Kategorier
Novellkoll Ungdomsbokskoll

Varje slut är början på något nytt

linje-ulrica

Nu börjar denna vecka med tema avslut och avslutningar börja närma sig sitt slut. Själv är jag också ganska slut efter att ha tillbringat ett par dagar på Legoland med barnen för att fira deras skolavslutning. Det är lätt att bli nostalgisk kring det här med avslutningar och ibland kanske också vemodig, men jag försöker att tänka på att varje slut är en början på något nytt. Ja, jag vet – det låter lite som en floskel och det gäller så klart inte i alla situationer, men många gånger är det faktiskt så.

På Instagram idag har jag delat en bild på mig själv från studentdagen. Den har ganska många år på nacken, men gymnasietiden känns konstigt nog inte så långt borta som den kanske borde. Jag hade en bra gymnasietid och kan kosta på mig att se tillbaka på den och studentdagen med road nostalgi, men tänk vilken början det slutet var! Bara ett par månader efteråt flyttade jag 60 mil hemifrån och började läsa på universitetet Det slutet var en början på den resan som har gjort mig till den person jag är idag. Tack vare det slutet har jag fått möjlighet att jobba med något som jag verkligen gillar, jag har träffat vänner för livet och också den kille som numera är min make. Javisst, hade jag med stor sannolikhet haft ett roligt jobb, fina vänner och en man utan en studentexamen, men jag är väldigt glad för just de vägar som fört mig hit där jag är idag (inklusive omvägar, återvändsgränder och en del djupa tjälskott).

Som avslutning på veckan vill jag tipsa om två saker:

Först om en nyutgiven ungdomsbok av Siri Spont som ställer frågan Är det nu allt börjar?
Huvudpersonen Tilda är inte student, utan går på högstadiet. Hon är frustrerad över att ingenting händer i hennes lilla stad och känner sig fatslåst i den sociala hierarkin bland sina jämnåriga. När hon lyckas övertala sina föräldrar att få åka på språkresa tillsammans med sin onlinevän Emmy är hon övertygad om att det kommer att förändra hennes liv och hon ser sin chans att börja om. Resan blir kanske inte precis så som hon hade tänkt, men hon lär sig mycket om sig själv – på gott och ont.
Jag tyckte mycket om den här boken. Författaren fångar Tildas frustration,tonåringars utsatthet och stämningen på språkresan på ett väldigt bra sätt. Speciellt de delar som beskriver Tildas och Emmys engelska “landlady” och maten är mitt i prick. Jag har ännu inte några tonåringar här hemma med språket och samtalen mellan personerna i den här boken känns trovärdigt och i tiden. En riktigt fin läsning.

Titel: Är det nu allt börjar?
Författare: Siri Spont
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2019

Mitt andra tips är de alltid lika fina Novellix-boxarna som passar så väldigt bra så här i present-tider. Perfekta att ge bort till nybakade studenter, barnen lärare eller till vänner som behöver semesterläsning.

Tack för att ni har varit med oss den här veckan! Vi ses imorgon med ett helt nytt tema.

 

Bild: pexels.com

 

Kategorier
Kulturkoll

10 filmavslut, 10 carolinska reaktioner

carolina-top

Helt enkelt så här: en rad filmavslut jag tycker olika saker om. Jag är ingen större filmkännare, och novis på att uttrycka mig om film, så det här är på just den nivån:

På TOK för många nallebjörnar:
Star Wars Episode VI
(här når vi äntligen ett slut på ett elakhetsimperium, onde kejsaren är störtad, Darth Vader har blivit snäll… och så mynnar allt ut i ett jämra barbecueparty hos nallebjörnarna?? Doopidoopidoo-hoho? Absolut nej.)

JAAAAA!! Så HIMLA bra! Och så smart! Och så… alldeles underbart!
Nyckeln till frihet.
(Jag hade verkligen ingen aning. Och jag var glad i flera dagar efter att ha sett den. Och jag vill se om den.)

