Kategorier
Romankoll

En trio böcker om människor och hus

Linda

Människor emellan heter vårt tema och jag har funderat lite kring böcker där ett hus blir en samlingsplats och därmed nästan en del av relationen mellan karaktärerna. Senaste boken jag läste där det blev väldigt tydligt var The Family Upstairs av Lisa Jewell där en familj i ett hus står i centrum. Familjen Lamb lever ett stillsamt liv i sitt stora hus i Chelsea och har plats nog att bjuda in en annan familj att bo där. Det tar ett bra tag innan vi fick veta vad som hände, men klart är att makarna Lamb blev mördade och att deras då 10-åriga dottern överlevde. Nu fyller hon 25 och ärver huset med alla de minnen som bor där.

Att en karaktär ärver ett hus och genom att flytta skapar sig ett helt nytt liv med nya, viktiga relationer är ett ganska vanligt tema. Jag tänker till exempel på Villa Havsbris av Caroline Säfstrand där Sophie ärver ett gammalt kurhotell av sin mamma. Första tanken är att sälja direkt, men sedan bestämmer hon sig för att renovera stället först. Hon annonserar efter hantverkare som kan tänka sig att jobba gratis mot mat och husrum och självklart är det några udda figurer som dyker upp. Relationerna mellan dem står i centrum, men vad hade det blivit för bok om huset inte funnits?

Det är något speciellt med böcker som utspelar sig i stora hus. En på samma gång stor, men också begränsad plats. Alla kan gömma sig i sitt rum, men de kan inte helt komma ifrån varandra. Elizabeth Hand väljer att placera sina karaktärer i det storslagna huset Wylding Hall i boken med samma namn. Det är i början av 70-talet och bandet Windhollow Faire spelar in sitt självbetitlade och legendariska album i huset. Det har nu gått många år och de kvarvarande bandmedlemmarna turas om att berätta om hur albumet växte fram. Vi får också till slut veta vad som hände med sångaren Julian och här spelar huset verkligen en roll.

Vilka böcker om människor och hus tycker du extra mycket om?

 

 

Photo by Derek Torsani on Unsplash

 

Kategorier
Kulturkoll

Ensamheten gör mig starkare, eller?

helena-top
Jag tror inte på att ensam är stark, men jag vet att ensamhet gör mig starkare. Det är dock en kamp som jag får föra med mig själv. Att under mörka perioder våga umgås med mig själv och mina tankar. Att inte ständigt ha saker att göra och andra människor omkring mig, som distraherar. Det är i ärlighetens namn väldigt läskigt, men när jag väl gör det, så gör det mig starkare. Men hade jag inte haft andra människor att luta mig mot hade jag fallit.

Det är svårt att förklara det här. Jag blir inte stark ensam, men ensamheten gör mig starkare, summerar ändock detta motsägelsefulla i mig.

Under veckan som gått har många varit delaktiga i diskussionerna om Malin Lindroths Nuckan. Tanken var att jag skulle ha läst den, men så blev det inte. Inför veckan tänkte jag att det är “easy peasy” att hitta starka ensamvargar i litteraturen, men ju närmare jag kom min publiceringsdag ju svårare blev det. För nog är det så att de allra flesta är starkare tillsammans än ensamma. Precis som Helena och Carolina tänkte jag på kvinnan i Väggen av Marlen Haushofer som fick leva livet i en påtvingad ensamhet. Den boken i sig är ju dock ett unikum på grund av premissen i historien. Jag vill försöka hitta de där karaktärerna som är starka i sig själv i en vanlig samtid (om detta “normala” finns).

Mina tankar vandra vidare till Cass Neary i Elizabeth Hands böcker. Det är minst sagt en trasig själ som gör att jag också osökt tänker på Gillian Flynns Libby Day och Stieg Larssons Lisbeth Salander. Alla tre är exempel på ensamvargar, om än tämligen självdestruktiva sådana.

Jag tänker också på Cheryl Strayed, som gav sig ut på en ensamvandring för att se om ensamheten kunde göra henne starkare och som sedan skrev en bok om detta äventyr. När hon är tjugotvå år har hon förlorat allt. Sin mor, sin familj, sitt äktenskap och sitt jobb. Utan någon större eftertanke beslutar sig Cheryl att hon under hundra dagar ska ensamvandra på The Pacific Crest, som är en vandringsled som går från den mexikanska gränsen i Kalifornien, igenom Oregon och ända till Washington (och en bit in i Kanada ) genom såväl öken, snöklädda berg som regnskog.

