Kategorier
Kulturkoll

Linda listar 2019

Linda

Vad tänker jag på när jag tänker på 2019? Ett ganska kämpigt år på vissa plan, men också ett år då jag ändå landat lite i den verklighet som är min. Jag minns fantastiska kulturmöten och som alltid när jag sammanfattat de senaste åren är jag fantastiskt glad över alla människor jag lärt känna genom bloggandet. Ni är en viktig del av mitt liv.

Här kommer min sammanfattning av kulturåret 2019. Jag har tagit mig friheten att lägga till några egna punkter:

Årets mest oväntade: Att Greta Thunberg, som jag läste om i början av året i boken Scener ur hjärtat, skulle få den uppmärksamhet hon fått. För mig var boken stark främst för att jag kände igen mig så mycket i Ernmans kamp för sina barn och den kampen gör Gretas framgång än mer fantastisk.

Årets klassiker: Mrs Dalloway av Virginia Woolf är en klassiker jag läste om både som “riktig” bok och i bearbetad version då jag gjorde ett arbetsmaterial om den för Vilja förlag.

Årets knock out: Klubben av Matilda Gustavsson. Den hade kunnat finnas med på väldigt många punkter på den här listan.

Årets kvinnokamp: Kvinnor i kamp, Marta Breen & Jenny Jordahl är en tecknad bok om kvinnokamp. Mycket läsvärd.

Årets gråtfest: Jag lyckades börja gråta till varje avsnitt av Allt för Sverige. Lipgaranti helt enkelt.

Årets småfniss: Regnmannen av Jonas Karlsson fick mig att fnissa en hel del. Huvudpersonen Ingemar är en pensionerad regissör och nybliven änkling som hittar en kran på baksidan av huset som han kan styra regnet med.

Årets historiska: Själarnas ö av Johanna Holmström är en fantastisk berättelse om fängslade och fängslande kvinnor.

Årets hur fan tänkte ni: Att Svenska Akademien väljer att ge Peter Handke Nobelpriset i litteratur i ett läge då förtroendet för institutionen redan är galet låg. Så världsfrånvarande och korkat.

Årets dystopi: Jag läste äntligen dystopi-klassikern Väggen av Marlen Haushofer och det är jag glad för. Tv-serien Years and Years var också en fantastiskt välskriven och obehaglig dystopi som utspelar sig bara några år från nu.

Årets grafiska: I slutet av regnbågen av Bitte Andersson. Riktigt fin bok om ett hbtq-seniorboende.

Årets nya bekantskap: Jag läste både Anteckningar från en orolig planet och Skäl att fortsätta leva av Matt Haig. Två starka läsupplevelser.

Årets tegelsten: Pachinko, Min Jin Lee är en fantastisk berättelse om flera generationers koreaner där de senare bor i Japan.

Årets återseende: För andra gången besökte jag Virginia och Leonard Woolfs Monk’s House i Rodmell. En magisk plats. På samma resa var vi på Charleston Farmhouse där hennes syster Vanessa Bell bodde med sin man Clive Bell och sin älskare Duncan Grant.

Årets huvudperson: Jag hade aldrig velat ha henne i min närhet, men Johanna i Nora eller Brinn Oslo brinn är en fantastisk karaktär att läsa om.

Årets bifigur: Ilse i The Lost man av Jane Harper som mister sin man Cam är en spännande karaktär att läsa om.

Årets filmupplevelse: Att se Rocketman på en gammal biograf i Eastbourne var en upplevelse jag sent ska glömma.

Årets kan-inte-släppa-den: Oväntat nog läste jag Älskarinnorna av Elfriede Jelinek i ett svep. En fantastisk bok.

Årets ungdomsbok: Svårt att välja, men Är det nu allt börjar? av Siri Spont är en riktigt känslofylld och läsvärd berättelse om Tilda som åker på språkresa.

Årets “unga vuxna”: Hej då, vi ses väl? av Linda Åkerström är en fin skildring av vänskap över generationsgränserna.

