av På tv visas OS-hockey, men för den som vill går det att uppleva ishockey på annat sätt. Idrottsromance är en genre jag inte bekantat mig med speciellt mycket, mer än att jag läste ett par böcker i serien Toronto collection av Heather Wardell för många år sedan när Kulturkollo hade temat Kanada. Inför vårt OS-tema i februari bestämde jag mig därför för att bredda min läsning och ge mig på Icebreaker av Hannah Grace, en bok som fokuserar lite på konståkning, ännu mindre på ishockey och väldigt mycket på sex. De första femtio sidorna är något av det mest pinsamma jag läst, för den här kulturtanten var verkligen inte redo för alla explicita sexscener innehållande detaljerade beskrivningar av könsorgan. Någonstans där var jag på väg att ge upp och beklagade mig lite både för mina kulturkollokollegor och mina elever. Jag undrade uppriktigt om de senare läst Icebreaker och vad de i så fall tyckte om den. ”Det är ju porr” utbrast en av dem spontant och avslöjade att femtio sidor var längre än hon läst. En annan elev gav dock en lite mer nyanserad bild, försäkrade mig om att den blir bättre och att allt inte handlar om sex.
Jag bestämde mig alltså att läsa vidare i berättelsen om konståkerskan Anastasia Allen som kämpar för att bli en del av Team USA och Nate Hawkins, kapten för ishockeylaget på University of California. De två möts när en av ishallarna måste stängas tillfälligt och konståkarna måste samsas med hockeyspelarna om istiderna i universitetets enda fungerande arena. Inledningsvis går det minst sagt sådär, för det är inte bara Anastasia och Nate som ser varandra som fiender. Det är inte så många andra som motvilligt har så mycket sex med varande heller, ska sägas, men rätt många ändå. Eleven som lovade att Icebreaker var värd en chans visade sig dock ha rätt. Jag skulle inte säga att det är en bok för mig, men så är jag inte heller målgruppen. Däremot uppskattar jag det budskap som sänds till de unga kvinnor som tillhör den och även till unga män som kanske borde läsa den. Anastasia är en stark person som vågar ta plats. Hon har sex med den hon vill, är kaxig och vågar ta plats. Dessutom har hon en en tydlig dröm och jobbar stenhårt för att uppfylla den. Det här gör henne utan tvekan till en förebild.
Samtidigt är Anastasia osäker och inte minst gäller det hur hon ser ut och hur mycket hon väger. Aaron, hennes partner på isen, bryter ner hennes självförtroende och hävdar att hon är för tung för att lyfta. Han ger henne därför en strikt kostplan som gör att hon blir mer eller mindre undernärd och därmed skadebenägen. När Aaron själv blir skadad och Nathan samtidigt blir avstängd från hockeylaget, hjälper han henne att träna. Det är här berättelsen vänder. Nathan visar sig nämligen vara en riktig kanonkille. Han är empatisk och kärleksfull, respekterar Anastasia och har inget emot att stå i hennes skugga. Här lyckas Hannah Grace med något riktigt bra när hon visar sina läsare att tjejer är värda kärlek och respekt och att bra killar ger dem det. Trots att jag kämpade en del med att komma igenom Icebreaker är jag glad att jag läste ut boken. Det är lätt att avfärda en bok som fokuserar så mycket på sex, men faktum är att Icebreaker faktiskt är riktigt bra läsning på många sätt. Den handlar om att våga följa sina drömmar och visar hur mycket starkare vi blir om livet innehåller bra vänner och omtänksamma partners. Några kapitel in var jag inte direkt sugen på att rekommendera Icebreaker till någon, men jag ångrade mig. Det här var bra mycket bättre än jag trodde. Däremot var tv-serieversionen av Heated Rivalry lite väl mycket för min smak. Nu har jag bara sett ett halvt avsnitt, så kanske gör jag samma misstag som jag höll på att göra med Icebreaker. Vad säger ni? Funkar gayhockeyromance för kulturtanter?
Icebreaker av Hannah Grace, Bokförlaget Nona, (2024)
Första delen i serien Maple Hills
