Kategorier
Barnbokskoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Den där öde ön – om robinsonader

carolina-top

Jag har alltid tyckt om att läsa böcker om människor som hamnat i situationer eller på platser där de är helt utlämnade åt sig själva. Där de för att överleva måste klara sig med det de har, saker de hittar och kanske kommer på nya användningsformer för, hur de hittar eller skaffar mat, tillverkar saker. Vad de gör för att överleva själsligt och inte bara kroppsligt. Smarthet och händighet och envishet. Det tog ganska många år innan jag fick reda på att det finns en term för sådana böcker (och filmer): robinsonader. Visst blev jag glad över att det fanns så många sådana skildringar att det liksom var en helt egen genre – ändå har jag aldrig förlikat mig riktigt med namnet robinsonader. Jag är inte riktigt säker på varför – kanske för min känsla att uttrycket med en handviftning liksom paketerar det hela till öde-ö-grejen? Eller för att jag egentligen aldrig läst själva Defoes ur-Robinson Crusoe utom i diverse förkortade varianter som jag inte tyckt om?

Men vad de än kallas så tycker jag alltså om att läsa robinsonaderna. Det behöver ju inte handla om en öde ö även om det blir särskilt tydligt då. Som i Morpurgos Kensukes rike där huvudpersonen varje dag står och stirrar ut efter havet och hjälpen. Fast… det är ju inte en robinsonad på riktigt, den där? Killen får ju hjälp av någon anonym, och så visar det sig att ön inte alls är öde. Den är ju Kensukes rike…

Ön i Den hemlighetsfulla ön (Jules Verne) är väldigt öde (eller…?), men här är det egentligen inte heller en riktig robinsonad för de är flera stycken som har övergivits här och jag tycker att det ska vara någon som är helt ensam i den här sortens bok. Men attans, så bra de lyckas ordna det för sig så småningom, med vetefält och små maskiner och allt vad det är. (det är en väldigt typisk Verne-bok med fascination för uppfinningar och teknisk utveckling)

Ön i Fågelgatan (Uri Orlev) tycker jag mycket om. Det handlar överhuvudtaget inte om någon riktig ö, utan om ett rum i ett hus i en belägrad stad under andra världskriget. En pojke lyckas gömma sig undan en av tyskarnas rensningsaktioner, och han överlever helt på egen hand i det där rummet medan han väntar på att hans pappa ska lyckas fly och komma tillbaka för att rädda honom. Helt hjärtskärande, förstås, men jag älskar ju klurigheterna han har för sig med stegar och varningsmanicker för att hålla sitt ställe hemligt, och hur han hittar mat, och fixar saker som gör livet i det lilla gömstället uthärdligt.

Och Ayla! Alltså, SOM jag älskade att läsa andra boken om henne, Hästarnas dal (Jean M Auel) där hon måste leva helt ensam (innan Jondalar kommer och blandar sig i) och använder sin smarthet till att skapa ett eget drägligt liv. Ja, visst, hon är så himla übersmart så det är inte klokt och mänskligheten borde troligen tacka Ayla för ungefär allt(typ elden, hjulet, modern medicin, pilkastare och sadlar och…) men vilket wow det var för en femtonårig Carolina att läsa?!

Och så kan det ju vara robinsonader där öde ön har blivit en ensam planet i rymden. Jag har ännu inte läst Ensam på Mars (Andy Weir) men tror jag måste göra det snart. Det är precis den sortens klura-ut-hur-det-ska-funka-ensam-grej som jag gillar.

Eller det här med att vara ensam kvar när det verkar som att alla andra har dött utom en själv? Så som det är för huvudpersonen i Sofia Nordins En sekund i taget. Hur överleva? Vill hon ens överleva när hon är (som hon tror) alldeles ensam?

Marlen Haushofers Väggen (som Helena också skriver om) har jag inte heller läst, men tänker att jag nog vill. För visst är det en slags robinsonad det också? Att huvudpersonen klarar sig själv bakom den där mystiska väggen? Ska jag läsa?

Det finns väldigt många robinsonader att upptäcka om man som jag fascineras av all denna händighet, smarthet och obändighet.  Jag hittade ett blogginlägg på Kungliga Biblioteket som handlade om att de i sina samlingar har en märklig specialsamling: robinsonader! Den består av 200 volymer med robinsonader från 1700- och 1800-talen. Tänk, va?!