Nämen, nähä? Men vaf..?? Meningen med det här??
No country for old men
(Inte min typ av film. Alls. Finns säkert djupa meningar och tolkningar och alltihop, men för mig: meningslöst våld och ett slut som höll på att störa ihjäl mig.)

Åh, så fint! Och vad världen är stor! Och så mycket kärlek det finns! Och så många människor som är viktiga för varandra! Jag älskar livet och människorna och kärleken!
Love actually
(så där känner jag varje gång jag ser slutet (och jag har sett den många gånger…) där på flygplatsen, när vi zoomas ut och ser alla olika människor i olika konstellationer som kramar varandra efter frånvaro, eller tar farväl. Ett av de finaste filmavslut jag vet.)

Men han hade ju inte BEHÖVT bli ond. Så onödigt! Och så sorgligt.
Star Wars (ja, igen…) Episode III
(Darth Vader har ända sedan jag varit liten varit en av mina favorit-ondingar, men när jag såg den här filmen och fick ”vara med” om när Anakin blir Darth Vader? Jag var ledsen i flera dagar, fast jag ju redan innan VISSTE vad som skulle hända.)

Bwahahaaaaaahahaaaaahaha…he he…. Hohoho…. Alltså… ja! Eller hallå!? Hahaha… osv osv
Monty Python and the Holy Grail
(jag vet inte hur många gånger jag har sett den här filmen. Men första gången? När jag första gången fick se det där abrupta slutet med John Cleese som Sir Lancelot the Brave stå lutad över en polisbil och bli kroppsvisiterad? Jag lät verkligen så där. Och dog. Och dog lite till.)

Vadå, ”slut”? Det är ju nu det börjar??
Neverending story
(Jag läste boken högt för mina barn för ett antal år sedan. Sedan såg vi filmen tillsammans. Sedan skrek vi ovanstånde rätt unisont när filmen slutade – eftersom den slutar ungefär när boken har kommit halvvägs och saker och ting har börjat komma igång.)

Aha! Var det därför?! Yesss!
Lion
(När man först när filmen är slut får förklaringen till dess titel, som ända fram till dess är fullständigt obegriplig. Fantastisk film, förresten.)

Wow. Wow. Såååå många. Jodå, det ante mig.
Indiana Jones – Jakten på den försvunna skatten
(När lådan körs in i lagret på slutet, och vi zoomas ut (likt Love Actually) och får se fler lådor, ännu fler lådor, mängder av lådor och sedan ett gigantiskt lager av lådor…)

Men oooh… är det härifrån det uttrycket kommer? Hade ingen aning.
Casablanca
(Som ju kryllar av berömda citat, men jag tänker närmast på ”round up the usual suspects” som i sammanhanget är en fantastisk replik)

 

Bild: Pixabay

Kategorier
Romankoll

Sjungom studenten

Linda

Det är studenttider. Förra veckan tog mina elever studenten och idag är det min systerdotters tur att avsluta gymnasiet. För mig var gymnasietiden ganska ointressant och ingen tid jag längtar tillbaka till. Däremot minns jag fortfarande känslan av frihet jag kände på studentdagen. Äntligen var den tid över då andra skulle bestämma min väg i livet. Faktiskt tror jag aldrig att jag känt mig så vuxen som just den dagen och inte heller mer hoppfull.

För vissa är det mest av allt skrämmande att sluta gymnasiet. Visst ska det bli skönt att få bestämma mer över sig själv, men med det kommer också ett ansvar. Visserligen är skolan bara obligatorisk till och med nian, men i princip alla går gymnasiet och det finns en trygghet i det. Klasskamrater som är desamma och lärare som kan vara jobbiga, men som ändå bryr sig om att just du kommer till skolan. Missar du en föreläsning eller till och med en tenta på universitetet får du skylla dig själv. Ingen kommer att jaga dig. Dyker du inte upp på jobbet i tid riskerar du att bli av med det. Ingen kommer att ge dig så många chanser som du faktiskt får i skolan. På många sätt är studenten slutet på barndomen.