Årets mest imponerande: Barnet: en sonettkrans av Olivia Bergdahl är fantastiskt bra och välskriven.

Årets charmigaste: Att läsa en ny bok av Mhairi McFarlane är alltid en högtidsstund och Det kommer aldrig vara över för mig är helt klart årets charmigaste.

Årets coolaste: Stina Wollter är fantastisk. Så är det bara. Hennes Kring denna kropp var en fantastisk läsupplevelse.

Årets sämsta mamma: Utan tvekan Christinas mamma i den självbiografiska Den som lever stilla av Leonora Christina Skov.

Årets krim: Camilla Grebe är alltid bra, men hennes senaste Skuggjägaren är bättre än bäst.

Årets pristagare: Jag blev glad år att Camilla Grebe fick pris för bästa Kriminalroman och att Olga Tokarczuk tilldelades Nobelpriset i litteratur. Coolast var ändå den danske poeten Jonas Eika Rasmussen som vann pris för sin diktsamling Efter solen och i tacktalet läste lusen av den danska regeringen.

Årets underskattade: En av årets bästa böcker var Asymmetri av Lisa Halliday. En bok som fått på tok för lite uppmärksamhet.

Årets sönderpratade: Testamente av Nina Wähä, som jag försökt läsa men gett upp. Ska försöka en gång till tror jag. Någonting måste jag ju ha missat.

Årets serie: Louise Boije af Gennäs avslutade sin Motståndstrilogi med Verkanseld. Spänning på hög nivå.

Årets scen: Vi som fick leva om våra liv på Backa Teater och senare också på Dramatens scen Elverket är en pjäs som bygger på intervjuer med olika människor som får berätta om saker de hade gjort annorlunda om de fått leva om sina liv.

Årets konstupplevelse: Jag besökte för första gången Louisiana Literature och passade också på att se Pippilottis helt fantastiska utställning.

Årets TV-serie: Liksom Helena har jag ägnat hela hösten åt att se de tolv säsongerna av Big Bang Theory. En fantastiskt serie. Annars var de två första säsongerna i La Casa de Papel en riktigt stor tv-upplevelse. Så himla snygg!

Årets titel: 10 minutes 38 seconds in this strange world av Elif Shafak vars titel anger den tid det tar från det att en människa dör, tills hen slutar att finnas till. En fantastisk bok som jag hoppas översätts till svenska.

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll Novellkoll Romankoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v. 30 – 31



Vad är mysigare än varma augustikvällar när man kan sitta ute och läsa? Tända lyktor och något varmt att dricka i muggen, det är en perfekt inramning för att försjunka i en bra bok. Som alltid har vi här på kulturkollo ett gäng boktips färdiga att leverera. Klicka på länkarna så kan ni läsa mer om varje titel.

Allt jag inte kan säga av Emelie Pine (Anna)

An American Marriage av Tayari Jones (Linda)

Brevvännerna av Eli Åhman Owetz (Ulrica)

Dansa vid vulkanens rand av Grégoire Delacourt (Linda)

De ännu inte valda av Maria Turtschaninoff (Ulrica)

Den röda adressboken av Sofia Lundberg (Lotta)

Det som göms i snö av Carin Gerhardsen (Ulrica)

Down among the sticks and bones av Seanan McGuire (Helena)

En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell (Ulrica)

En cirkel av sten av Elly Griffiths (Anna)

En cirkel av sten av Elly Griffiths (Helena)

En katts resedagbok av Hiro Arikawa (Ulrica)

En mors bekännelse av Kelly Rimmer (Ulrica)

En ocean av kärlek av Tahereh Mafi (Linda)

En sommar i Brighton av Lucy Diamond (Ulrica)

En sommar i Devon av Lucy Diamond (Linda)

En sommar i Paris av Sarah Morgan (Lotta)

Ett enklare liv av Anna Fredriksson (Anna)

Flickvänsmaterial av Yrsa Walldén (Linda)

Kirke av Madeline Miller (Helena)

Klockmakarens dotter av Kate Morton (Anna)

Kring denna kropp av Stina Wollter (Linda)

