Om vi menar skönlitterära klassiker när vi pratar dammigt, så är jag tämligen ambivalent till frågan. Jag står på barrikaderna när det kommer till att kämpa mot måste- och bör-läsning. Den måste få förbli kravlös och utan prestige. Men – men! – sen skriker den där lilla litteraturvurmaren i mig. Klart att vi inte ska låta fantastisk kultur dö ut! Tänk på hur dåtiden berikar nutiden. Och så finner jag mig plötsligt med att argumentera om alla dessa verk, som är så viktiga för oss. Som ni ser så sker i detta nu en inre kamp där jag inte vill låta andra sätta upp spelreglerna för vad som vi (läs:jag) bör läsa, samtidigt som jag svärmar lite för de där klassikerna. Vilka de nu är?! (den frågan låter jag dock vara obesvarad här). Flest klassiker läste jag under mina studieår och föll totalt för Hundra år av ensamhet, Svindlande höjder och Lysande utsikter m.fl. Då läste jag dock dem i en kontext som möjliggjorde att jag såg det där lilla extra. En omläsning vågar jag mig därför inte på för risken att förstöra den där wow-känslan jag fick då.
