När kroppen förändras och minnet sviker

Linda
Alla blir vi äldre och det betyder att våra kroppar också blir det. Förändringar som ibland är hyfsat lätta att acceptera, men inte sällan känns ganska så jobbiga. I sin nya kortroman (eller kanske långnovell) And every morning the way home gets longer and longer av Fredrik Backman får vi möta en man som inte bara blivit gammal rent kroppsligt, utan också blivit sviken av sin hjärna. Visst har han minnen, men han minns inte alltid det som andra räknar med att han ska minnas. Till exempel minns han inte alltid vilka hans nära och kära är. Det är en varm och fin berättelse om hur tiden går, men samtidigt kan förbli densamma. Den vars minne sviker lever inte sällan i en annan tid än den som verkligen är.

Min farmor hade två söner. De var väldigt jämngamla, storebror endast 17 månader äldre än min pappa. När jag kom på besök till farmor med mina söner, där storebror var (är) sexton månader äldre än lillebror, var det ofta så att farmor trodde att de var hennes barn. Vem jag var i sammanhanget varierade. Oftast hennes syster. Samma syster som deltog i både en mattetävling och en teckningstävling i småskolan och var nästan lika bra som farmor själv. Just historien om framgången i dessa två tävlingar var en vi fick höra om och om igen.

Att bli äldre skrämmer mig ibland. Inte främst kroppens åldrande så mycket som risken att minnet ska svika mig. Hjärnan är en del av kroppen som vi vet alldeles för lite om. När den inte fungerar spelar det liksom ingen roll att kroppen finns kvar.  Förhoppningsvis sker det inte för än om många, många år. Jag skräms väldigt mycket av sjukdomar som drabbar hjärnan. Jag vet att farmors alzheimers skulle kunna gå i arv, men vågar inte riktigt tänka på det. Nu hade hon levt ett ganska långt liv. Ännu mer skrämd blir jag när det drabbar någon yngre, som i Fortfarande Alice, där Alice snabbt försvinner då hennes hjärna sviker henne. De få klara stunder hon har, då hon inser vad som håller på att hända, är hemska att läsa.

Min mormor och morfar har haft ett långt äktenskap. Båda lever fortfarande, morfar fyllde just 90 och mormor gör det förhoppningsvis i vår. De har känt varandra i 70 år och vet knappt hur det är att leva utan varandra. Att leva med någon så länge innebär att ha lärt känna så mycket man kan veta om en annan människa. Det betyder också att man har följt varandras kroppar från den unga och starka, till den gamla och skröpliga. Det är fint. I helgen sträckläste jag Kärlekens fyra årstider av Grégoire Delacourt, där kärleken i olika skeden beskrivs genom fyra förhållanden. Kärleken mellan Pierre och Rose berörde mig starkt. De träffades 1944 och på den franska nationaldagen 2014, 60 år senare, är de fortfarand ett par. Två blir ett, säger man när två personer gifter sig och trots att jag gärna vill vara mig själv även i ett äktenskap, är bilden fin på något sätt.

Visst önskar jag att få bli gammal tillsammans med mina nära och kära. Trots att jag ibland får en chock av det ansikte jag möter i spegeln går det inte att förhindra åldrandet. Alternativet, att inte åldras, vore så mycket sämre. Det jag hade önskat är att jag varit lite snällare mot min kropp. När jag tittar på gamla foton ser jag inte den person jag såg mig själv som då. Är det inte konstigt att jag fick för mig att den jag var då var både tjock och ful, när jag ser något annat nu? Vi har en kropp. Bara en. En alldeles egen kropp. En kropp som betyder att vi lever. Vi borde vara lite mer tacksamma över det. I alla fall vet jag att jag borde vara det. Så länge hjärnan finns med är allt okej.

 

Linda

Storläsare som blandar friskt bland olika genrer. Föredrar dock ganska så svarta samtidsskildringar för gamla och unga, gärna skrivna av kvinnor och gärna från Sverige, Storbritannien eller Frankrike. Reser också ofta till avlägsna platser med hjälp av böcker.

Visa alla inlägg av Linda →