 

Bild: Lonely Island av Fyn Kynd (CC BY 2.0)

Kategorier
Kulturkoll

Ensamheten gör mig starkare, eller?

helena-top
Jag tror inte på att ensam är stark, men jag vet att ensamhet gör mig starkare. Det är dock en kamp som jag får föra med mig själv. Att under mörka perioder våga umgås med mig själv och mina tankar. Att inte ständigt ha saker att göra och andra människor omkring mig, som distraherar. Det är i ärlighetens namn väldigt läskigt, men när jag väl gör det, så gör det mig starkare. Men hade jag inte haft andra människor att luta mig mot hade jag fallit.

Det är svårt att förklara det här. Jag blir inte stark ensam, men ensamheten gör mig starkare, summerar ändock detta motsägelsefulla i mig.

Under veckan som gått har många varit delaktiga i diskussionerna om Malin Lindroths Nuckan. Tanken var att jag skulle ha läst den, men så blev det inte. Inför veckan tänkte jag att det är “easy peasy” att hitta starka ensamvargar i litteraturen, men ju närmare jag kom min publiceringsdag ju svårare blev det. För nog är det så att de allra flesta är starkare tillsammans än ensamma. Precis som Helena och Carolina tänkte jag på kvinnan i Väggen av Marlen Haushofer som fick leva livet i en påtvingad ensamhet. Den boken i sig är ju dock ett unikum på grund av premissen i historien. Jag vill försöka hitta de där karaktärerna som är starka i sig själv i en vanlig samtid (om detta “normala” finns).

Mina tankar vandra vidare till Cass Neary i Elizabeth Hands böcker. Det är minst sagt en trasig själ som gör att jag också osökt tänker på Gillian Flynns Libby Day och Stieg Larssons Lisbeth Salander. Alla tre är exempel på ensamvargar, om än tämligen självdestruktiva sådana.

Jag tänker också på Cheryl Strayed, som gav sig ut på en ensamvandring för att se om ensamheten kunde göra henne starkare och som sedan skrev en bok om detta äventyr. När hon är tjugotvå år har hon förlorat allt. Sin mor, sin familj, sitt äktenskap och sitt jobb. Utan någon större eftertanke beslutar sig Cheryl att hon under hundra dagar ska ensamvandra på The Pacific Crest, som är en vandringsled som går från den mexikanska gränsen i Kalifornien, igenom Oregon och ända till Washington (och en bit in i Kanada ) genom såväl öken, snöklädda berg som regnskog.

Av ovan karaktärer är jag kanske närmast Cheryl –  om än i en liten yttepyttig skala. Jag reser inte världen runt, jag ger mig inte ut på äventyr, utan provar mig fram här hemma. Umgås med mig själv en liten stund i taget. Och kanske, kanske jag blir lite starkare för varje gång.

 

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Solitären – den ultimata romanen

linje-ulrica

[solitär]
slipad ädelsten som infattats ensam

När det kommer till relationer så tror jag att vi den här veckan har konstaterat att ensam kanske inte alltid är starkast. Men hur är det med böcker – är fler alltid bättre?
Bli inte oroliga nu! Jag talar ju förstås INTE om antal böcker att ha hemma i bokhyllan. I det fallet är jag helt för en polyamorös relation – the more the merrier 😉

Nej, jag syftar på att det så ofta skrivs långa bokserier. Det är trilogier, hexalogier och dekalogier. Det är prequels hit och sequels dit …

Visst kan jag också uppskatta en bra serie, men av någon anledning blir mittenboken i en trilogi blir nästan oundvikligen en transportsträcka. Och visst – långa deckarserie brukar oftast fungera att läsa fristående också.

Men, jag vill slå ett slag för den fristående romanen. Ni vet den där boken där ett helt universum ryms mellan pärmarna. När författaren har förmågan att få till den där väl avvägda historien med en början, en mitt och ett slut och dessutom har modet att avsluta det på runt 300 sidor. Det är något alldeles särskilt med den där perfekt slipade berättelsen som glimmar som en juvel i bokfloden.

