Kategorier
Barnbokskoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Just nu – juli

Eftersom det idag är första lördagen i månaden så är det dags för vår återkommande spaning: Just nu!

Häng gärna på och svara på er egna bloggar eller på Instagram, tagga oss så att vi hittar era svar.

 

Just nu läser jag fortfarande Vi är Orlando av Johan Hilton. Det är en fantastiskt bra bok men den gör sig bra i små portioner. Sedan ska jag förflytta mig till brittiskt 1500-tal med Hilary Mantels Spegeln och ljuset.
Just nu tittar jag på Mad Men – igen. Hela serien finns på Netflix och det är en serie som passar bra in i den amerikanska våg som jag flyter på just nu.
Just nu lyssnar jag på P1. Alltid P1.
Just nu längtar jag tills imorgon, då ska jag träffa ett gäng gamla vänner IRL. Det är inte dumt med en härlig pysselträff med tillhörande övernattning så att vi kan prata klart. Om det nu är möjligt?

 

 

Just nu läser jag The mirror and the light, mycket sakta men mindre sakta nu när jag äntligen fått semester. Jag räknar med att få sjunka in i Tudor-hovets vardag i minst någon vecka på heltid.
Just nu tittar jag på I´ll be gone in the dark på HBO, en miniserie baserad på Michelle McNamaras bok med samma titel.
Just nu lyssnar jag på något enstaka sommarprat när jag är ute på långpromenad, men mest på insekter och fåglar.
Just nu längtar jag efter lugn och ro och vila som jag hoppas att semestern ska ge mig.

 

 

Just nu läser jag den sista delen i Ragnar Jónassons trilogi om Hulda Hermannsdóttir: Dimma
Just nu tittar jag på Dickinson (Apple+), som handlar just om Emily Dickinson. Lite för poppig version, men har investerat för många timmar för att sluta.
Just nu lyssnar jag på I oxögat av Ida Andersen. Älskar!
Just nu längtar jag efter solen. Den försvann samma dag som jag fick semester.

 

 

Just nu läser jag Det farligaste djuret av alla, en true crime om Gary Stewart som sökte sin biologiske pappa – och fann en seriemördare. Och inte vilken seriemördare som helst utan Zodiakmördaren. Jag läser också Åsa Hellbergs Kvinnorna på Flanagans. Alltid två böcker igång, minst, en digital och en pappers.
Just nu tittar jag ikapp mig på Outlander.
Just nu lyssnar jag på inget särskilt faktiskt, är lite mellan böcker där.
Just nu längtar jag efter lite sol va?

 

 

Just nu läser jag Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr. En riktigt tegelsten, men bra.
Just nu tittar jag inte på något speciellt, men vill hitta en ny serie efter att ha avslutat Sandtorn och Normala människor (se den – så bra!) på SVTPlay.
Just nu lyssnar jag på min son sjunger en liten trudelutt inne på toan 😉
Just nu längtar jag efter semester. En vecka kvar – kämpa!

 

Just nu läser jag Frankissstein av Jeanette Winterson och jag sparar på de sista sidorna. Vilken författare hon är! Jag har också precis påbörjat Det förlorade barnet och ser fram emot att få veta hur det går för väninnorna.
Just nu tittar jag på The Plot Against America och den är bra, men tyvärr lite seg. I familjens gemensamma tv-tittande har vi kommit fram till sista säsongen av How I met you mother och det känns både spännande och lite sorgligt.
Just nu lyssnar jag på Sommar i P1 när jag åker bil, men annars på ganska lite faktiskt. Det är skönt med tystnad.
Just nu längtar jag efter fler varma sommardagar.

 

 

Just nu läser jag Nalle Puh! Vilken nostalgitripp! Och Annika Norlins Jag ser allt du gör.
Just nu tittar jag på Sommarlov. Och reklam..alltså, glömt hur det är att ha TV och vara tvungen att se det som sänds. Van vid bara SVTplay, men isi finns inte wifi. Inte fattat hur mycket Casinoreklam det går! Måste liksom vara något som känns naturligt för en massa människor.
Just nu lyssnar jag på Historiepodden i bilen och Lotta på Bråkmakargatan vid nattning. Så mycket bra Astrid Lindgren på Spotify att ladda ner.
Just nu längtar jag efter sol och lite badvärme! Snälla sommar, vart tog du vägen?