Av ovan karaktärer är jag kanske närmast Cheryl –  om än i en liten yttepyttig skala. Jag reser inte världen runt, jag ger mig inte ut på äventyr, utan provar mig fram här hemma. Umgås med mig själv en liten stund i taget. Och kanske, kanske jag blir lite starkare för varje gång.

 

Kategorier
Evenemangskoll Grafik- och seriekoll Kulturkoll Romankoll Sakprosakoll

Linda listar 2016

Sista dagen på 2016 och min tur att lista året som gått. Ett skitår på många sätt skulle jag säga, men visst fanns det ljusglimtar också. Det måste det väl funnits? Kanske är årets ljusglimt och tillika årets motion alla promenader för att kläcka Pokémonägg. Det var rätt lustigt i somras när absolut alla verkade jaga Pokémons. På västkusten skedde det dessutom väldigt ofta i spöregn. Förutom det är det också kul att flera nya läroböcker som jag skrivit blivit färdiga och att jag till och med fick föreläsa för första gången i mitt liv på en konferens för engelsklärare. I övrigt lägger jag med glädje 2016 till handlingarna. Nu tycker jag att du ska leverera 2017. Och det rejält. Jag ser fram emot att få krama om synnerligen trevliga studenter i juni och självklart också tiden med dem tills dess. Jag hoppas att många av mina språkelever får stanna och utvecklas här hos oss. Jag önskar mig en fin gräsmatta i sommar utan allt för många jobbtimmar och svordomar. Sedan önskar jag självklart att familjen ska få må bra och att vi klarar oss undan några som helst förluster av nära och kära nästa år.

Men först ska 2016 utvärderas. Jag ger er mitt kulturår (nåja) 2016:

Årets mest oväntade: För mig var det oväntat hur Fredrik Backman tog tydlig ställning i sin Björnstad. Det kändes bra.

Årets klassiker: Jag har läst väldigt få klassiker i år, men en modern sådan som jag tyckte mycket om är Förtvivlade människor av Paula Fox.

Årets knock out: Utan tvekan Tidsklyftan av Jeanette Winterson. Briljant cover på Shakespeares En vintersaga.

Årets kvinnokamp: För mig är Hej, hej vardag! av Louise Winblad årets kvinnokamp, då den får oss att sluta sträva efter ett perfekt hem och en perfekt yta. Det är viktigt för alla, men kanske främst för kvinnor med småbarn.

Årets gråtfest: När jag läste om det gamla paret i Kärlekens fyra årstider av Grégoire Delacourt. En riktigt fin bok som väcker många känslor.

Årets gapflabb: Så många gapflabb i samtalet mellan Hiromi Iro och Martina Montelius under Stockholm Literature. Vilka underbart galna kvinnor.

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Fanny listar 2016

helena-top

För den som i stort sett slutade att läsa i oktober-november och fortfarande inte riktigt har fått fart på läslusten igen, så kan det å ena sidan vara en utmaning att lista årets bästa böcker i olika kategorier, men å andra sidan så har jag i sedvanlig ordning svullat i TV-serier, som kan platsa på listan.