Kurdistan berättar: Fåglarna återvänder till bergen, 23 noveller (Ulrica)

Manhattan Beach av Jennifer Egan (Anna)

My Last 10 Minutes 38 Seconds in This Strange World av Elif Shafak (Anna)

När repet brister av Belinda Bauer (Lotta)

Ole Dole av M.J. Arlidge (Ulrica)

Pachinko av Min Jin Lee (Linda)

Pachinko av Min Jin Lee (Ulrica)

Poste restante – ett brev till Locmaria av Lorraine Fouchet (Linda)

På drift av Marianne Lindberg De Geer (Anna)

På egen hand av Marian Keyes (Lotta)

Skäl att fortsätta leva av Matt Haig (Linda)

Sommar vid Sommen av Camilla Dahlson (Lotta)

Sommar i Devon av Lucy Diamond (Anna)

Sommaren med Ava av Anna Lönnqvist (Ulrica)

Sommarplåga av Hanna Jedvik (Anna)

Systerklockorna av Lars Mytting (Anna)

Så mycket kärlek kan inte dö av Moni Nilsson

Ta mig tillbaka av B.A Paris (Lotta)

The silence of the girls av Pat Barker (Helena)

The writing life av Annie Dillard (Helena)

Vaggvisa av Leila Slimani (Ulrica)

Verkanseld av Louise Boije af Gennäs (Linda)

Väggen av Marlen Haushofer (Linda)

When I hit you av Meena Kandasamy (Linda)

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Novellkoll Romankoll

Fanny listar 2018

helena-top
Årets sista dag är här och i sedvanlig ordning så ämnar vi på Kulturkollo att lista kulturåret 2018. Jag är först ut, vilket jag har något ambivalenta känslor inför. Förutom Bokmässan, så är kulturutbudet tämligen begränsat här på landet och jag får förlita mig på böcker och diverse streamingtjänster.

Mitt läsår har varit… ja, något labilt. Den här arma läsmänniskan gick ut starkt under första halvan av året för att sedan gå in i en svagt nedåtgående trend under och efter Bokmässan, för att sedan totalhaverera och jag har inte läst en rad under årets två sista månader. Är det månne boksmällan i kombination med november som kör slut på all energi? Hur som haver – det känns ändå ganska skönt att vara först att lista 2018 då min lista sannolikt bli något mer kortfattad än mina kollo-kollegors. Under morgondagens utmaning kommer en monsterlista med förslag på hur du kan lista ditt kulturår. Häng gärna med oss!

Årets mest oväntade: De bästa och mest oväntade läsupplevelserna sker oftast då du inte har några förväntningar på vad som komma skall (därav jag försöker hålla mig undan bloggtexter om böcker jag ännu inte läst). En bok som blev en oväntad Wow-upplevelse var Eileen  av Ottessa Moshfegh. “Eileen! Denna förbittrade själ med en ocean av självförakt, som sveper över mig som en tsunami […] Denna Eileen som både vantrivs och dras till osynligheten, till det beiga och gråa och som lär sig bemästra dödsmasken (hennes version av ”resting bitch face”) och som kräver ständig kontroll över sig själv . Det går liksom inte att värja sig mot denna egendomliga och högst fascinerande berättarröst.”

Årets kvinnokamp: Denna kategori vill jag tilldela Caroline Ringskog Ferrada-Nolis Rich boy. Historien spänner sig över hela nittonhundratalet och skildrar livet för tre generationers kvinnor: Gully, Marianne och Annika. “Alla kvinnorna ser sig som feminister, men faller hårt när verkligheten drabbar dem. Det är på några sätt lättare att vara kvinna på tvåtusentalet och på andra sätt har det blivit svårare. Det som förenar kvinnorna är att de famlar i hur de ska manifestera denna feminism och att livet, ja, helt enkelt inte alltid blir som man föreställt sig det.[…] Rich boy handlar om trauman och där tragedierna såväl förenar som ökar avståndet mellan kvinnorna. Den handlar om moderskap – om trasiga mammor och vilsna barn. Och Ringskog Ferrada-Noli har en skärpa och förmåga att skilda detta och låta oss träda in i mörkret och se det komplexa. Det komplexa med att leva och i att vara kvinna – då som nu.”

