Ensamheten gör mig starkare, eller?

helena-top
Jag tror inte på att ensam är stark, men jag vet att ensamhet gör mig starkare. Det är dock en kamp som jag får föra med mig själv. Att under mörka perioder våga umgås med mig själv och mina tankar. Att inte ständigt ha saker att göra och andra människor omkring mig, som distraherar. Det är i ärlighetens namn väldigt läskigt, men när jag väl gör det, så gör det mig starkare. Men hade jag inte haft andra människor att luta mig mot hade jag fallit.

Det är svårt att förklara det här. Jag blir inte stark ensam, men ensamheten gör mig starkare, summerar ändock detta motsägelsefulla i mig.

Under veckan som gått har många varit delaktiga i diskussionerna om Malin Lindroths Nuckan. Tanken var att jag skulle ha läst den, men så blev det inte. Inför veckan tänkte jag att det är “easy peasy” att hitta starka ensamvargar i litteraturen, men ju närmare jag kom min publiceringsdag ju svårare blev det. För nog är det så att de allra flesta är starkare tillsammans än ensamma. Precis som Helena och Carolina tänkte jag på kvinnan i Väggen av Marlen Haushofer som fick leva livet i en påtvingad ensamhet. Den boken i sig är ju dock ett unikum på grund av premissen i historien. Jag vill försöka hitta de där karaktärerna som är starka i sig själv i en vanlig samtid (om detta “normala” finns).

Mina tankar vandra vidare till Cass Neary i Elizabeth Hands böcker. Det är minst sagt en trasig själ som gör att jag också osökt tänker på Gillian Flynns Libby Day och Stieg Larssons Lisbeth Salander. Alla tre är exempel på ensamvargar, om än tämligen självdestruktiva sådana.

Jag tänker också på Cheryl Strayed, som gav sig ut på en ensamvandring för att se om ensamheten kunde göra henne starkare och som sedan skrev en bok om detta äventyr. När hon är tjugotvå år har hon förlorat allt. Sin mor, sin familj, sitt äktenskap och sitt jobb. Utan någon större eftertanke beslutar sig Cheryl att hon under hundra dagar ska ensamvandra på The Pacific Crest, som är en vandringsled som går från den mexikanska gränsen i Kalifornien, igenom Oregon och ända till Washington (och en bit in i Kanada ) genom såväl öken, snöklädda berg som regnskog.

Av ovan karaktärer är jag kanske närmast Cheryl –  om än i en liten yttepyttig skala. Jag reser inte världen runt, jag ger mig inte ut på äventyr, utan provar mig fram här hemma. Umgås med mig själv en liten stund i taget. Och kanske, kanske jag blir lite starkare för varje gång.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.