Den svåra bokmässan

Det känns som en svår bokmässa för mig i år. Förra året, då låg min mamma för döden.

Bokmässan blev då ett kort men nödvändigt andningshål från den känslomässiga torktumlare jag befann mig i. Jag velade länge över om jag ens skulle åka eller inte, men kände så starkt att jag behövde andas fri luft. Försöka vara glad. Tänka på annat. Mamma sa att hon inte skulle någonstans. Och om hon skulle bli sämre skulle de ringa direkt.

På lördagen, när jag körde hem till mamma, körde jag fort. Jag hade stressen i kroppen och svor över en bil som körde om mig, ännu fortare, trots att jag redan höll över hastighetsgränsen. Men efter två kurvor och ett backkrön stod den bilen med varningsblinkers vid vägkanten. Den hade krockat med en ren som stått mitt på vägen. Där och då andades jag ut och kände att jag hade haft tur. Om bilen inte hade kört om mig hade det kanske varit jag som träffat renen.

Väl hos mamma var läget lugnt. Jag minns att jag senare, när jag gick och lade mig, tänkte att hon får verkligen inte dö i natt. Då skulle mitt sista samtal med henne handla om Bert Karlsson och något knasigt han sagt på mässan, och en stendöd blodig ren. Tack och lov hann vi ha ett par samtal till innan hon gled bort från oss. Mamma dog fem dagar senare.

I år känner jag inte att bokmässan kommer att bli mitt välbehövliga andningshål. Jag är rädd att en massa känslor ska triggas igång, att jag ska kastas tillbaka till hur det var förra året, när jag försökte hålla mig kvar i mässbubblan och inte släppa in verkligheten och de jobbiga tankarna.

Men jag vet också att det finns få platser som ger mig så mycket energi som bokmässan. Här finns det bästa jag vet, samlat på ett och samma ställe. Här finns oändligt många böcker. Här finns djupa samtal om livet och döden. Här finns skratt och skoj. Öppna famnar. Stora kramar. Oväntade möten. Gemenskap. Värme, så mycket värme. Och fina vänner som jag längtar efter att få träffa igen.