Årets historiska: Det kan väl bara bli 1793 av Niklas Natt och dag?! Jag har tyvärr inte bloggat om boken (slutade blogga tidigare än jag slutade läsa), men 1793 lever helt klart upp till sin hajp. Stockholm i slutet av 1700-talet – det är skitigt, det är blodigt, det är groteskt och ändå så trovärdigt skildrat.

Årets obehagligaste: Osäker i skrivande stund om den var obehagligast, men nog var TV-serien Dark obehaglig. Barn som försvinner och knasiga familjerelationer.

Årets nya bekantskap: Emily Fridlunds debut Vargarnas historia  Boken väcker många frågor och ambivalenta känslor, som bör bearbetas med andra (vilket jag fick göra på läsretreaten i Varberg). Det visade sig vara en riktig Fanny-bok – det är en suggestiv stämning med mörker i många olika lager i historien. “Det är en stark och annorlunda historia om ensamhet och tillhörighet, om fanatism, om familj och samtidigt en poetisk berättelse om att växa upp.”

Årets utmaning: Att läsa. Att blogga om det jag läst. Kanske det sistnämnda har varit den största utmaningen.

Årets tegelsten: Om vi kategoriserar denna som lång, tung och svårgenomtränglig så torde det vara min uteblivna läslust.

Årets klassiker: Väggen av Marlen Haushofer. En bok som var väldigt intressant att (ha) läst och svår att sätta ord på i efterhand. Jag skrev så här sammanfattningsvis om den: “Ska jag sortera ner vad jag tänker så blir det nog på ett ungefär så här: själva läsningen i sig är en halvtråkig sak, men frågorna och tankarna som maler nu i efterhand är fantastiska. Det är väl det som urskiljer en bok från den stora massan. En bok som inte släpper taget om läsaren efter läsningen. Boken som väcker frustration för att inte få fler svar, som väcker existentiella tankar där det enda jämförelsematerial du har är du själv. Hur hade du själv reagerat i denna situation? Existerar livet som vi tänker oss det? Existerar väggen? Vad är livets mening?”

Årets huvudperson: Eileen i boken med samma namn är ju svår att förbise, men en annan kvinna som lämnade mig med många tankar var Olive i Olive Kitteridge av Elizabeth Strout. Kantig, tvär och obekväm eller helt enkelt bara missförstådd? Jag låter det här vara osagt.

Årets kulturella höjdpunkt
: Inget slår väl Bokmässan va?!

Årets möte: Fick så klart glädjen till många fantastiska möten på Bokmässan, så i valet och kvalet får det bli ett möte som inte skedde där (japp det kan ske utanför mässan). Jag hade nöjet att närvara vid ett författarsamtal med Mats Strandberg när han kom till Falkenbergs bibliotek i slutet av november. Extra roligt är det då det sker på hemmaplan.

Årets debut: Albumet Love in the milky way av och med Sarah Klang (tillsammans med Kevin Andersson). Rösten! Känslan! Vemodet!

Avslutningsvis…

Årets skandal: Det kan väl inte vara något annat än (brott och jäv i) Svenska Akademin?! Jag orkar inte lägga någon energi på att skriva om det, men om det finns någon (!) som inte har en aning om vad jag pratar om: “google it”.

Varmt välkommen in i temaveckan Kulturkollo listar 2018!

