Bland blommor – en vandring i Himalaya

Jamaica Kincaid kommer till Bokmässan i år. Tänk så fint! Hon ska tilldelas hederspriset Sjöjungfrun. Motiveringen lyder:

”Jamaica Kincaids böcker är tunna, men får världen att vidga sig. I romaner och essäer riktar hon ett tillnyktrande ljus mot såväl vår koloniala historia och våra familjerelationer som mot blommorna i våra trädgårdar.

Samtidigt smittar hon oss med sin sinnliga blick och livsbejakande tro på litteraturen. 2026 års Sjöjungfru tilldelas en nyfiken författare som hjälper oss att förstå vad det innebär att vara människa i en värld som ständigt hittar nya sätt att nedvärdera det mänskliga.”

Vilket bra val, hurra, hurra, hurra! Hon är en av de författare som är en av mina återkommande gissningar när det kommer till nobelpris och jag ser mycket fram emot att höra henne i september. Jag började genast kolla igenom hennes utgivning på svenska och jippi, jag hittade en essäbok som jag hade oläst. Bland blommor – en vandring i Himalaya gavs ut på engelska 2005 och vandringen i Asien som Kincaid skildrar i sin essäbok utspelar sig ännu några år tidigare.

Jamaica Kincaid skriver i den om den expedition som hon och tre växtsamlare företar sig till Himalayas bergstrakter. De ska i Nepal samla in både frö och växter och själva resan blir strapatsrik med hård vandring, politisk gerilla, naturens krafter i närstrid och de hamnar nära både livet och döden. Kincaid berättar om hur hon under tre veckor fysiskt och mentalt utmanar sig själv genom att i tropisk värme vandra över svängande hängbroar och hur små delmål blir nödvändiga när bergssidorna bara fortsätter och fortsätter. Möten med befolkningen dokumenteras i foton och insamlandet av växter blir ganska skralt. Jag irriterar mig dock på sällskapets nedlåtande behandling av de sherpas som gör hela expeditionen möjlig, de som bär tält och mat, lagar all mat, ordnar allt praktiskt inklusive toaletter. Det hade varit klädsamt om de lärt sig deras namn och inte hittat på öknamn. De fyra välbärgade samlarna ser på dem som möjliggör hela resan på ett sätt som inte är ok.

Det vore förstås inte en essä av Jamaica Kincaid om inte hon också sätter in människans relation till växter och natur i en idéhistorisk kontext. Hon skiljer på livets träd (agrikultur) och kunskapens träd (hortikultur) och konstaterar att människans behov av att samla och odla för att överleva har i hennes fall flyttat till det trygghetsskapande rum som trädgården är. I kontakten med den främmande vilda naturen som Himalayas bergssluttningar är står hennes välbekanta trädgård i Vermont i stark kontrast och resan väcker i henne många minnen. Hon reflekterar över sin barndoms natur i den karibiska övärlden och hon funderar över hur växtlighet är en del av att skapa ett hem. Hon återkommer till att trädgårdar är ett uttryck både av estetik och människans reslust, utan de koloniala expeditioner som började företas på 1400-talet så skulle trädgårdarna i Europa och USA inte alls se ut som de gör idag. Paradisets återskapande kräver växter från hela världen!

Vill man läsa mer om Kincaids odlingar och intresse för trädgård så rekommenderar jag Boken om min trädgård eller varför inte Kristina Sandbergs fina reportage ur Vi Läser. På Youtube finns flera fina samtal där Kincaid samtalar och jag länkar här till The Hidden History of Gardens.