 

 

Just nu läser jag Renegades av Marissa Meyer. Har läst lite över hundra sidor och kan inte bestämma mig för om det blir för mycket superhjältegrejs för mig eller om det kan bli bra senare (boken är rätt tjock).
Just nu tittar jag på vacker natur eftersom jag är på semester och gärna tillbringar den på någon sten i skogen eller så.
Just nu lyssnar jag på Muminpappans memoarer av Tove Jansson.
Just nu längtar jag ingenstans alls. Jag vill att nuet (semester) ska vara för alltid.

Kategorier
Kulturkoll

Det är så logiskt alla fattar utom du…

…är inte bara en titel på en oerhört bra ungdomsbok av Lisa Bjärbo, det är framför allt en textrad av den helt omåttligt begåvade artisten och låtskrivaren Annika Norlin. När jag förra veckan skrev om olika låtar och artister som på olika sätt jubilerar i år så var det en artist jag valde att utelämna. Jag tycker faktiskt att hon förtjänar ett helt eget inlägg. För o 90-talet och min tonårstid tillhörde britpopen så är Annika Norlin definitivt den artist som främst har följt mig i mitt vuxenblivande. Från det att jag och mina vänner alla började avsluta utbildningar, flytta och bryta upp, via karriärer, kärlekar, hus, barn och även en del separationer. Annika Norlin är min vuxna följeslagare och när hon sjöng om hur det var att få barn i Dian Fossey så var det som att hon sjöng om mig. Fast jag inte går på Grammisgalan och träffar kollegor direkt (vilket hon sjunger om i sången) så känner man ändå igen sig i alla hennes låtar på något märkligt vis.

Det var alltså 2005 som Norlin släppte sin första skiva under artistnamnet “Hello Saferide” och den där skivan kan jag knappt lyssna på längre för så många av låtarna är så starkt förknippade med olika händelser eller personer och framför allt en viss tid i livet, att det värker i kroppen när man hör dem nu. Samma sak gäller nästan alla låtar och alla album hon skapat i ärlighetens namn faktiskt.

I vår/sommar är hon dessutom på nytt aktuell som debutant då hon släppt novellsamlingen “Jag ser allt jag gör” som jag hade hoppats hinna läsa till idag men leveranstiden på två veckor från en populär nätbokhandel gör att jag istället har något att se fram emot i sommar. Jag är övertygad om att precis allt Norlin rör vid bli till guld. Än så länge har jag inte läst en intervju, sett en konsert eller lyssnat på ett sommarprat som inte varit ren och skär briljans.

Foto: Annika Norlin (Säkert) performing at Kägelbanan in Stockholm, Sweden, December 2010. Av Kim Metso. Taget från Wikipedia.

Kategorier
Aktuellt Barnbokskoll Grafik- och seriekoll Kulturkoll Novellkoll Romankoll

Just nu i maj

Eftersom det idag är första lördagen i månaden så är det dags för vår återkommande spaning: Just nu!

Häng gärna på och svara på er egna bloggar eller på Instagram, tagga oss så att vi hittar era svar.

 

Just nu läser jag Längs den lila linjen av Deepa Anappara
Just nu tittar jag på alla avsnitten av Sanditon på SVT Play 
Just nu lyssnar jag på Agnetas bok av Maria Gustavsdotter 
Just nu längtar jag overkligt mycket efter att spridningen av viruset, vars namn jag inte ens nämner, lugnar sig så att sommaren kan bli en helt vanlig sommar. Det skulle vara fint. 

 

 

Just nu läser jag Daisy Jones and the six av Taylor Jenkins Read. Den är trollbindande.
Just nu tittar jag på Sanditon och Good Omens.
Just nu lyssnar jag på vårfåglar!
Just nu längtar jag så evinnerligt efter lugn och ro och vanlighet. Och jordgubbar, oj vad jag längtar efter den där tiden när jag lever av jordgubbar allena!

 

 

Just nu läser jag tredje boken om janakippo: Sen for jag hem av Karin Smirnoff. Åh vad jag har längtat!
Just nu tittar vi på tredje säsongen av Westworld.
Just nu lyssnar jag på De vackraste av Karin Slaughter.
Just nu längtar jag efter samma som Helena: vanlighet. Och att klippa och färga håret. Och jordgubbar och rosé.

