Loulou Forsell – en av våra tidigaste deckardrottningar

Under bokmässan 2023 så var jag och lyssnade på Carina Burman, som precis kommit ut med sin bok Drottningar och pretendenter – Om guldålderns deckarförfattarinnor på Albert Bonniers förlag. Burman skriver om en handfull deckardrottningar från England och Skottland och ett trettiotal från Sverige. Hon fokuserar på den så kallade guldåldern för pusseldeckaren – efterkrigstiden – men drar ut på det lite med att ha med exempelvis Ruth Rendell som debuterade 1964. Det märks att Burman gillar ämnet, och det märks att hon kan sin sak. Det enda jag tycker är lite tråkigt är att hon redan i de första raderna skriver:

”Det är ett privilegium att få skriva om riktigt god litteratur. Ibland kan man ändå behöva omväxling”.

Den meningen känns lite som en nedvärdering av de författare hon sedan skriver varmt om i boken. Hon skriver också att boken har sin grund i lustläsning och att den därför tar upp hennes egen läsning, vilket jag tycker gör boken trevlig att läsa. Texten känns avslappnad och uppriktig. Burman är inte bara en skarp litteraturvetare, det märks också att hon är förtjust i sina deckardrottningar. De flesta i alla fall. Agatha Christie vekar inte vara någon större favorit medans Dorothy Sayers hyllas för både språk och innehåll. Jag som gillar båda två blir lite bestört när Burman beskriver rasismen i Christies böcker, och känner att jag kanske behöver läsa om en del av dem. Eller kanske inte. Till en del kanske visst innehållet kan förklaras med tidsåldern de skrevs i, men det känns ändå lite dystert att tänka på det.

En av de svenska författarna som Burman pratade om var Loulou Forsell. Jag hade aldrig hört talas om henne tidigare, vilket är lite märkligt med tanke på vilket otroligt liv hon levde. Det visade sig att det precis hade kommit ut en biografi om Loulou Forsell (den enda vad jag vet) av Tina Westerlund på Ordalaget förlag. Sagt och gjort, efter det att jag lyssnat klart på Burman sprang jag ner på mässgolvet och hittade förlagets monter, köpte boken och var tillbaka på nästa seminarium i ett nafs.

Loulou Forsell (1922-1954) levde ett spännande liv i rasande fart och hon hann inte fylla 32 innan hon dog. Hon var dotter till John Forsell och Gurli Carlström, som båda var operasångare.

Enligt Cariana Burman är hon en av våra allra tidigaste deckardrottningar som var riktigt bra, och jag är beredd att hålla med. Hon har skrivit tre deckare, varav den första heter Döden går på operan, och sedan har hon också skrivit två självbiografier. Man kan ju tycka att det låter lite mycket med två självbiografier för någon som tragiskt nog bara hann att bli 31 år, men är det någon som hade tillräckligt med material för det så är det helt klart Loulou Forsell.

Jag tänker mig att hennes familj på sin tid var lite som familjen Wahlgren är för oss idag. De var med överallt. Pappan, John Forsell, blev senare chef på Stockholmsoperan och Jussi Björling var en av de unga operasångare han tog under sina vingar. Sara Leander var under en period gift med en av Loulous bröder.

Loulou var ett sladdbarn med fyra äldre syskon. De tre äldsta var nog närmare 20 år äldre än henne och sedan hade hon en bror som var lite nämnare i ålder. Redan när Loulou var fyra år så skapade hon stora tidningsrubriker när hon var på Skansen med en kvinna som arbetat som barnskötare hos familjen Forsell. Under ett obevakat ögonblick sticker Lolou in handen till björnarna och en av dem sliter av henne högerhanden innan de får ut henne.

Hon var också med om en flygolycka i ett litet tvåmannaplan som kraschade vilket innebar att Loulou fick en skada i huvudet som i en förlängning gjorde att hon blev tablettmissbrukare. Vid ett tillfälle så var hon inlagd på Beckomberga och blev fritagen därifrån av sin älskare som också var pilot vid flygolyckan. Paret åkte sedan med det lilla tvåsitsiga planet från Bromma efter fritagningen men kom bara till Norge där de var tvungna att nödlanda.

Så, Loulou Forsell lever ett väldigt händelserikt liv och jag tycker det är så konstigt att man (eller i a f inte jag) inte har hört talas om henne. Men det kanske blir ändring på det nu när den här biografin kommit ut. Jag gillar att läsa äldre pusseldeckare, kanske främst för att man för en stund hamnar i miljöer där allt verkar vara så enkelt. Jag ser framför mig tyllgardiner som fladdrar i ett köksfönster och röda pelargoner på vitmålade fönsterbrädor. Friska och spänstiga människor (även om de flesta verkar röka som borstbindare) i pepitarutiga shorts som sportar runt i varma sommarskogar med barr på stigarna. Ibland behöver man hamna i en värld där det finns pigga unga kvinnor med namn som Puck, Kickan eller kanske Gittan som löser mord både på egen hand och med hjälp av piprökande unga män med hatt och som ibland tar av sig kavajen och kavlar upp ärmarna på sina vita ordentligt strukna skjortor.

Tyvärr är det väldigt svårt att få tag på Loulou Forsells böcker och efter det att Kalle Lind ägnade ett avsnitt åt henne i Snedtänkt så såldes hennes böcker ganska dyrt på bokbörsen. Jag vet att Modernista förlag kommer att ge ut Döden går på operan på nytt, förhoppningsvis under 2025, vilket jag ser fram emot. Kanske kommer då fler att upptäcka Loulou Forsells böcker. Fram tills dess kan jag varmt rekommendera både Carina Burmans Drottningar och pretendenter och Nina Westerlunds biografi.

Bild: Bokomslag från Ordalaget förlags hemsida.