriver Josefins arbetsliv och de händelser som ledde fram till kraschen. Hennes arbetssituation är verkligen extrem på ett sätt som nästan känns overkligt, men tyvärr vet jag att det inte är så utan att det tyvärr finns arbetsgivare som pressar sin personal på ett helt orimligt sätt och att det finns arbetsmiljöer som är otroligt destruktiva. Möjligen kan jag beklaga lite att författaren har valt att placera sin huvudperson i en arbetsmiljö som kanske inte riktigt alla kan relatera till. Tyvärr kan utmattningsdepression drabba i många andra typer av miljöer och orsakerna till att någon drabbas är ännu mer komplexa än att jobba långa, långa dagar och aldrig ha semester. Nu tycker jag att boken beskriver sådana saker också – som till exempel otydliga mellanchefer, upprivna direktiv och oförutsägbara strategier. Jag hoppas att inte någon läsare tänker att man bara kan bli sjuk av en sådan miljö och inte av ett mer “vanligt” jobb.

Jag uppskattar hur författaren formulerar sig kring utmattningen och hur hon sätter ord på hur hjärnan kan kännas. Som om den inte fungerar alls. Som att den faktiskt är trasig på riktigt.

Min hjärna har tömts på kunskap och jag måste lära om. Börja om. Som ett barn. Jag hatar det här. Kan inget. Klarar inget. Jag är en medelålders snorunge. Van att få som jag vill, att klara mig själv, att kunna bestämma och att minnas. Bortskämd. Jag vill bli frisk. Nu.

 

Också i beskrivningarna av hur relationen med barnen påverkas och Josefins enorma skuldkänslor tycker jag att Anne Liljeroth är hjärtskärande mitt i prick. Däremot får jag inte riktigt kläm på porträttet av maken Johan. Här känns det lite känsligt att skriva något, för jag vet ju inte hur mycket som är lånat ut verkliga livet, men det känns lite som om Josefin tar på sig hela skulden när deras relation krisar och att det är hon som orsakade hans svek. Jag förstår att en person kan känna så i det här läget, men det får liksom stå oemotsagt även i slutet av boken. Slutet som jag för övrig känns lite väl “ihophastat”. Det känns synd på den i övrigt starka berättelsen att “komma igen”-biten skyndas förbi på bara några sidor och en kort, om än hoppfull, epilog.

Men trots dessa invändningar så är Jag kan inte sluta gråta en fin läsupplevelse med bra läsdriv och flera pricksäkra formuleringar som sätter ord på känslor som rör utmattning och depression.

 

 

 

 

 

Titel: Jag kan inte sluta gråta
Författare: Anne Liljeroth
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: 2019

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.