Tiden, tiden, tiden. Ibland är den en motorväg och ibland en gropig grusväg. Ibland ser du målet klart och tydligt och ibland anar du att det kan komma någonstans bortom krokarna, men du kan inte se hur det kommer att se ut. Om jag ska välja att lyfta något speciellt denna jubileumsvecka, så är det allt runt omkring som har hänt, som jag inte såg när vi började.
Skratt, gråt, sorg, bubblande lycka, vemod, eufori, bedrövelse, medgång, framgång och motgång – allt har vi mött hos varandra under de här åren. Det är kanske det allra största av allt – vänskapen mellan oss i kollektivet. Tänk att alltid ha en virtuell axel där du alltid är välkommen att gråta ut eller att helt oblygt kan söka bubblande bekräftelse ifrån. Men vi har också fått möta så många andra som jag inte kunde ana när vi startade det här bloggkollektivet. Jag tänker på alla samarbeten, alla arenor utanför den virtuella bloggen som har blivit en stor och viktig del av Kulturkollo.