Kategorier
Barnbokskoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Den där öde ön – om robinsonader

carolina-top

Jag har alltid tyckt om att läsa böcker om människor som hamnat i situationer eller på platser där de är helt utlämnade åt sig själva. Där de för att överleva måste klara sig med det de har, saker de hittar och kanske kommer på nya användningsformer för, hur de hittar eller skaffar mat, tillverkar saker. Vad de gör för att överleva själsligt och inte bara kroppsligt. Smarthet och händighet och envishet. Det tog ganska många år innan jag fick reda på att det finns en term för sådana böcker (och filmer): robinsonader. Visst blev jag glad över att det fanns så många sådana skildringar att det liksom var en helt egen genre – ändå har jag aldrig förlikat mig riktigt med namnet robinsonader. Jag är inte riktigt säker på varför – kanske för min känsla att uttrycket med en handviftning liksom paketerar det hela till öde-ö-grejen? Eller för att jag egentligen aldrig läst själva Defoes ur-Robinson Crusoe utom i diverse förkortade varianter som jag inte tyckt om?

Men vad de än kallas så tycker jag alltså om att läsa robinsonaderna. Det behöver ju inte handla om en öde ö även om det blir särskilt tydligt då. Som i Morpurgos Kensukes rike där huvudpersonen varje dag står och stirrar ut efter havet och hjälpen. Fast… det är ju inte en robinsonad på riktigt, den där? Killen får ju hjälp av någon anonym, och så visar det sig att ön inte alls är öde. Den är ju Kensukes rike…

Ön i Den hemlighetsfulla ön (Jules Verne) är väldigt öde (eller…?), men här är det egentligen inte heller en riktig robinsonad för de är flera stycken som har övergivits här och jag tycker att det ska vara någon som är helt ensam i den här sortens bok. Men attans, så bra de lyckas ordna det för sig så småningom, med vetefält och små maskiner och allt vad det är. (det är en väldigt typisk Verne-bok med fascination för uppfinningar och teknisk utveckling)

Ön i Fågelgatan (Uri Orlev) tycker jag mycket om. Det handlar överhuvudtaget inte om någon riktig ö, utan om ett rum i ett hus i en belägrad stad under andra världskriget. En pojke lyckas gömma sig undan en av tyskarnas rensningsaktioner, och han överlever helt på egen hand i det där rummet medan han väntar på att hans pappa ska lyckas fly och komma tillbaka för att rädda honom. Helt hjärtskärande, förstås, men jag älskar ju klurigheterna han har för sig med stegar och varningsmanicker för att hålla sitt ställe hemligt, och hur han hittar mat, och fixar saker som gör livet i det lilla gömstället uthärdligt.

Och Ayla! Alltså, SOM jag älskade att läsa andra boken om henne, Hästarnas dal (Jean M Auel) där hon måste leva helt ensam (innan Jondalar kommer och blandar sig i) och använder sin smarthet till att skapa ett eget drägligt liv. Ja, visst, hon är så himla übersmart så det är inte klokt och mänskligheten borde troligen tacka Ayla för ungefär allt(typ elden, hjulet, modern medicin, pilkastare och sadlar och…) men vilket wow det var för en femtonårig Carolina att läsa?!

Och så kan det ju vara robinsonader där öde ön har blivit en ensam planet i rymden. Jag har ännu inte läst Ensam på Mars (Andy Weir) men tror jag måste göra det snart. Det är precis den sortens klura-ut-hur-det-ska-funka-ensam-grej som jag gillar.

Eller det här med att vara ensam kvar när det verkar som att alla andra har dött utom en själv? Så som det är för huvudpersonen i Sofia Nordins En sekund i taget. Hur överleva? Vill hon ens överleva när hon är (som hon tror) alldeles ensam?

Marlen Haushofers Väggen (som Helena också skriver om) har jag inte heller läst, men tänker att jag nog vill. För visst är det en slags robinsonad det också? Att huvudpersonen klarar sig själv bakom den där mystiska väggen? Ska jag läsa?

Det finns väldigt många robinsonader att upptäcka om man som jag fascineras av all denna händighet, smarthet och obändighet.  Jag hittade ett blogginlägg på Kungliga Biblioteket som handlade om att de i sina samlingar har en märklig specialsamling: robinsonader! Den består av 200 volymer med robinsonader från 1700- och 1800-talen. Tänk, va?!

