av 
Jag ser nazister marschera på gatorna i Falun, jag tittar på The Handmaid’s Tale och mår fysiskt dåligt av det totalitära och förnedrande samhället som skildras där, jag läser De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och blir rädd för det framtida samhälle som jag möter. Tundraflickan berättar om förvar av oliktänkande, omprogrammering av muslimer och terroristdåd mitt i Göteborg. Den sortens samhälle som vi kanske faktiskt är på väg emot om vi inte lyssnar på Johannes Anyuru, Amos Oz och alla andra som förespråkar samförståndets och samexistensens väg?
Historien borde lära oss, jag läser just nu Bandis noveller samlade i Anklagelsen som är utsmugglade inifrån ett stängt Nordkorea samtidigt läser jag Jag är här av Jonathan Safran Foer som utforskar den judiska identiteten utifrån ett amerikansk perspektiv. Gemensamt för de två mycket olika texterna är att det finns ett starkt behov av att få finnas, att få göra sina erfarenheter och sin röst hörd.
Ska man då få säga vad man vill? Den frågan möter jag ganska ofta i mitt yrke som lärare för ungdomar och mitt svar liknar en gammaldags skivspelare som hängt upp sig i ett hack i skivan:
– Jo, du får tänka precis vad du vill men du får inte säga eller göra något som kan kränka och göra din kompis ledsen.
Och ska man leva efter den enkla devisen så blir det här med Nya Tider på bokmässan ganska komplext. Å ena sidan så är det viktigt att samtala med varandra, å andra sidan så ska ingen behöva känna sig diskriminerad och rädd när de besöker mässan. Lena Andersson och America Vera Zavala får i det här inlägget representera två olika åsikter och det faktum att 127 författare hotar att bojkotta mässan är en stark signal. Å ena sidan, å andra sidan.
Yttrandefrihetens svåra balansgång tycker jag att man får så väl belyst i Niklas Orrenius Skotten i Köpenhamn där han har tydliga ambitioner att försöka sätta saker i sammanhang, ifrågasätta och få den som läser att börja tänka själv.
2016 firade tryckfriheten 250 år i Sverige och Orrenius vill med sin debattbok (som just kommit i pocket) gå in och diskutera var yttrandefrihetens gräns går. Han utgår från Lars Vilks konstnärsskap och vrider och vänder på frågorna: Får man säga vad som helst, när som helst och var som helst? Kan man som konstnär måla vad man vill? Kan man som författare skriva vad man vill? Orrenius tar ett helhetsgrepp och beskriver både sina möten med Vilks och hans konstnärsliv, den muslimska radikalismen och terrorismen i Norden som gör att Vilks lever under ständigt dödshot och som ledde fram till attentatet i Köpenhamn. Han redogör för yttrandefrihetens historia och idéhistoria och de politiska konsekvenserna av en teckning som skulle ställas ut i en bygdegård.
Johannes Anyuru, Margret Atwood, Amos Oz, Jonathan Safran Foer, Bandi, Niklas Orrenius och många andra gör det som är absolut nödvändigt. Skapar texter som gör att vi hela tiden måste ifrågasätta våra värderingar och reflektera en runda till. Det som var svart eller vitt kanske ibland mår bäst av att ses i gråskala? Alla människors lika värde kan vi aldrig någonsin förhandla om men kanske kan vi fundera på hur vi ska uttrycka oss så att det blir lättare att leva tillsammans?
Det handlar om att inte glömma att du får tänka precis vad du vill men du får inte säga eller göra något som kan kränka och göra din kompis ledsen.
