av För några veckor sedan visade jag inledningen av The Breakfast Club för mina elever. Vi är mitt inne i ett tema som handlar om identitet och viktiga val, så de (i alla fall inledningsvis) väldigt stereotypa karaktärerna som möts en lördag för kvarsittning var tacksamma att diskutera. Jag uppmanade eleverna att aktivera alla sina fördomar och så frossade vi i dem. Samtalet kom att handla om hur lätt det är att döma andra utifrån saker som utseende, vänner, program de går på gymnasiet eller kanske var de bor. Kanske är John Hughes film från 1985 lite extra stereotyp, men så där jättemycket har inte förändrats i skolans värld. Hade filmen gjorts idag skulle gruppen troligen varit ännu mer heterogen, i alla fall sett till sexualitet och etnicitet. 1980-talet är på samma gång väldigt långt bort och väldigt nära.
De senaste åren har 1980-talet gjort comeback inom kulturen. Många är de deckarserier som utspelar sig då, kanske för att det är så mycket lättare att låta karaktärerna hamna i kniviga situationer när det varken finns mobiltelefoner eller knappt datorer. Musiken har också vänt tillbaka till 80-talet, både den musik som skapas nu och den som får ett nytt genomslag tack vare tv-serier som Stranger things. I augusti åker jag och yngste sonen till Stockholm för att se The Weeknd, en av många artister som låter som om de kommer från 80-talet, trots att de inte var födda då.
I juni reser Kulturkollo tillbaka till 1980-talet. Häng med och frossa i nostalgi!
Photo by henry perks on Unsplash