 

Bild: Lonely Island av Fyn Kynd (CC BY 2.0)

Kategorier
Kulturkoll

Ensamheten gör mig starkare, eller?

helena-top
Jag tror inte på att ensam är stark, men jag vet att ensamhet gör mig starkare. Det är dock en kamp som jag får föra med mig själv. Att under mörka perioder våga umgås med mig själv och mina tankar. Att inte ständigt ha saker att göra och andra människor omkring mig, som distraherar. Det är i ärlighetens namn väldigt läskigt, men när jag väl gör det, så gör det mig starkare. Men hade jag inte haft andra människor att luta mig mot hade jag fallit.

Det är svårt att förklara det här. Jag blir inte stark ensam, men ensamheten gör mig starkare, summerar ändock detta motsägelsefulla i mig.

Under veckan som gått har många varit delaktiga i diskussionerna om Malin Lindroths Nuckan. Tanken var att jag skulle ha läst den, men så blev det inte. Inför veckan tänkte jag att det är “easy peasy” att hitta starka ensamvargar i litteraturen, men ju närmare jag kom min publiceringsdag ju svårare blev det. För nog är det så att de allra flesta är starkare tillsammans än ensamma. Precis som Helena och Carolina tänkte jag på kvinnan i Väggen av Marlen Haushofer som fick leva livet i en påtvingad ensamhet. Den boken i sig är ju dock ett unikum på grund av premissen i historien. Jag vill försöka hitta de där karaktärerna som är starka i sig själv i en vanlig samtid (om detta “normala” finns).

Mina tankar vandra vidare till Cass Neary i Elizabeth Hands böcker. Det är minst sagt en trasig själ som gör att jag också osökt tänker på Gillian Flynns Libby Day och Stieg Larssons Lisbeth Salander. Alla tre är exempel på ensamvargar, om än tämligen självdestruktiva sådana.

Jag tänker också på Cheryl Strayed, som gav sig ut på en ensamvandring för att se om ensamheten kunde göra henne starkare och som sedan skrev en bok om detta äventyr. När hon är tjugotvå år har hon förlorat allt. Sin mor, sin familj, sitt äktenskap och sitt jobb. Utan någon större eftertanke beslutar sig Cheryl att hon under hundra dagar ska ensamvandra på The Pacific Crest, som är en vandringsled som går från den mexikanska gränsen i Kalifornien, igenom Oregon och ända till Washington (och en bit in i Kanada ) genom såväl öken, snöklädda berg som regnskog.

Av ovan karaktärer är jag kanske närmast Cheryl –  om än i en liten yttepyttig skala. Jag reser inte världen runt, jag ger mig inte ut på äventyr, utan provar mig fram här hemma. Umgås med mig själv en liten stund i taget. Och kanske, kanske jag blir lite starkare för varje gång.

 

Kategorier
Barnbokskoll Romankoll

Kulturkollo recenserar v 6, 2018

De fyra elementen genomsyrar veckans inlägg här på kollot. På våra andra bloggar skriver vi om böcker utan styrning av våra gemensamma teman. Det här har vi läst och recenserat under veckan:

Allt du önskar av Kristin Emilsson (Anna)

Allt du önskar av Kristin Emilsson (Linda)

Coffin Road av Peter May (Lotta)

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante (Ulrica)

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante (Linda)

Djurdoktorn: Linus och Morris av Ann-Charlotte Ekensten (Ulrica)

En engelsk gentleman av Jane Gardam (Carolina)

En ny tid av Ida Jessen (Anna)

Fint folk av Julian Fellowes (Carolina)

Hennes nya namn av Elena Ferrante (Ulrica)

Mot den glittrande snön vid världens ände av Eowyn Ivey (Helena)

Sagoyoga – övningar för barn i yoga, andning, avslappning och meditation av Filippa Odevall (Ulrica)

Slutet på sommaren av Anders de la Motte (Lotta)

Som ett träd i skogen av Vibeke Olsson (Carolina)

Störst av allt av Malin Persson Giolito (Fanny)

Thin air av Michelle Paver (Helena)

Trädet och vinrankan av Dola de Jong (Anna)

Vargarnas historia av Emily Fridlund (Fanny)

Vargarnas historia av Emily Fridlund (Linda)

Väggen av Marlen Haushofer (Fanny)

 

Kategorier
Romankoll

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen

foto: detalj ur omslaget till Marie Hermanssons roman Himmelsdalen

Nu ska jag  blir långrandig och introt till inlägget blir omständligt, ber så väldigt mycket om ursäkt för det. Men så här var det.

