Kategorier
Kulturkoll Romankoll Sakprosakoll

Ska man få säga vad man vill?

Jag ser nazister marschera på gatorna i Falun, jag tittar på The Handmaid’s Tale och mår fysiskt dåligt av det totalitära och förnedrande samhället som skildras där, jag läser De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och blir rädd för det framtida samhälle som jag möter. Tundraflickan berättar om förvar av oliktänkande, omprogrammering av muslimer och terroristdåd mitt i Göteborg. Den sortens samhälle som vi kanske faktiskt är på väg emot om vi inte lyssnar på Johannes Anyuru, Amos Oz och alla andra som förespråkar samförståndets och samexistensens väg?

Historien borde lära oss, jag läser just nu Bandis noveller samlade i Anklagelsen  som är utsmugglade inifrån ett stängt Nordkorea samtidigt läser jag Jag är här av Jonathan Safran Foer som utforskar den judiska identiteten utifrån ett amerikansk perspektiv. Gemensamt för de två mycket olika texterna är att det finns ett starkt behov av att få finnas, att få göra sina erfarenheter och sin röst hörd.

Ska man då få säga vad man vill? Den frågan möter jag ganska ofta i mitt yrke som lärare för ungdomar och mitt svar liknar en gammaldags skivspelare som hängt upp sig i ett hack i skivan:

– Jo, du får tänka precis vad du vill men du får inte säga eller göra något som kan kränka och göra din kompis ledsen.

Och ska man leva efter den enkla devisen så blir det här med Nya Tider på bokmässan ganska komplext. Å ena sidan så är det viktigt att samtala med varandra, å andra sidan så ska ingen behöva känna sig diskriminerad och rädd när de besöker mässan. Lena Andersson och America Vera Zavala får i det här inlägget representera två olika åsikter och det faktum att 127 författare hotar att bojkotta mässan är en stark signal.  Å ena sidan, å andra sidan.

Yttrandefrihetens svåra balansgång tycker jag att man får så väl belyst i Niklas Orrenius Skotten i Köpenhamn där han har tydliga ambitioner att försöka sätta saker i sammanhang, ifrågasätta och få den som läser att börja tänka själv.