 

 

Just nu läser jag Agnetas bok av Maria Gustavsdotter. Älskar den här serien!
Just nu tittar jag på säsong två av After Life på Netflix – cynisk feelgood av och med Ricky Gervais.
Just nu längtar jag efter att världen ska bli som vanligt igen. Jag vill resa!

 

 

 

 

Just nu läser jag en massa böcker i en salig och ofokuserad blandning. If I Never Met You av Mahari McFarlane, Jag ser allt du gör av Annika Norlin, Roger och Rebecka av Karin Alfredsson, The Testaments av Margaret Atwood och Darktown av Thomas Mullen.
Just nu tittar jag på den australiensiska dramaserien Hemma igen på SVTPlay – drama, kärlek och snygga 50-talskläder!
Just nu längtar jag efter mina arbetskamrater. Det här med att jobba hemma börjar bli riktigt tråkigt nu.

 

Just nu läser jag alldeles för lite och alldeles för spretigt, men främst koncentrerar jag mig på Queenie av Candice Carty-Williams och Here comes the sun av Nicole Dennis-Benne. Båda är bra, men den senare utmanar med den jamaicanska engelskan.
Just nu tittar jag på tv-serien baserad på Normala människor av Sally Rooney. Jag har sett de sex första avsnitten och ÄLSKAR Daisy Edgar-Jones och Paul Mescal som spelar Marianne och Connell. Vilka fynd de är! Egentligen minns jag inte längre min inre bild av Marianne och Connell, då dessa skådespelare verkligen ÄR Marianne och Connell. Nu måste jag vänta tills på tisdag med att titta vidare, då resterande avsnitt släpps på svtplay.
Just nu lyssnar jag på Anders Tegnell och de andra på de dagliga presskonferenserna. Mina försök att minska på informationsintaget gällande pandemin går sådär.
Just nu längtar jag efter sol och lediga dagar. Att undervisa på distans tar otroligt mycket mer kraft och energi än “vanlig” undervisning i ett klassrum.

Just nu läser  jag grafiska romaner i massor och Miras magiska anteckningsbok av Johanna Schreiber med sonen.
Just nu tittar jag på de nya avsnitten av The Good Fight! Äntligen!
Just nu lyssnar jag på Ane Brun. Äntligen lite nya låtar. Så bra.
Just nu längtar jag efter sommar. Och mina mamma och andra släktingar som vi inte vågar träffa för smittorisken.

 

 

Just nu läser jag The Ghost King av David Gemmell.
Just nu tittar 
jag på alla Studio Ghiblis filmer.
Just nu lyssnar jag på En annorlunda allians (Familjen Bridgerton 1) av Julia Quinn. Jag läste boken för några år sedan, men vill lyssna på bokserien nu så börjar från början för att minnas.
Just nu längtar jag efter ett boksläpp i maj: Network Effect av Martha Wells, femte boken om Murderbot (och den första fullängdsboken).

Kategorier
Barnbokskoll Novellkoll Romankoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v. 17 2020

linje-kulturkollo

Ännu en vecka av drömda och längtade resor, eller minnen av resor som varit, här på Kulturkollo. Vart har vi rest i våra lästa böcker den gångna veckan, då? Eller har vi hållit oss hemma i vardagen? Här är veckans recensionsskörd från våra egna bloggar:

 

Foundation (The Collegium Chronicles 1) av Mercedes Lackey (Carolina)

Himmel över Alaska av Kristin Hannah (Lotta)

If I never met you av Mhairi McFarlane (Helena)

Jag ser allt du gör av Annika Norlin (Anna)

Jordens största kalashatare av Ellen Greider (Carolina)

Kvinnornas stad av Elizabeth Gilbert (Anna)

På andra sidan Hudson River av Kristan Higgins (Lotta)

Rolf av Malin Lindroth (Anna)

Spinning silver av Naomi Novik (Helena)

Sverigevänner av Arash Sanari (Anna)

Kategorier
Kulturkoll

Fler böcker att se fram emot

helena-top

Kort, kärnfullt och illustrativt (nåja!) blir dagens inlägg då undertecknad snörvlar, nyser och hostar ikapp med alla andra just nu. För drygt en vecka sedan skrev jag ett inlägg om fem författare – som jag läst – som släpper nytt under våren. Snubblade över fem till som jag ser fram emot att läsa:

