2016 var verkligen inget höjdarår. Helt förutom allt det där som hände ute i verkliga världen så verkade min egna lilla kulturella värld helt begränsas till telefonen och dess finurligheter. Jo, det kan ju vara ett bra tidsfördriv (ifall ett sådant skulle behövas)(men tid är egentligen ALDRIG något som behöver fördrivas i mitt liv, tack så mycket, snarare tvärtom), och det ÄR ju bra att vilja knata runt kilometer efter kilometer för att ett färgglatt virtuellt ägg ska kläckas. Men jag tror aldrig att mitt läsande varit så okoncentrerat och håglöst som i år. Om det är fel valda böcker eller stress eller den där jämra telefonen vet jag inte… men det känns liksom lite skralt nu när jag tittar tillbaka. (fast antalet titlar jag läst är nästan lika många som vanligt, så kanske jag är onödigt gnällig nu?) Well. Jag kanske ska inleda 2017 med att radera att antal appar?
Årets klassiker: Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Så dumt att jag läste den på gymnasiet när jag inte var på rätt ställe i livet för att uppskatta den. Så bra att jag läste om den nu, och älskade den.
Årets gråtfest: Alan Rickman, David Bowie, Lemmy, Leonard Cohen…George Michael?? Hallå?
Årets gapflabb: Meningen med jobbet av Stephan Mendel-Enk. Eller kanske mer ”årets förtjusta fniss-fniss-fniss”.
Årets obehagligaste: Fortfarande Alice av Lisa Genova, eftersom den kom mig lite för nära.
