av Det finns en hel del bra romaner skrivna av italienska författare i min bokhylla, nedan kan ni läsa om tre av dem. Gemensamt för dem alla är att de skildrar flickors och kvinnors liv i ett land som styrs av patriarkala normer, traditioner som är svåra att förändra och en mycket ojämn fördelning av landets resurser. OBS! Jag beskriver handlingen i alla böckerna i Neapelkvartetten så risk finns för spoilers!
Silivia Avallone har skrivit flera fängslande romaner om unga flickor i ett oglamoröst Italien, den allra bästa av dem är debutromanen Stål, som handlar om de 13-åriga bästa vännerna Anna och Francesca. Flickorna växer upp i ett slitet hyreskomplex i den lilla italienska staden Piombino. Anna lever tillsammans med en politiskt aktiv mamma och en äldre bror, som arbetar på stålverket och missbrukar kokain. Emellanåt dyker även den kriminelle fadern upp i hemmet. Francescas pappa arbetar på stålverket, modern är en kuvad hemmafru som regelbundet blir slagen. I takt med att Francescas kropp utvecklas blir fadern alltmer kontrollerande och överbeskyddande. Livet för arbetarna i stålverket är destruktivt, utbildningsnivån är låg, missbruket är utbrett och kvinnor reduceras till ligg. Det mesta i livet är förutbestämt, sönerna går i fädernas fotspår, produktionsförhållandena styr allt. Några få orkar engagera sig politiskt, men män med makt skyr inga medel att behålla den. Hur ska man kunna förändra ett system som är så förödmjukande, så totalitärt i sin skenbara demokrati? Anna drömmer om att göra något av sitt liv, hon drömmer om att få studera. Francesca vill bli modell och synas, men allra helst vill hon bara vara tillsammans med Anna. Romanens stora styrka är den ömsinta, lyhörda skildringen av två tonårsflickor som söker efter sätt att hantera känslomässig turbulens och gryende sexualitet.
Själamakerskan av Michela Murgia utspelar sig i en liten by på Sardinien på 50-talet. Maria blir som sexåring adopterad av den äldre, välbärgade Tzia Bonaria. Likt många av byns kvinnor förlorade Bonaria sin fästman i kriget, hon blev änka utan att ha haft en man. Det alla i byn – utom Maria – vet är att Bonaria är en själamakerska – en kvinna som hjälper de döende över på andra sidan. Relationen mellan Tzia Bonaria och Maria kompliceras då Maria börjar förstå vad den gamla kvinnan ägnar sig åt de nätter hon inte är hemma. Insikten om adoptivmoderns uppgift i byn är svårt att förstå för Maria, som behöver distans för att hantera situationen. Själamakerskan är berättelsen om en by, en tidsepok, ett levnadssätt, en kvinnovärld. Livet i den lilla byn Soreni väcker igenkännande leenden, den är en sardinsk version av t ex Korsbæk (i den danska TV-serien Matador). Som läsare lär man känna byns seder och bruk, bybornas vidskeplighet och vardagens mödor och glädjeämnen. Här finns osämja mellan grannar, sammanhållning i kristider och omtänksamhet när sorg drabbar. Genom den realistiska framställningen av livets villkor går stråk av magiska föreställningar och innerlig Gudstro. Sammantaget är Själamakerskan en oerhört vacker berättelse om kärlek stor som livet – och döden.
Neapelkvartetten av Elena Ferrante är ett stycke mästerlig kvinnohistoria som förtjänar klassikerstatus. I första delen – Min fantastiska väninna – lär vi känna Elena och Lila, som växer upp i Neapels fattigkvarter på 50-talet och blir vänner för livet. Flickornas vänskap är från första början komplicerad och fylld av rivalitet, kärlek och lojalitet. I andra delen – Hennes nya namn – lyckas Elena bryta sig loss, hon flyttar till Pisa för att studera, men har svårt att hantera sin klassresa. Lila blir däremot fast i ett olyckligt äktenskap och lever ett traditionellt liv. Tredje delen – Den som stannar, den som går – utspelar sig under åren mitt i livet. Lilas äktenskap misslyckas, rikedomen är ett minne blott, men Lila ger aldrig upp utan börjar lära sig allt om datorer. Elena blir en framgångsrik författare, gifter sig med en akademiker och flyttar till Florens. Trots det stora avståndet mellan Elena och Lila behöver de varandras stöd i olika situationer i livet. Fjärde delen – Det förlorade barnet – utspelar sig från medelålder och framåt. Även Elenas äktenskap havererar och hon inleder en relation med sin ungdomskärlek och flyttar efter stor tvekan tillbaka till Neapel. Elena slits mellan alla krav och den egna längtan efter att skriva. Kan man verkligen som en modern, frigjord kvinna flytta tillbaka till sin patriarkala barndomsmiljö utan att tvingas ge avkall på sin frihet? Sammantaget kämpar Elena och Lila hela sina liv för att bryta sig ur traditionella roller och försöka förena självständiga yrkesliv med moderskap.