När jag gick på högstadiet skrev jag ett brev till mig själv att öppna tio år senare. Då hoppades jag att jag skulle studera i Oxford (det blev Brighton), bli journalist (det blev jag inte, men skrivandet är en viktig del av mitt liv), resa till Australien och krama en koala (resan blev av, men den stackars koalan slapp bli kramad) och skriva en bok (några läroböcker har det blivit, men det skönlitterära är definitivt inte min grej). Inte som jag trodde, men ändå åt samma håll. Det jag är glad över är att det faktiskt är få saker jag ångrar. Kanske hade jag önskat att jag ännu mer gått min egen väg, men jag är trots allt ganska nöjd med var jag hamnat.

Mina råd till dagens studenter är att våga göra det de vill, att vara snälla mot sig själva och att ta de chanser som dyker upp. Att tveka för mycket, tänka “inte ska väl jag” eller “det klarar jag aldrig” är bara dumt.

Dagens boktips handlar om vad som händer efter studenten. Ibland blir det precis som tänkt, ibland helt annorlunda.

Kim som är huvudperson i Patrik Lundbergs Onanisterna tillhörde det coola gänget på gymnasiet, men coolheten mattas liksom av när han tvingas läsa upp sina betyg på Komvux. Han börjar inse att omgivningen begränsar honom och försöker söka nya vänner och nya världar.

I boken Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer har Moa just slutat skolan och börjat jobba på ett äldreboende. Det är självklart tillfälligt, då hon egentligen vill bli skådespelare.

Att ringa Clara av Anna Schulze handlar om Clara och Caroline som blir vänner när de börjar studera på samma folkhögskola. Clara spelar cello och Caroline fiol.

I En nästan sann historia av Mattias Edvardsson får vi följa några studenter på en skrivarutbildning vid Lunds universitet.

Antiloper av Ester Roxberg är en sorglig bok om en tid efter gymnasiet som inte alls blir som det var tänkt. Astrid och Ellen hade en massa planer, men nu får Astrid försöka förverkliga dem själv.

Minst lika sorglig och minst lika bra är Lisa Bjärbos Djupa ro om några vänner som åker tillbaka hem för att gå begravningen av Jonathan som tagit livet av sig bara 19 år gammal.

 

BIld av CillaPlanbring från Pixabay

Kategorier
Kulturkoll

Låt det aldrig ta slut

Lotta

Jag tycker inte om avslut. Tycker inte om det här med att stänga dörrar och öppna nya fönster, jag är inte så förtjust i förändring och vill helst att allt ska vara precis som det alltid har varit. När man hittar något man gillar så håller man fast vid det och gräset är absolut inte grönare på andra sidan.

För en som är så förändringsobenägen som jag är så är det kanske lite märkligt att jag jobbar inom IT-branschen, som drivs av förändring. Eller kanske är det inte märkligt alls – när mitt yrke och min bransch är i konstant förändring så är det kanske därför jag har ett sådant stort behov av att allt annat runt omkring mig ska vara precis som vanligt hela tiden. Det handlar inte om att vara en bakåtsträvare (även om ärligt, det mesta var faktiskt bättre förr) utan mer om att vilja behålla och bevara nuet.

Och framförallt att slippa den där tomhetskänslan som infinner sig när en älskad bokserie tar slut. Det blir inte samma sak att läsa den ett varv till. Det ska komma nya delar, nya äventyr. Sagan ska fortsätta. Jag har investerat tid och inte minst mitt känsloliv i de här fiktiva karaktärerna. Och så ska det ta slut och vi får aldrig ses igen?

Inser nu när jag skriver att det inte låter helt sunt. Och visst tycker jag om att säga hej till nya bekantskaper och att uppleva nya äventyr. Men jag vill ändå hålla fast vid det gamla. Kanske jag borde ta lärdom av nedan och inse att ibland kan det faktiskt vara dags att ta farväl.

 

Kategorier
Kulturkoll

Veckoutmaning: Bästa och sämsta avslutet

I veckans utmaning vill vi gärna att du berättar om det bästa och/eller sämsta avslutet på någonting.

Det kan vara bästa och/eller sämsta avslutet på en TV-serie eller en bokserie, det bästa och/eller sämsta slutet på en film? Kanske ett minne från din allra bästa skolavslutning? Eller vågar du kanske bjuda på en historia om det värsta sätter du dumpat någon på?