Håller ni med mig? Vilka är i så fall era allra bästa roman-solitärer?

 

Bild från: pexels.com

Kategorier
Novellkoll Romankoll

Ensam måste vara stark

helena-top
Jag brottades lite med det här ämnet konstigt nog. Hade svårt att komma på något att skriva trots att jag är familjär med såväl ensamhet som styrka. Kanske har jag kommit dithän i livet att jag inte längre tror att ensam nödvändigtvis är starkare. Jag är starkast med dem jag älskar och som älskar mig. Men jag har inte kommit så långt från den där tiden när ensamheten förtärde mig och kampen för att få vara den jag var utan kompromisser kanske gjorde mig ännu ensammare, att jag glömt vilken oerhörd lycka det är att ha de där människorna som gör mig stark. Att ha någon.

Det slår mig att några av mina mesta favoritkaraktärer genom åren är just solitärer som härdats och tvingats in i någon sorts styrka.

Grace Marks (i Margaret Atwoods Alias Grace) var alltid ensam och när hon sökte gemenskap gick det fel. Vareviga karaktär hos Elisabeth Strout och Lise Tremblay, två av mina favoritförfattare, bär ensamheten som ett ok och som en befrielse.

Hilary Mantels Thomas Cromwell är i grunden ensam, också när han omges av alla dessa människor som fruktar och lyder honom. Jan i Skrolycka är ensam för evigt när den lilla flickan inte längre finns och kan dra in honom i gemenskapen. Barabas är ensam i sina kval.

I en av mina favoritböcker uppstår en vägg som stänger inne en kvinna i total enslighet, helt skild från resten av världen. Om världen ens finns kvar. Väggen av Marlen Haushofer är en av de mest skrämmande romaner jag läst, och ändå finns där något lockande med att få vara så där för sig själv, med bara djuren.

Jag vet inte om det är starka de är alla dessa människor, och är de, vi, det så är det för att vi måste. Den ensamme har inget val, det finns ingen som bär en ensam som faller. I alla fall tror inte den ensamme att det finns det.

Jag är inte dummare än jag begriper att min förkärlek för dessa ensamkämpar har att göra med att jag behöver förstå, känna igen och hantera det mått av ensamhet som dröjer sig kvar hos mig. Idag har jag en familj som jag valt och förärats, jag har vänner och kollegor som jag tycker mycket om att umgås med. Men längst där inne, i kärnan av mig, finns en bit av ensamheten kvar. Och det är ingen dålig sak, så länge jag fortsätter hantera det. Den där inre biten av ensamhet får aldrig växa sig så stark att den slukar det andra som också är jag och mitt.

Bild från Pixabay

Kategorier
Kulturkoll

Veckoutmaning om en ensam och stark

carolina-top

“Ensam är stark” heter veckans tema, och då handlar förstås veckoutmaningen om ensamhet:

Jag vill att du berättar om din favorit-ensamvarg i kulturen!

Vem är det? Vad är det som gör att du gillar den, då? Är det någon som gjort ensamheten till en framgång? Eller någon som överlever ensam på en öde plats? Eller någon vars ensamhet du vill dela? Eller känner du igen dig själv? Eller vill du inte alls vara ensam på samma sätt som den där vargen, men det är en så rackarns bra bok (eller film, eller…?) så du bara måste lyfta och hylla den?

 

Bild: Pixabay

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Romankoll

Solitär eller tillsammans?

 

 

Solitär: I. adj.: ensam(stående) l. enstaka (se d. o. 2) l. isolerad; som kännetecknar den som lever ensam l. isolerad; äv. om läge: avsides, enslig.” källa:saob

Veckan kallar vi för Ensam är stark och jag har tillbringat helgen med två kvinnor som är just ensamma och starka: Lisbeth Salander och Jana Kippo. De två kvinnorna har mer gemensamt än vad man först kan tro, runt om dem finns ett kompakt mörker, de är båda på flykt från sin våldsamma bakgrund, de hanterar sin vardag med uppfinningsrikedom och handlingskraftighet och deras liv är fyllt av action. Sedan vet jag inte om jag tycker att Claire Foy i rollen som Lisbeth Salander i The Girl in the Spider’s Web är särskilt väl-castat, jag ser liksom drottning Elizabeth framför mig trots framtoningen av kvinnlig superhjälte som både kostym och miljöer signalerar. Lisbeth Salander är nog ändå Noomi Rapace för mig. Vem som skulle passa att spela Jana Kippo, huvudpersonen i den augustprisnominerade romanen Jag for ner till bror vet jag faktiskt inte riktigt. Ett är säkert, det måste vara någon som kan tala västerbottniska.

