Etikett: Emily Fridlund

Årets sista dag är här och i sedvanlig ordning så ämnar vi på Kulturkollo att lista kulturåret 2018. Jag är först ut, vilket jag har något ambivalenta känslor inför. Förutom Bokmässan, så är kulturutbudet tämligen begränsat här på landet och jag får förlita mig på böcker och diverse streamingtjänster.

Mitt läsår har varit… ja, något labilt. Den här arma läsmänniskan gick ut starkt under första halvan av året för att sedan gå in i en svagt nedåtgående trend under och efter Bokmässan, för att sedan totalhaverera och jag har inte läst en rad under årets två sista månader. Är det månne boksmällan i kombination med november som kör slut på all energi? Hur som haver – det känns ändå ganska skönt att vara först att lista 2018 då min lista sannolikt bli något mer kortfattad än mina kollo-kollegors. Under morgondagens utmaning kommer en monsterlista med förslag på hur du kan lista ditt kulturår. Häng gärna med oss!

Årets mest oväntade: De bästa och mest oväntade läsupplevelserna sker oftast då du inte har några förväntningar på vad som komma skall (därav jag försöker hålla mig undan bloggtexter om böcker jag ännu inte läst). En bok som blev en oväntad Wow-upplevelse var Eileen  av Ottessa Moshfegh. ”Eileen! Denna förbittrade själ med en ocean av självförakt, som sveper över mig som en tsunami […] Denna Eileen som både vantrivs och dras till osynligheten, till det beiga och gråa och som lär sig bemästra dödsmasken (hennes version av ”resting bitch face”) och som kräver ständig kontroll över sig själv . Det går liksom inte att värja sig mot denna egendomliga och högst fascinerande berättarröst.”

Årets kvinnokamp: Denna kategori vill jag tilldela Caroline Ringskog Ferrada-Nolis Rich boy. Historien spänner sig över hela nittonhundratalet och skildrar livet för tre generationers kvinnor: Gully, Marianne och Annika. ”Alla kvinnorna ser sig som feminister, men faller hårt när verkligheten drabbar dem. Det är på några sätt lättare att vara kvinna på tvåtusentalet och på andra sätt har det blivit svårare. Det som förenar kvinnorna är att de famlar i hur de ska manifestera denna feminism och att livet, ja, helt enkelt inte alltid blir som man föreställt sig det.[…] Rich boy handlar om trauman och där tragedierna såväl förenar som ökar avståndet mellan kvinnorna. Den handlar om moderskap – om trasiga mammor och vilsna barn. Och Ringskog Ferrada-Noli har en skärpa och förmåga att skilda detta och låta oss träda in i mörkret och se det komplexa. Det komplexa med att leva och i att vara kvinna – då som nu.”

Årets historiska: Det kan väl bara bli 1793 av Niklas Natt och dag?! Jag har tyvärr inte bloggat om boken (slutade blogga tidigare än jag slutade läsa), men 1793 lever helt klart upp till sin hajp. Stockholm i slutet av 1700-talet – det är skitigt, det är blodigt, det är groteskt och ändå så trovärdigt skildrat.

Årets obehagligaste: Osäker i skrivande stund om den var obehagligast, men nog var TV-serien Dark obehaglig. Barn som försvinner och knasiga familjerelationer.

Årets nya bekantskap: Emily Fridlunds debut Vargarnas historia  Boken väcker många frågor och ambivalenta känslor, som bör bearbetas med andra (vilket jag fick göra på läsretreaten i Varberg). Det visade sig vara en riktig Fanny-bok – det är en suggestiv stämning med mörker i många olika lager i historien. ”Det är en stark och annorlunda historia om ensamhet och tillhörighet, om fanatism, om familj och samtidigt en poetisk berättelse om att växa upp.”

Årets utmaning: Att läsa. Att blogga om det jag läst. Kanske det sistnämnda har varit den största utmaningen.

Årets tegelsten: Om vi kategoriserar denna som lång, tung och svårgenomtränglig så torde det vara min uteblivna läslust.

Årets klassiker: Väggen av Marlen Haushofer. En bok som var väldigt intressant att (ha) läst och svår att sätta ord på i efterhand. Jag skrev så här sammanfattningsvis om den: ”Ska jag sortera ner vad jag tänker så blir det nog på ett ungefär så här: själva läsningen i sig är en halvtråkig sak, men frågorna och tankarna som maler nu i efterhand är fantastiska. Det är väl det som urskiljer en bok från den stora massan. En bok som inte släpper taget om läsaren efter läsningen. Boken som väcker frustration för att inte få fler svar, som väcker existentiella tankar där det enda jämförelsematerial du har är du själv. Hur hade du själv reagerat i denna situation? Existerar livet som vi tänker oss det? Existerar väggen? Vad är livets mening?”

Årets huvudperson: Eileen i boken med samma namn är ju svår att förbise, men en annan kvinna som lämnade mig med många tankar var Olive i Olive Kitteridge av Elizabeth Strout. Kantig, tvär och obekväm eller helt enkelt bara missförstådd? Jag låter det här vara osagt.

Årets kulturella höjdpunkt: Inget slår väl Bokmässan va?!

Årets möte: Fick så klart glädjen till många fantastiska möten på Bokmässan, så i valet och kvalet får det bli ett möte som inte skedde där (japp det kan ske utanför mässan). Jag hade nöjet att närvara vid ett författarsamtal med Mats Strandberg när han kom till Falkenbergs bibliotek i slutet av november. Extra roligt är det då det sker på hemmaplan.

Årets debut: Albumet Love in the milky way av och med Sarah Klang (tillsammans med Kevin Andersson). Rösten! Känslan! Vemodet!

Avslutningsvis…

Årets skandal: Det kan väl inte vara något annat än (brott och jäv i) Svenska Akademin?! Jag orkar inte lägga någon energi på att skriva om det, men om det finns någon (!) som inte har en aning om vad jag pratar om: ”google it”.

Varmt välkommen in i temaveckan Kulturkollo listar 2018!