På läsretreaten i Varberg för några veckor sedan bokcirklade vi Marie Hermanssons underbara roman Musselstranden. I ett av samtalen med mina läskompisar där så började vi tala om begreppet bergtagen (som är centralt för handlingen i boken) och vidare gick tankarna till Thomas Manns klassiska roman Bergtagen som kom i nyöversättning häromåret och som verkligen står på min långa läslista. I samma andetag påmindes jag om hur väldigt mycket jag tyckte om att läsa Marie Hermanssons Himmelsdalen. När vi sedan fortsatte tala om böcker som utspelar sig i santorie- eller hospitalsmiljö så gick det nästan inte att sluta. Så, här kommer mitt axplock av de böcker vi pratade om.

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Lyrikkoll Novellkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Annas bästa 2014

anna-top

Då var det min tur att ta en  sväng genom min kulturkonsumtion 2014. Min lista kommer mest av allt handla om det jag läst, annan form av kultur har tyvärr hamnat lite i bakvattnet i år.  Jag hade en ambition att läsa böcker från fler länder än tidigare år, den utmaningen lyckades jag inte med. 43 stycken länder 2013 blev 43 länder också 2014, antalet deckare däremot de blev rekordmånga tack var all ljudbokslyssning under året. Här kommer ett litet urval av favoriter från 2014:

Årets kulturella höjdpunkt: Inget kan toppa Louisiana Literature. Joyce Carol Oates, Margaret Atwood och say no more.
Årets mest omtumlande: Drömresan till Japan i körsbärstid, med mängder av kulturella inslag. Tempel, trädgårdar och konst. Arkitektur, litteratur och mat. Och typ allt.
Årets konstupplevelse: Lars Lerins utställning på Akvarellmuseet. Hans bilder lämnar ingen oberörd.

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Helenas bästa 2014

helena-top

Nu är snart 2014 till ända, strax dags att blicka framåt. Men först, en liten, liten tillbakablick.

Årets mest oväntade: Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart. Det är inte det att jag inte litar på Fanny och Lotta men jag hade verkligen ingen aning om att jag skulle bli sådär totalknockad av en bok med ett omslag som skriker “inte en bok för Helena!”. Och så kan jag inte låta bli att ta med The language of dying av Sarah Pinborough, en bok jag köpte för att den hade ett vackert omslag och sen blev en av årets allra bästa läsupplevelser.

Årets klassiker: Här har jag svårt att välja, jag har läst en del feministiska klassiker i år och jag har tyckt mycket om flera av dem. Det mest förbjudna, Män kan inte våldtas och Ett eget rum. Men The bell jar/Glaskupan står ändå i en klass för sig, så oförglömligt bra!

Årets kvinnokamp: The Carhullan army av Sarah Hall, det blir inte mer kvinnlig råstyrka än .

Årets gråtfest 1: Jag gråter alltid mycket när jag läser men i år tror jag att Jag heter inte Miriam tar priset. Det var en gråt som stannade länge och nog fortfarande sitter fast i bröstet.

Kategorier
Romankoll

Kulturkollo konfererar om Väggen

1963 i ett Europa fyllt av framtidstro och präglat av det kalla kriget gavs österrikiskan Marlen Haushofers roman Väggen ut. Nu finns den i nyöversättning av Rebecca Lindskog på Thorén & Lindskogs Förlag. Den har blivit en modern klassiker som lästs och diskuteras av många och den är en perfekt bok att samtala kring. Häng med på vårt prat och deltag gärna med egna kommentarer i kommentarsfältet.

Vad händer egentligen? Är alla utanför döda? Händer allt eller är det någon sorts dröm/depression/psykos?