Kulturella broar och oväntade möten

Idag har vi en eminent gästbloggare hos oss här på Kulturkollo. Eva Emmelin är inte bara gammal bloggare och journalist, hon är numera även pressekreterare och redaktör på IM. Idag skriver hon om kultur som brobyggare.

200 skolbarn fnittrar när jag krånglar mig ner på jordgolvet och sätter mig som dem, med benen utsträckta framför mig. Jag kan inte sitta länge och ler tacksamt mot läraren som stämmer upp i sång och drar igång lite spontandans mitt i engelskundervisningen. Jag är där i jobb och min kollega berättar efteråt att sången var väldigt pedagogisk och inte alls till för att rädda min onda rygg. Ska en så stor grupp barn mellan sex och tio år behålla koncentration och energi för att kunna lära sig något krävs det regelbundna bensträckare och motivationshöjare.  

Den där läraren i Malawi är en av många hjältar jag träffat sedan jag började jobba som redaktör och pressekreterare på IM, Individuell Människohjälp. Vad gör dem till hjältar? Kanske att de lyckas göra så mycket bra under så tuffa förhållanden.

Det finns så fruktansvärt många orättvisor i världen, på så många olika plan, att det är lätt att bli helt utmattad. Men vad hjälper det? Att påtala sådant som är fel, som behöver förändras och som kanske till och med kränker mänskliga rättigheter, handlar inte om att få omgivningen att må dåligt eller skämmas över sitt välstånd. Det handlar om att uppmärksamma hur olika förutsättningar vi har i livet – och om att se vår gemensamma mänsklighet. Vi är alla människor, alla lika olika, men med oerhört skilda möjligheter beroende på var i världen vi är födda och av vem. Trots att världen idag är nära, vi får all information hela tiden och i realtid, är det lätt att bygga murar. Lätt att tänka på ”dom andra” som helt skilda från en själv. Lätt att hålla hemskheter ifrån sig genom att inte på allvar sätta sig in i någon annans situation.

IM arbetar nära människor för att personliga möten, kontakter, gör det omöjligt att sätta upp barriärer. Vi står alla tillsammans i samma strävan efter en rättvisare värld.

Men på andra plats, efter de personliga mötena, kommer som jag ser det berättelserna. Sannolikheten att den som läser en bok, ett bra reportage, ser en film eller går på teater ska brista i gråt är betydligt högre än att den som läser en nyhetsartikel eller ser tv-nyheter gör det, oavsett hur mycket hemskheter som kommer fram. I litteratur och bra skådespeleri kan vi möta såväl andra människor som oss själva. Vi kan förstå något om världen och bära det med oss, och förhoppningsvis fatta beslut som gör världen bättre för alla, inte bara oss själva. Vi kan se saker ur fler perspektiv och bli nyfikna istället för rädda för det som är okänt och ovant.

Jag läste, som många andra, mängder av skildringar av andra världskriget i tidiga tonåren. Ändå var det när jag som vuxen läste Astrid Lindgrens krigsdagböcker som jag verkligen tog in att kriget var på riktigt. Från att ha varit något hemskt men spännande och fyllt med hjältedåd tog hon det till min egen vardag. Att läsa om hennes liv, hur middagar och familjebekymmer blandades med oro över världsläget, fick mig att verkligen inse att hemskheter pågår hela tiden. Det är inte undantagstillstånd utan en del av livet, något vi ständigt måste förhålla oss till.

Grejen med böcker är ju också att de kan lära oss så mycket mer än vad de handlar om. Jag läste nyligen Ola Larsmos Swede Hollow, om svenska amerikaemigranter. Det är en historieskildring, men säger samtidigt så mycket om flykt och migration som är väsentligt idag. Som tvingar fram tankar på vem som hör hemma var, och hur ett land blir hemma.

Utställningen och boken We have a dream fokuserar på mod, medmänsklighet och människans rättigheter. Den har gått att se på Fotografiska och finns just nu på Lunds konsthall och är verkligen värd ett besök. Den fokuserar på människor som stått upp för vad de tror på, och samtidigt som den visar på enskilda personers kraft säger den så mycket om vad vi människor har att tampas med.

Att genom förebilder och exempel gjuta mod i oss är verkligen en välgärning i dessa tider, samtidigt är det viktigt att se att det finns hjältedåd i såväl stort som smått. En av mina favoritlåtar är Riot, med Annika Norlin, Säkert! Den beskriver så många människor jag har runt mig, samtidigt som slutet är så tröstlöst; ”När jag ser dig ser jag hur jag var innan för många talat om för mig hur allt är”.

En hjälte är kanske inte bara den som förändrar världen? En hjälte är den som orkar kämpa på i det lilla när de stora planerna och drömmarna slagits ner. En hjälte är den som orkar pigga upp 200 skolbarn som behöver en sångstund för att kunna lära sig allt det där som ska ge dem en framtid i världens fattigaste land.

Eva Emmelin, IM Individuell Människohjälp