Den där öde ön – om robinsonader

carolina-top

Jag har alltid tyckt om att läsa böcker om människor som hamnat i situationer eller på platser där de är helt utlämnade åt sig själva. Där de för att överleva måste klara sig med det de har, saker de hittar och kanske kommer på nya användningsformer för, hur de hittar eller skaffar mat, tillverkar saker. Vad de gör för att överleva själsligt och inte bara kroppsligt. Smarthet och händighet och envishet. Det tog ganska många år innan jag fick reda på att det finns en term för sådana böcker (och filmer): robinsonader. Visst blev jag glad över att det fanns så många sådana skildringar att det liksom var en helt egen genre – ändå har jag aldrig förlikat mig riktigt med namnet robinsonader. Jag är inte riktigt säker på varför – kanske för min känsla att uttrycket med en handviftning liksom paketerar det hela till öde-ö-grejen? Eller för att jag egentligen aldrig läst själva Defoes ur-Robinson Crusoe utom i diverse förkortade varianter som jag inte tyckt om?

Men vad de än kallas så tycker jag alltså om att läsa robinsonaderna. Det behöver ju inte handla om en öde ö även om det blir särskilt tydligt då. Som i Morpurgos Kensukes rike där huvudpersonen varje dag står och stirrar ut efter havet och hjälpen. Fast… det är ju inte en robinsonad på riktigt, den där? Killen får ju hjälp av någon anonym, och så visar det sig att ön inte alls är öde. Den är ju Kensukes rike…

Ön i Den hemlighetsfulla ön (Jules Verne) är väldigt öde (eller…?), men här är det egentligen inte heller en riktig robinsonad för de är flera stycken som har övergivits här och jag tycker att det ska vara någon som är helt ensam i den här sortens bok. Men attans, så bra de lyckas ordna det för sig så småningom, med vetefält och små maskiner och allt vad det är. (det är en väldigt typisk Verne-bok med fascination för uppfinningar och teknisk utveckling)

Ön i Fågelgatan (Uri Orlev) tycker jag mycket om. Det handlar överhuvudtaget inte om någon riktig ö, utan om ett rum i ett hus i en belägrad stad under andra världskriget. En pojke lyckas gömma sig undan en av tyskarnas rensningsaktioner, och han överlever helt på egen hand i det där rummet medan han väntar på att hans pappa ska lyckas fly och komma tillbaka för att rädda honom. Helt hjärtskärande, förstås, men jag älskar ju klurigheterna han har för sig med stegar och varningsmanicker för att hålla sitt ställe hemligt, och hur han hittar mat, och fixar saker som gör livet i det lilla gömstället uthärdligt.

Och Ayla! Alltså, SOM jag älskade att läsa andra boken om henne, Hästarnas dal (Jean M Auel) där hon måste leva helt ensam (innan Jondalar kommer och blandar sig i) och använder sin smarthet till att skapa ett eget drägligt liv. Ja, visst, hon är så himla übersmart så det är inte klokt och mänskligheten borde troligen tacka Ayla för ungefär allt(typ elden, hjulet, modern medicin, pilkastare och sadlar och…) men vilket wow det var för en femtonårig Carolina att läsa?!

Och så kan det ju vara robinsonader där öde ön har blivit en ensam planet i rymden. Jag har ännu inte läst Ensam på Mars (Andy Weir) men tror jag måste göra det snart. Det är precis den sortens klura-ut-hur-det-ska-funka-ensam-grej som jag gillar.

Eller det här med att vara ensam kvar när det verkar som att alla andra har dött utom en själv? Så som det är för huvudpersonen i Sofia Nordins En sekund i taget. Hur överleva? Vill hon ens överleva när hon är (som hon tror) alldeles ensam?

Marlen Haushofers Väggen (som Helena också skriver om) har jag inte heller läst, men tänker att jag nog vill. För visst är det en slags robinsonad det också? Att huvudpersonen klarar sig själv bakom den där mystiska väggen? Ska jag läsa?

Det finns väldigt många robinsonader att upptäcka om man som jag fascineras av all denna händighet, smarthet och obändighet.  Jag hittade ett blogginlägg på Kungliga Biblioteket som handlade om att de i sina samlingar har en märklig specialsamling: robinsonader! Den består av 200 volymer med robinsonader från 1700- och 1800-talen. Tänk, va?!

 

Bild: Lonely Island av Fyn Kynd (CC BY 2.0)

2 comments Add yours

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.