2018 blev ett fantasyår för mig – jag bestämde mig på våren att jag skulle ta tag i min jättejättelånga att-läsa-senare-lista jag har på amazon.com, och den listan bestod av väldigt många fantasytitlar jag ville prova. Många av titlarna var sedan förstaboken i en serie, så då läste jag serierna också. En hel del av det jag plöjt har varit bra, men inte stått ut så mycket att det har kommit med i min årslista – med undantag av Sarah Pinboroughs sagotwistiga Tales from the Kingdoms. Så listan nedan visar egentligen inte helt rättvist det jag läst under året – inte heller visar den särskilt ärligt hur jag brottats med en hel del lässvackor.
Årets klassiker: Främlingen på Wildfell Hall av Anne Brontë
Årets kvinnokamp: Nej och åter nej av Nina Lykke
Årets gråtfest 1: PAX 10: Draugen av Åsa Larsson & Ingela Korsell
Årets gråtfest 2: Comedy Queen av Jenny Jägerfeld
Årets gapflabb 1: Comedy Queen av Jenny Jägerfeld
Årets gapflabb 2: Muralgranskaren av David Nessle
Årets historiska: 1793 av Niklas Natt och Dag
Årets dystopi: Slutet av Mats Strandberg, eller det är ju inte ens dystopi utan Årets end-of-all-things
Årets grafiska (ja, typ): Obsidio av Amie Kaufman & Jay Kristoff
Årets nya bekantskap: Ben Aaronovitch med Rivers of London-serien.
Årets tegelsten: Oathbringer av Brandon Sanderson
Årets återseende: Min bästis målvakten av Maria Parr – att få träffa Trille och Lena i Dunk-Mathilde igen!
Årets återseende som blev magplask: Det finns alltid förlåtelse av Anne B. Ragde pga att Neshov borde fått förbli ostädat
Årets huvudperson: Cithrin i serien The Dagger and the Coin av Daniel Abraham, eftersom hon är något så galet oväntat som bankkvinna som huvudperson i episk fantasy.
Årets bifigur: Storebror Charlie i Finns det björkar i Sarajevo? av Christina Lindström
Årets filmupplevelse: Att jag startat ett eget litet projekt att kolla igenom alla de topplistade filmer jag aldrig sett genom åren (är urusel på att se film), och då inledde starkt med Nyckeln till frihet som är så bra att jag funderar på att se om den igen snart.
Årets kan-inte-släppa-den: Obsidio av Amie Kaufman & Jay Kristoff
Årets skämskudde: The Devil’s Web av Mary Balogh. Vad hände, Mary? Det här är så inte du, och jag fick plocka fram skämskudden flera gånger pga riktigt dåligt och jag har inte riktigt hämtat mig än, faktiskt.
Årets lyckopiller: Det får bli omläsningen av Kerstin och jag av Astrid Lindgren som fortfarande gjorde mig helt lycklig.
Årets kyss: I Tales from the Kingdoms av Sarah Pinborough (och nej, ni kan aldrig gissa mellan vilka om ni inte läser den…)
Årets citat: Formuleringen om föräldraskap i Finns det björkar i Sarajevo? av Christina Lindström: ”Jag har en obehaglig känsla. Min livmoder fryser, och det gör den alltid när jag oroar mig för er. Den vet saker innan jag gör det.”
Årets pristagare: Lisa Bjärbo som vann Astrid Lindgren-priset 2018
Årets konst(igaste) upplevelse 1: Jane, Unlimited av Kristin Cashore
Årets konst(igaste) upplevelse 2: Three Parts Dead av Max Gladstone
Årets titel: Love, Simon heter originalboken på engelska (Becky Albertalli) och Bara tre ord fick den svenska översättningen heta, så nu när filmen kom och hette Love, Simon fick jag höra många “aha, är det DEN?!?”på biblioteket där jag jobbar (tills boken med filmomslaget och engelska titeln kom)
