Nej, jag är faktiskt inte bitter

Inför den här veckans tema (vilket jäkla tema förresten, jag skyller allt på dig Fanny, det var säkert din idé), har jag verkligen fått klia mig i huvudet. Vad tusan ska jag skriva om? Jag är inte bitter, eller? Är jag?

Nej, det är jag inte. Jag tog ett vetenskapligt test som visade att jag är 0% bitter. Så, då har vi klargjort det.

Däremot kan jag vara både sur och elak och gnällig och irriterad och avundsjuk och missunnsam och skadeglad – men bitter, nej verkligen inte. Förutom i några fall.

1. Jag blir lite bitter när folk tar mina idéer. Det kan vara på jobbet eller privat, jag har sagt eller gjort något bra, kommit på något, kläckt världens bästa idé – men ingen bryr sig. Förrän en månad senare eller ett år senare när NÅGON ANNAN säger eller gör eller kommer på PRECIS samma sak som jag redan gjort eller sagt eller upptäckt och så får DEN personen KREDD och alla tycker att DEN personen är så fantastiskt bra och innovativ och jag, jag muttrar mer eller mindre högt att det där har jag redan sagt eller gjort eller tänkt eller tyckt, men KUL att någon ÄNTLIGEN lyssnat. ÅH som jag hatar det.

2. Jag blir lite bitter när alla roliga evenemang och händelser händer långt borta från där jag bor. Mässor och galor och konserter och bokreleaser och ditten och datten som jag skulle vilja gå på men inte kan för att jag inte har RÅD eller TID eller MÖJLIGHET att gå på allt jag vill gå på. Det är ORÄTTVIST. Och det gör mig aningen bitter.

och… ja… det var väl det. Men om vi ska göra en lista på saker som jag stör ihjäl mig på då kan den nog bli hundra punkter lång. Jag är inte nog uthållig och har för dåligt minne för att min ilska och irritation ska gå över i permanent bitterhet, förutom i de båda punkterna ovan. Där har jag landat i min bitterhet.