I Karin Smirnoffs roman är det den enligt belägna byn Smalånger i Västerbottens inland som spelar en av huvudrollerna. Där är Jana uppvuxen tillsammans med sin tvillingbror Bror och det är dit som hon återvänder för att försöka se till att han inte super ihjäl sig. Hon anländer med bussen mitt i ett rejält snöoväder till barndomens byn där våldsamheter skett, där hemligheter dväljs i stugorna. Hon skall ännu en gång vara den som är stark, som tar hand om och ställer till rätta och där finns en rejäl byk att tvätta innan både Jana och Bror och hela Smalånger kan gå vidare mot en ljusnande framtid.

För mig så var det här en intressant och bitvis plågsam läsning, särskilt var det delarna om hur Janas arbete i hemtjänsten gör att hon sitter med en cancersjuk vän till slutet som var jobbiga att läsa. I mötet med patienterna i byn hittar jag något som berör, också delvis i berättelsen om syskonens barndom men så blir det någonstans bara för mycket, händelser och hemligheter staplas på vartannat.  Jana Kippo behöver inte vara Lisbeth Salander, det blir en fantastiskt fin berättelse ändå och stoffet hade räckt till en trilogi.

Lisbeth och Jana, två helt olika sorters superkvinnor som klarar det mesta men till och med de behöver någon vid sin sida då och då.

Ibland är man som människa bara ensam, oftast lyser vi nog ändå starkast tillsammans.

 

 

Kategorier
Kulturkoll

Ensam är stark

carolina-top

När jag väljer muminmugg (jo, för det är en hel vetenskap att välja muminmugg att passa dryck, humör, sysselsättning, väder, horoskop och…) så blir det ofta hattifnattarna, Mårran eller Muminmamman om jag känner mig extra ordentlig. Men om jag ska välja favoritfigur i Mumindalen? Då är det Snusmumriken. Alltid. Han som framåt hösten brukar dra iväg någon annanstans på sina långa, ensamma vandringar. Han som visst det trivs med de andra, och som är vän med Mumintrollet – men som då och då bara måste få vara med bara sig själv.

Den här kulturkolloveckan ägnas åt alla ensamvargar som är som Snusmumriken, i temat Ensam är stark. Men vi kommer inte bara att skriva om den ensamheten som är vald, utan också om att bli ensam, kanske mitt i livet?  Eller att alltid ha varit den som är ensam? Eller att vara rädd för ensamhet men lära sig bemästra den? Eller om att man kan vara ensam fast man är tillsammans?

En stark ensam kan vara den som ensam står kvar i en tävling eller prövning. Som Katniss i Hungerspelen kanske? Eller ensam överlevande – tänk klassiska pusseldeckaren Och så var de bara en… av Agatha Christie (och nej, jag säger inte vilken av dem som är sist kvar) eller om vi nu tänker bokklassiker William Goldings Flugornas herre.

Det kan vara någon som tycker att han eller hon klarar sig mycket bättre på egen hand och bryter sig loss från ett musikband för att göra solokarriär?

Eller någon som ska bevisa att [insert valfri omöjlighet] går att göra och på helt egen hand gör otroliga bedrifter. Sånt där som att ta sig till sydpoler eller upp på höga berg eller att ensam cykla från punkt A här till punkt B omöjligt långt bort där, och som sedan gör en bok eller film om sig själv som andra ska säga ”åååhh” eller ”wow” åt (och betala för).

Men hur mycket ensamvarg jag än är så kommer jag förstås att ta hjälp av mina med-kulturkollare för veckans kommande inlägg. För att inte tala om att jag förväntar mig mycket av er läsare när vi tillsammans ska (spoiler alert…) hitta starka ensamma i veckans utmaning.

Välkomna till en ensam vecka!

 

Bild: Pixabay