Att läsa mig till andra världar

helena-top

När jag som elvaåring föreställde mig själv som vuxen så skulle jag bli en sådan som reste jorden runt. Så blev det inte riktigt. Ni vet: brist på mod och andra vardagliga ting som kommer i vägen. Jag utmanar inte heller min läsning så mycket som jag skulle vilja (och ibland tror att jag gör). Tittar jag på lästa böcker 2018 så är det endast ett par som kan räknas till utanför den anglosaxiska bubblan. En snabb scanning av böckerna visar dock att jag reser hela tiden.

Med Yaa Gyasis Vända hem har jag fått resa såväl tillbaka tre hundra år som till två världsdelar. Med fjorton olika berättarröster skildrar Gyasi 1700-talets slavhandel och dess konsekvenser för de generationer som följer fram till nutid i både Ghana och USA. Med Emily Fridlund har jag fått besöka Minnesotas djupa skogar  i Vargarnas historia. Jag får följa med in i ensamhet, får se och försöka förstå fanatism och om säregna familjeband. I Margaret Atwoods Hjärtat stannar sist får jag också möta fanatism och ensamhet fast i en alternativ dystopisk parallellvärld till vår egen.

Med tre andra böcker har jag fått träda in i en klaustrofobisk värld. I Emma Donoghues Room får jag genom femåriga Jack möta hela hans värld, som består av drygt tio kvadratmeter och hans mamma. Det ljudisolerade rummet är deras fängelse, med mammans kidnappare som fångvaktare. I de två andra böckenar har jag fått träda in i ett mer “frivilligt” (d v s konsekvens av eget agerande) fängelse. I Memorys bok av Petina Gappah har jag besök en dödscell i kvinnofängelset i Harare, Zimbabwe. Jag har genom Memory själv fått ta del av familjehemligheter, om utanförskap och om att växa upp som albino i ett samhälle där folktron fortfarande är högst närvarande.

Avslutningsvis har jag i Curtis Dawkins novellsamling Det gråhotellet fått följa livet i ett amerikanskt fängelse. Jag får känna av ledan och det ständigt närvarande våldet och inte minst hur de intagna försöker hitta vägen till andra världar genom TV:n eller genom sina telefonsamtal.

Så trots att jag inte är den globetrotter som jag en gång drömde om, så reser jag hela tiden.

Foto: “Backpackers” av Travel Manitoba

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.