Bild: Wikimedia Commons

Kategorier
Barnbokskoll Evenemangskoll Kulturkoll Ungdomsbokskoll

Viktoria listar 2017

2017 har inte varit mitt bästa år då vi princip var varit sjuka nonstop sedan i januari. Dock inget värre än så, vilket jag verkligen är djupt tacksam över. Sjukorna har däremot hindrat oss från att göra så himla mycket, men ändå har jag många fina minnen från i år. Kulturkonsumtionen har blivit sporadisk, men antalet lästa pek- och bilderböcker har nått en all time high. 2017 var inte ett superbra år, men inte ett alltför dåligt heller.

Årets:

Bok: Har läst mindre än vanligt i år men älskade Sara Bergmark Elfgrens ”Norra Latin” t ex.

Barnbok: Fantastiska djur och var man hittar dem MED BILDER.

Faktabok: Experimentverkstan : små experiment och stora upptäckter av Robert Winston. Något oväntat måste jag säga att det här är den mest använda/lästa boken hemma hos oss i år. Vi fick den i julklapp förra året och i våras fick sonen ledigt en vecka från förskolan eftersom jag var föräldraledig, och sedan jobbade vi oss igenom nästan alla experiment i den här boken. Oerhört roligt, fantastiskt ansträngande.

Kokbok: Mest använd hemma hos mig har i alla fall varit Green Kitchen at home av David Frenkiel och Luise Vindahl. Fått en hel del tips som vi lyckats klämma in i vår vardag med tidsbrist och barn med extrem selektiv ätning.

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Novellkoll Romankoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Så många vi mött, så många som skrivit

“Ryktet om bokbloggens död är betydligt överdrivet” för att travestera Mark Twain. Det kan jag konstatera när jag sätter mig ned för att titta igenom och summera bloggens första tre år för mig själv. Tänk så mycket som skrivits av oss i kollektivet, tänk så många vi mött och samtalat med och så många som generöst bidragit genom åren. Stort tack till alla er som ställt upp med boktips, intervjuer och skrivit gästinlägg!

Det är omöjligt att lyfta fram alla de inlägg som förtjänar det så det får bli ett högst personligt urval, jag börjar med några intervjuer som stannat i mitt minne.

Kategorier
Kulturkoll

Kulturella broar och oväntade möten

Idag har vi en eminent gästbloggare hos oss här på Kulturkollo. Eva Emmelin är inte bara gammal bloggare och journalist, hon är numera även pressekreterare och redaktör på IM. Idag skriver hon om kultur som brobyggare.

200 skolbarn fnittrar när jag krånglar mig ner på jordgolvet och sätter mig som dem, med benen utsträckta framför mig. Jag kan inte sitta länge och ler tacksamt mot läraren som stämmer upp i sång och drar igång lite spontandans mitt i engelskundervisningen. Jag är där i jobb och min kollega berättar efteråt att sången var väldigt pedagogisk och inte alls till för att rädda min onda rygg. Ska en så stor grupp barn mellan sex och tio år behålla koncentration och energi för att kunna lära sig något krävs det regelbundna bensträckare och motivationshöjare.  

Kategorier
Grafik- och seriekoll Kulturkoll Lyrikkoll Romankoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Lindas bästa 2015

Linda
Jag är lite trög och förstår knappt att det här året börjat och så är det plötsligt slut. Ett intensivt år, bra på många sätt med flytt, ny pälskling i familj och massa jobb. Det där med massa jobb handlar mycket om läget i världen, då jag undervisar nyanlända som blivit fler. Det får de gärna bli. Nu handlar det dock om böcker och annan kultur. Årets bästa och några magplask.

Årets mest oväntade: Att jag börjat uppskatta ljudböcker. Fortfarande är jag inte jättebra på att lyssna, men det går framåt.

Årets klassiker: I sommar läste jag Animal farm av George Orwell, som helt klart var tänkvärd om än lite väl övertydlig.