Årets mest oväntade: att en lästorka deluxe tydligen kan vara drygt tre månader. I de flesta fall brukar jag kunna släpa mig ur den efter några veckor.
Årets knock outVi ses i mörkret av David Wiberg – en kick ass-text, en riktig knock out!
Årets kvinnokamp: helt klart – no questions about it – Roxane Gays Bad feminist och Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig. 
Årets gråtfest: Djupa ro av Lisa Bjärbo. Denna smärta! Denna sorg! Denna bok!
Årets historiska: Bob Dylan och nobelpriset i litteratur. Oanat, överraskande och historiskt!
Årets obehagligaste: Mässgolvet på lördagen. Får rysningar bara av tanken.
Årets dystopi: 2016 på många de vis
Årets nya bekantskap: Bill Clegg då hans Familjen jag hade gjorde att jag satt och frustade små slitna fraser som “mästerlig” och “briljant” under läsningens gång. En fantastisk läsupplevelse.
Årets tegelsten: Om vi tänker oss att vi kan inkludera serier med litterär förlaga samt att serien i sig – likt böckerna – är väldigt lång, så kan helt klar vårt näst intill maratontittande av Game of Thrones platsa här.
Årets ögonöppnare: Att jag kan finna det osannolika sannolikt under läsningen av en skräckroman, som jag vanligtvis kategoriserar som utanför min bekvämlighetszon och det tack vare Mats Strandbergs Färjan.
Årets huvudperson: Cassandra ”Cass” Neery i Elizabeth Hands Generation loss och Se mörkret (jag läser dem i takt med att de ges ut på svenska). För att citera mig själv: “Det är Cass Neary själv som är den stora behållningen av Generation loss. Jag har en fallenhet för att fastna för söndriga karaktärer, som utmanar läsaren och dess empatiska förmåga. Trots att den sarkastiska och självdestruktiva Cass egentligen inte ändrar nämnvärt på sig under läsningens gång så växer ändå empatin hos läsaren, vilket naturligtvis vi kan tacka Elizabeth Hand för.”
Årets kulturella höjdpunkt: Jamen Bokmässan så klart!
Årets kan-inte-släppa-den: Meredith Russos Om jag var din tjej, och Emma Clines Flickorna. Pratar och tipsar om dem så ofta jag kan.
Årets lyckopiller: Det går inte att förneka att när en viss bokklubb utsåg min lilla blogg Litteraturkvalster & småtankar till en av de 11 bästa bokbloggarna 2016 så fick jag en härlig ego-boost. Att jag därefter har hamnat i såväl läs- som skrivtorka deluxe kan vi väl för en sekund bortse ifrån?!
Årets debut: Helt klart Emma Clines Flickorna och ännu en gång citerar jag mig själv: ” Jag blev tämligen mållös när jag förstod att detta var hennes debut. Hon har ett språk, en ton som är få förunnat att ha hittat så tidigt i sitt författarskap. Hon skildrar också karaktärerna på ett oerhört intressant och moget (rätt ordval från en dilettant?) sätt där hon lyckas berätta en historia utan att ta fram stora fördömarpiskan – hon varken delar ut brasklappar eller förminskar.”
Årets kyss: Jag vågar knappt skriva detta då det kan – om jag inte håller mig väldigt vag – en fet spoiler, men det är en kyss i tredje säsongens Skam (som ännu ej sänts på svensk TV) som jag tycker kan platsa här.
Årets skandal: Bokmässans hanterande av Nya tider.
Årets TV-serie: Men vilken ska jag välja?! Jag väljer helt enkelt inte utan rabblar några riktiga guldkorn från årets TV-seriesvullande: Stranger things, The Night Of, Westworld, Shameless och nu senast norska Skam. Nu glömmer jag säkerligen någon självklar, men så är det med guldfiskminne.
Årets låt: Eftersom att jag har en viss streamingtjänst så kan jag genom den se att jag lyssnar sjukt mycket på Justin Timberlakes “Can´t stop the feeling”. Nu är denna kanske inte helt representativ för min musikstil för övrigt, men jag ska villigt erkänna att denna har gått på repeat under stor del av sommaren.

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Musik och magi

helena-top

Jag är född 1977 och har således inte ett enda minne av relevans att dela med mig av den här veckan. Att jag minns hur det såg ut när grannhuset brann ner och jag stod i spjälsängen och tittade något av de sista åren på årtiondet är ju inte så intressant här, och det kanske inte ens är sant, kanske är det bara ett oerhört starkt berättat minne…

Men jag har förstås kopplingar, sånt som betytt något för mig och som jag upplevt efteråt. Främst tänker jag musik när jag tänker 1970-tal. Jag tänker mycket sånt som jag ärvt från mina föräldrar, Elvis (som gick bort prick en vecka innan jag föddes), Kenny Rogers (The Gambler-skivan!), Bruce Springsteen och sånt.

Kategorier
Barnbokskoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v 33 2016

linje-kulturkollo

Sommarlovet är slut och sommarläsningen per definition är över. Nu är det vardag igen för de allra flesta av oss och så också gällande våra samlade recensionsinlägg. Dessa inlägg publicerar vi varje fredag här på Kulturkollo – breddar vårt innehåll och visar att vi inte bara hänger här på kollot. Nedan följer en lista på de recensioner vi har skrivit på våra egna bloggar, så klicka på länken om du vill läsa mer.

