av Jag gillar bilderböcker, någonstans är det kombinationen av text och konst som tilltalar mig. Jag gillar båda grejerna, som ni säkert vet. Just nu har jag turen att ha två små barnbarn runt mig som också gillar att läsa bilderböcker men annars så använder jag dem flitigt i min undervisning. Just korta texter med illustrationer som samspelar passar mycket bra att använda i undervisning. Textsamtal och språkutvecklande aktiviteter går så mycket lättare och blir så mycket bättre om man har en riktigt bra bilderbok att utgå från. Om man tänker att bilderböcker bara passar för små barn så tycker jag att man ska tänka om. De har mycket att ge alla åldrar och i både läsning och undervisning passar de ända upp till vuxna.
På mässan har jag siktat in mig på två seminarier och på torsdagen är det dags för Bilderbokens perspektiv på världen. På det ser jag fram emot att höra Malin Kivelä berätta om skapandet av sin bok Om du möter en silverfisk som jag läst tillsammans med A. Det är en helt underbar bilderbok! I den finns fakta och fantasi i härlig förening och underfundiga (och lite äckliga) illustrationer av Linda Bondestam. Om du möter en silverfisk är en perfekt bok att läsa för alla som vill skärpa blicken och fundera på tidens gång, smådjuren i vår närhet och människans blick på naturen.
I samtalet deltar också Lotta Olsson och Emma Adbåde som båda har en omfattande produktion av bilderböcker på sitt CV. Jag är mycket förtjust i Emma Adbåges bilder och i Jag vet allt om världen som de ska prata om på seminariet så får vi som läser möta världen ur olika djurs perspektiv. Vi träffar masken, hamstern, hunden och katten och får titta på världen utifrån mullen, hamsterhjulet, pinnen och smekningen. Fina, närmast poetiska, texter på rim och ljuvliga bilder gör att det är en bok att stanna i.
Om boken
Om du möter en silverfisk av Malin Kivelä, Martin Glaz Serup och Linda Bondestam, Förlaget, (2026)
Om boken
Jag vet allt om världen av Lotta Olsson och Emma Adbåge, Rabén & Sjögren, (2026)
Fredag är det då Mästarmöte i illustration och då är det Linda Bondestam, Isabelle Arsenault och Jon Klassen som skall samtala om deras arbetsprocesser, inspirationskällor och drivkraft i arbetet. Jag har läst och gillat det mesta av Bondestam och såg hennes arbete på Akvarellmuseet i våras. Chop-chop – En tapper jordbos berättelse fick Augustpriset 2024 och då skrev jag såhär om den:
” – Säg hej till framtiden, här är er nya arbetskamrat, grymtar chefen. … Jobbet väntar, chop chop.” Och så får den lilla roboten som alltid frågar ”Hur kan jag hjälpa dig?” sitt namn. Det tappra lilla roboten hjälper till med det mesta men får ändå förr eller senare sparkis, han jobbar dygnet runt och utan vila men inget är tillräckligt bra. Han behöver programmeras om. Nya jobb väntar om hörnet och härligast av allt är det att hjälpa de små människorna med det som de behöver. Han prövar att arbeta som illustratör, i hönseriet och i krigsfabriken. Varje gång sparkis. Chop Chop skickas ut för att slåss och snart är hela mänskligheten utplånad, då får roboten en idé. Hur vore det om han jobbar på laboratoriet och skapar nya människor? Provrören bubblar av liv och snart har Chop Chop ett helt gäng runt sig som konstaterar att livet rullar framåt igen, ofattbart, sällsamt och underbart.
Det här är en bilderbok som fungerar att läsa i många åldrar. En riktigt ung läsare kan fascineras av allt som händer den lilla roboten, en lite äldre kan ta med sig tankarna om robotens vilja att hjälpa till och hur ensamt det blir utan levande organismer på jorden, som vuxen så kanske det är tidens uppskruvade tempo, värdet av arbete och teknikutvecklingen som gör oss människor umbärliga som är det viktiga. Oavsett ålder eller vilka tankar som väcks när man läser så är det här en mycket spännande illustrerad barnbok om ett ämne som är ovanligt för genren. Allvarliga ämnen avhandlas på ett sådant sätt att man hela tiden hejar på Chop Chop, visst kan han rädda världen? Han som jobbar outtröttligt utan att ta paus, äta eller sova är den som helst av allt vill ta hand om barnen. Värna och vårda den nya generationen.
Jon Klassen är ALMA-prisad 2025 och hans sparsmakade illustrationer är så universella att man genast förstår vad karaktären vill säga, tänka. Motiveringen till priset lyder: ”Genom sitt subtila och suggestiva berättande i text och bild öppnar Jon Klassen nya perspektiv på vår plats i världsalltet. Vad händer när en sten ramlar ner från himlen, hattar försvinner eller en dödskalle börjar leva ett eget liv? Med precision, känsla och fyndig humor gestaltas tillvarons utmaningar av osäkerhet och hoppfullhet, alltid genom samverkan mellan färg och form. Jon Klassens briljanta berättelser präglas av enkel elegans och tolkningsrika djup där läsaren blir en medskapare.”
Som del av tema Québec så är Isabelle Arsenault inbjuden, för mig var hon en ny bekantskap och jag kar bara hunnit läsa Colettes fågel. Det är en fin bok om Colette som flyttar till ett nytt radhusområde. Helst av allt i hela världen vill hon ha ett husdjur men mamma säger nej. Hon sjasar ut henne på gatan istället och när hon möter en kompis där så säger hon att hon letar efter sin undulat, så växer lögnen om fågelns samtidigt som hon får ett helt gäng nya kompisar. Det hela blir till en fin berättelse om hur man tillsammans med andra kan bygga en hel fantasivärld och så länge man köper premissen så är det helt ok med en lögn eller två. Bilderna är grafiska och använder bara gul färg, det gör att jag associerar till gamla bilderböcker från 50-talet när man tryckte just i svart och en färg. Enkla och tydliga och kanske något naiva bilder som lämnar mycket utrymme för fantasi och detaljer.
Om boken
Chop-chop av Linda Bondestam, Förlaget, (2024)