Kategorier
Lyrikkoll

Kulturkollo möter Annika Norlin

Linda

De senaste veckorna har jag lyssnat på Säkert! i bilen. Ibland är det livsfarligt, som när jag sjunger med i Vi kommer att dö samtidigt, högt, högt, högt och kör snabbare, snabbare och snabbare … Eller när jag nästan börjar gråta för att Isarna är så fin, något jag inte är ensam om. Låten, eller texten, röstades fram som 2000-talets bästa musiklyrik i Babels och PSL:s omröstning 2013. Över 300 låttexter nominerades, en jury valde ut sex stycken och sedan vann alltså texten av Annika Norlin. Så här beskrevs Isarna:

Med originella ordvändningar och oväntade språkliga konstruktioner sammanförs barndom och vuxenhet, och den lilla världen kontrasteras mot den stora. Orosmättad refrängrad som öppnar upp för läsarens/lyssnarens egna tolkningar.

I år firar Annika Norlin tio år som artist och ger samtidigt ut sina samlade texter i bokform på Teg Publishing. Kulturkollo kontaktade henne för att ställa frågor om musik, texter och skönlitteratur.

Du har fått stor uppmärksamhet för dina fantastiska texter. Är det de du skapar först, eller musiken?

Det går inte riktigt att säga. De växer fram stegvis. Ofta har jag en rad som får en melodi, sedan bygger jag ut melodin och skriver vidare på texten efter det. Eller tvärtom. Det går liksom inte att skriva det ena utan det andra. Jag brukar jämföra det med att göra film. Man måste veta hur linsen ser ut innan man kan berätta historien, och det är först när man har koll på historien som man kan välja lins.

Vilken funktion har textskrivandet i ditt liv? Hur mycket är självbiografiskt?

Jag har alltid skrivit så mycket att det inte går att separera från livet i allmänhet. Det brukar ju alltid finnas folk som tycker det är enormt viktigt med det personliga mötet i olika sammanhang, “gå ifrån datorn och sitt öga mot öga mot folk”, men jag har alltid tyckt att jag kommunicerar bättre i text än i tal. Jag tänker i text, och jag känner genom texten. Om någon skulle behandla mig dåligt är inte jag typen som kommer med en snappy comeback på en gång, jag säger “ok”, går hem, börjar skriva, kommer på vad jag tycker, och sedan kan jag träffas öga mot öga och skälla ut den jäveln.

Hur mycket är självbiografiskt – tja, typ hälften. Ganska sällan detaljerna, men oftast känslorna. Jag vet hur det har varit att vara i en viss känsla och sedan häller jag på lite människor och platser på det. Överlag är det lite märkligt att man förväntar sig att all popmusik är självbiografisk, ingen utgår från att romaner eller opera eller en tv-serie är helt självupplevd, fast jag gör ju själv samma grej när jag lyssnar på musik och blir asförvånad när grejer är påhittade.

Hur skiljer sig skrivprocessen mellan Hello Saferide och Säkert? Är det någon skillnad mellan att skriva på engelska och svenska?

Den skiljer sig inte så mycket åt längre. På mina första två skivor var skillnaden jättestor. Min debutskiva – Introducing: Hello Saferide – utgick ganska mycket från enstaka meningar jag gillade, roliga tvister i berättelsen och sedan la jag på en melodi på det. När jag gjorde första Säkert! började jag med melodin och skalade bort så mycket text och darlings som möjligt. Skillnaden skulle kunna beskrivas som att befinna sig i en amerikansk collegeserie och dölja sorg med humor, eller att sitta på ett torg i norra Sverige och vara förbannad.

Senare har jag tänkt mycket på det där, att språket gjorde att jag anpassade mig så mycket åt respektive håll. Jag började tänka på att språket i sig på vissa sätt alltid ÄR historien man berättar. Det här är lite svårt att förklara men varje ord man väljer har ju en innebörd. “I love you” landar ju exempelvis mycket lättsammare än “Jag älskar dig”. Tycker jag. Så jag gjorde ett experiment där jag översatte lite Säkert!-låtar direkt till engelska, så att resultatet blev någon slags blandning. Att vara svensk på engelska. Sedan dess har projekten fått nån slags gemensam grund, jag sitter på torget och är förbannad i collegekläder.

Nu har dina samlade texter kommit ut i bokform med den passande titeln Texter, hur känns det att bara läsa dem? Blir musiktexter dikter då de publiceras i tryckt form? Kommer vi att få läsa någon ren diktsamling av dig?