Eugen Kallmanns ögon av Håkan Nesser (Anna)

Grief is the thing with feathers av Max Porter (Helena)

Poppy Pym & Faraos förbannelse av Laura Wood (Carolina)

Sekten som återuppstod av Mariette Lindstein (Ulrica)

Se mörkret av Elizabeth Hand (Anna)

The strange library av Haruki Murakami (Helena)

The Winner’s Kiss av Marie Rutkoski (Carolina)

When a Scot Ties a Knot av Tessa Dare (Carolina)

Kategorier
Barnbokskoll Lyrikkoll Romankoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar sommarläsningen

linje-kulturkollo

Här kommer då den utlovade långa, långa listan med Kulturkollos sommarläsning. Som alltid så är det en salig blandning på böcker. Många har vi älskat, några har vi dissat, klicka er in och läs våra tankar.

Missade ni vår best-of-summer 2016 i eftermiddags? Klicka er gärna dit också så får ni extra smaskiga godbitar serverade!

I bokstavsordning efter titel presenterar vi härmed sommarlistan:

Alla dessa hemligheter av Annika Estassy (Anna)

Alla dessa hemligheter av Annika Estassy (Linda)

Allegiant av Veronica Roth (Carolina)

A Woman of Substance  (Emma Harte 1) av Barbara Taylor Bradford (Carolina)

Bad feminist av Roxane Gay (Fanny)

Bländad av Petra Holst (Lotta)

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll Romankoll

Kulturkollos bästa sommarläsning

linje-kulturkollo

 

Sommaren är inte riktigt slut ännu, men när skolorna snart drar igång känns det lite som att vardagslunken (varför heter det lunk egentligen när tempot går upp?) är på ingång. Idag vill vi därför bjuda på tips om riktigt bra böcker vi läst i sommar. Förhoppningsvis får du tips om böcker som kan förgylla din höst. Skriv gärna om din bästa sommarläsning på din blogg och/eller i en kommentar så att även vi får tips.

helena-200Sommaren har varit väldigt fin ur ett läsperspektiv, och russinen plockas med svårighet ur läskakan. Flickorna av Emma Cline (som släpps snart) var största läsupplevelsen, utan konkurrens. Den är outstanding om vänskap och utsatthet. Mer om den kommer både här och där på recensionsdag i september. Störst av allt av Malin Persson Giolito var väldigt bra. Och så slänger jag in särpräglade och smått fantastiska Grief is the thing with feathers av Max Porter (som kommer på svenska från Etta i oktober).

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Kulturkollo konfererar: Generation Loss

linje-kulturkollo

 

Annatumblr_o1v4r2Tt461uxke20o1_1280: Hörni, förlaget beskriver den här romanen som en korsning mellan Patti Smith och Patricia Highsmith. Vad tycker ni om det, stämmer det?

Linda: Nu har jag inte läst Patti Smith förvisso och kan inte riktigt se kopplingen till Patricia Highsmith, mer än att det är en psykologisk spänning som byggs upp. Jag tänker mer Gillian Flynn, Tami Hoag och Denise Mina. Elizabeth Hands prosa är helt klart svart och skitig. Det gillar jag.

Helena: Jag har inte läst vare sig Smith eller Highsmith (men det borde jag förstås…). Håller med dig Linda om paralleller till Mina och Flynn, och det svarta och skitiga. Jag tycker väldigt, väldigt mycket om det.

Anna: Jag hade en bild av det svarta och skitiga men blev förvånad över hur vackert naturen ändå skildras i den här boken. Ljus och skugga är liksom hela tiden närvarande och  med fotografens blick så får jag som läser snabba ögonblicksbilder av miljöer och stämningar som i ett kick placerar mig mitt i romanen.

Kategorier
Novellkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v. 13 – 2016

Veckans tema här på Kulturkollo är som ni vet Afrika och det återspeglas i alla fall litegrann i vad vi läst och skrivit om på våra egna bloggar. Vi bjuder på några resor till olika platser i världen, lite fantasy, några ungdomsböcker, noveller, feelgood och spänning. En riktigt bra blandning helt enkelt!

April, april av Mattias Edvardsson (Anna)

Den osynlige mannen från Salem av Christoffer Carlsson (Ulrica)

Den tredje hustrun av Lisa Jewell (Anna)

Det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan (Ulrica)

Floden mellan bergen av Ngũgĩ wa Thiong’o (Ulrica)

Främlingsbarn av Rachel Abbott (Lotta)

Generation Loss av Elizabeth Hand (Fanny)

Härliga helg av Anna Jonassen (Viktoria)

Irakisk Kristus av Hassan Blasim (Helena)