Delta genom att svara på din egen blogg, i kommentarerna här nedan, på Facebook eller Instagram. Glöm inte att nämna oss @kulturkollo och använda taggen #avslut eller på något sätt tala om var vi kan hitta ditt svar.

Kategorier
Kulturkoll

Hamilton Beach – en plats för avslut

 

Hamilton Beach är platsen dit Helga gått de senaste sju åren för att överleva. Svenska Helga som drabbades av kärleken, flyttade till andra sidan jorden och som där blev lämnad kvar i strandhuset med den lilla arbetsstugan där hon och Peter skulle skapa sida vid sida. Där deras lilla dotter skulle växa upp. Nu har hon bestämt sig för att lämna Nya Zeeland och som ett sista farväl så gömmer hon ett minne, ger bort huset till en man hon mött på samma strand och ger sig sedan av till Frankrike. Där ska hon skriva sin historia. Hon ska resa till en avskild och lugn plats och därifrån berätta som det var, som det blev. Hon skriver och hon bearbetar, kanske är hon snart redo att möta livet igen och att leva. Inte bara överleva.

Hamilton Beach är stranden som spelar en viktig roll i den här boken och det är också namnet på Linda Olssons nya roman. Som så ofta i Olssons författarskap så är det relationer mellan människor som driver berättelsen, i den här boken så handlar det också mycket om sorg. Hur gör man för att leva vidare när katastrofen drabbat en?

Det enkla svaret är att stiga upp varje morgon, göra det man måste (repeat ’til fade). Det svåra och mycket längre svaret är att man gör så gott man kan, två steg framåt och ett steg tillbaks och att det tar evinnerligt lång tid att ens fundera på att börja leva. För Helga tar det sju år och hon är också då osäker på om hon kanske skall våga att släppa in livet i små doser. Att skärma av sig och att isolera sig från intryck och samspel är en väg som Helga väljer, en annan är att börja om på en annan plats.

Emellanåt så tycker jag att Linda Olsson drar på för mycket med känslorna, man får sällan vila i läsningen och det kan bli snudd på melodramatiskt. Samtidigt så beskriver hon på många sätt sorgens alla ansikten. Sorgens svartvita negativ som väntar på att framkallas, sättas i ett album med tillhörande bildtext och som så småningom skall förvandlas till en färgglad och varm minnesbok. Urnorna tömda, livet redo att fyllas!

 

Kategorier
Kulturkoll

Avslut och avslutningar

linje-ulrica

Skolavslutning, studentexamen, terminsavslutning – ja, i dessa tider stå avslutningarna som spön i backen och det kan bland vara ett sjå att hinna med alltifrån sommarfesten på barnens skola till uppvisningen på Kulturskolan och avslutningen på ridning, handboll, karate, bokklubben ….
Det är insamlingar som ska administreras, finkläder som ska strykas och presenter som ska slås in. Det är många härliga och roliga stunder, men det kan också kännas stressigt. För vissa kan det också vara väldigt känslosamt, speciellt om avslutningen innebär att man kanske måste säga hej då till vänner och klasskompisar.

Men avslut kan också handla om helt andra saker – som till exempel slutet på en film (var det bra eller dåligt), säsongsavslutningen på en TV-serie (var det tillräckligt spännande för att jag ska vilja se en säsong till) eller sista delen i en romansvit (knöt författaren ihop alla trådar på ett tillfredsställande sätt).

Det börjar också bli dags att avsluta samtalet om Kulturkollo läser-boken Kung Liljekonvalje av Dungen, så om du inte känner att du har sagt dina avslutande ord i diskussionen är det hög tid att få in ett slutord där.

Ja, som ni förstår så kommer vi denna vecka att utforska olika typer av avslut och avslutningar. Som vanligt är det roligt om ni vill vara med oss och dela med er av avslutningsminnen, bra och dåliga romanslut och andra tankar om avslut och avslutningar. Välkomna!

 

Bild: pxhere.com