Tanken är först och främst att boken ska tjäna som ett alternativ till skivkonvolut, själv har jag inte köpt en cd-sAnnikaNorlin-Texter-520x800kiva sedan Dackefejden. Jag tycker att vissa texter funkar i sig själva, men andra blir helt meningslösa, poängen ligger i spänningen mellan text och musik.

Jag är inte emot tanken att skriva poesi, men ser inte heller någon poäng i det. Jag tycker oftast det är mycket tråkigare att skriva om jag inte får skriva både text och musik.

Var får du din inspiration ifrån? Har du någon musikalisk eller språklig förebild?

Allt möjligt. Folk på stan som säger nånting. Saker jag läser eller ser. Allt som sätter igång hjärnan. Nåt som verkligen får igång mig är när jag märker en osynlig gräns nånstans, när jag märker att nåt blir obekvämt eller ocoolt. Då måste jag gå dit och försöka hitta ett sätt att flytta gränsen. Ingen märker ju det här utom jag! men för mig är det viktigt, det är nån slags problemlösning antar jag.

Jag har inga direkta förebilder. Om jag ska förklara tror jag att jag ser skrivandet som en handling och inte som ett verk. Jag är ute efter att testa, möjligen trösta, inte göra folk imponerade. När nån har gjort nåt great sitter jag inte och andas högtidligt över dess storhet utan jag blir mer glad, som att jag har fått en stafettpinne. Jag kan bli ganska inspirerad av komikern Louis CK till exempel. Han gjorde ett avsnitt av sin komediserie Louie som var sjukt märkligt, han åkte typ till ett krigsdrabbat område och råkade få med sig en liten kyckling, i slutet förde kycklingen samman två stridande sidor. Man fattade ingenting, han brukar vara i New York och skämta om att ligga. Men i sista rutan stod det: “Det här är gjort efter en historia som min sexåriga dotter hittat på” eller nåt liknande. Det kändes som att han hade öppnat en dörr som jag inte hade sett förut, ett sätt att tänka.

Är texterna eller musiken viktigast för dig då du själv lyssnar på musik?

Jag tycker sällan att man kan separera dem. Men man kan säga att texterna är ett staket som är omöjligt att ta sig förbi. Bara om dom är ok kan jag njuta av musiken. Då menar jag inte ok som att dom måste vara fulländade, utan att jag vill känna att dom passar ihop med musiken, eller att dom kommer någonstans ifrån, eller ska någonstans.

Vilka är dina favoriter bland dina egna texter?

Det går inte riktigt att säga. Men dom jag känner mest för är dom som handlar mest om mig själv. En låt som heter “I forgot about songs” från nya skivan The Fox The Hunter And Hello Saferide och en Säkert!-låt som heter “Influensa” till exempel, dom kan vara direkt plågsamma att höra på.

Dina texter kallas för “små noveller” och du har också skrivit novellen “Balthoran”, som du kom på andra plats med i en novelltävling. Blir det mer skönlitteratur?

Samma sak där – jag är inte emot det, men jag ser ingen poäng i det.

 

Ord och inga visor där från Annika Norlin. Musik och text i kombination är helt klart hennes grej. Kanske behöver vi inte fundera så mycket över vad en låttext är och vad den vill säga. Om den är en dikt eller ord till musik. Något som kan fungera självständigt, eller ord som är beroende av musiken för att bli levande.

Mina elever i Svenska 3, kursen som logiskt nog är den de läser sitt tredje gymnasieår, fick analysera en dikt förra veckan. Medvetet valde jag en låttext, för att senare kunna argumentera mot att dikter måste vara krångliga och svåra. Jag valde Det här är vad dom säger av Säkert! och i den ena klassen berättade jag från början att det var en sångtext, medan jag i den andra inte avslöjade det förrän analysen av texten var färdig. De som från början visste att det var en låt de läste blev störda av det och försökte hitta på en melodi, de hittade också färre stilfigurer än de som trodde att det var en dikt de läste. När de fick höra att det var en sångtext de läst blev några nästan provocerade, medan andra tyckte att det var kul.

Vad jag vill säga med det? Inte mer än att våra förväntningar styr och att jag själv tycker att en och samma text kan funka på olika sätt.

 

foto: Elinor Wermeling