Jag botaniserade i den bokhylla där mina mest älskade böcker finns. Tog ut dem, klappade lite, luktade, bläddrade, log åt minnet av den känsla jag fick då jag läste bok. Det är nämligen ofta just ett känslominne som finns kvar långt efter det att jag läst den sista sidan. Inte alltid kommer jag ihåg några detaljer alls, knappt vilka boken handlade om eller vad som hände, men känslan finns kvar. När jag tänker på Stendagböckerna av Carol Shields fylls jag av en varm känsla, men också av beundran. Boken var mitt första möte med Carol Shields och jag blev så otroligt imponerad av hennes sätt att skriva. Faktiskt har jag tänkt på hennes språk en del de senaste dagarna, då jag läst Den blå tråden av Anne Tyler. Egentligen finns inga likheter, mer än att båda böckerna handlar om familjer och familjeliv, men både språk och känsla stämmer överens.
I Stendagböcker får vi följa Daisy Goodwill från födseln i Kanada i början av förra seklet, till ett vårdhem i Florida många år senare. Boken kom ut 1993 och blev Shields stora genombrott. Hon tilldelades Pulitzerpriset för den 1995 och senare Orange Prize for Fiction 1998 för boken Larrys party. Den senare har jag faktiskt inte läst. Jag läste flera böcker till av Shields på 90-talet, men tappade sedan bort henne. Tyvärr dog hon alldeles för tidigt 2003, så vill jag uppleva mer av Shields får jag helt enkelt gå tillbaka och läsa de böcker jag missat.
