av Igår skrev Ulrica om att film var bäst på 80-talet, och jag kan inte annat än hålla med. Kanske även en bit in på 90-talet men jag kan för mitt liv inte komma på en enda film efter millennieskiftet som varit lika bra som de gamla favoriterna. I och för sig har jag väl knappt sett på film sedan vi växlade över från 1900-tal, så vem är jag att uttala mig.
Men det som får det att pirra av skräckblandad förtjusning är dessa remakes – eller rykten om remakes – som cirkulerar med jämna mellanrum. Det finns inget jag hellre vill än att se en nyversion av min absoluta favorit The Goonies. Men samtidigt skriker hela kroppen nej, låt bli, låt den vila i perfektion bevarad. (Den håller för övrigt än, fasen vad bra den är!). Det sägs vara på gång en nyinspelning med självaste Steven Spielberg och Chris Columbus som producenter, och manus är under produktion.
En nyinspelning som blivit verklighet är Lilla huset på prärien, som får Netflix-premiär i juli. Klart jag kommer kolla. Och klart jag kommer att säga ”det var bättre förr.”
Ibland känns det väldigt onödigt att göra nya versioner, men vissa är ju bra. Jag såg inte den ursprungliga Jumanji förrän senare, men jag gillade verkligen nyversionen, eller egentligen fortsättningen, med Dwayne ”The Rock” Johnson, Karen Gillian, Kevin Hart och Jack Black. Den driver lite kärleksfullt med genren, men är samtidigt en hyllning till den. Jack Black som tonårsflicka är väldigt kul! (Också uppföljaren är sevärd.)