Helena och Fanny konfererar om Vi ses i mörket

David Wiberg är författare, scen- och bildkonstnär, arkitektur och illustratör. 2013 kom hans debutroman Dagboksanteckningar från ett källarhål (Lilla Piratförlaget) som fick strålande recensioner. I den fristående fortsättningen Vi ses i mörkret, som har recensionsdag idag (läs Helenas recension här och Fannys här), får du åter igen träffa Linnea som nu hunnit bli 18 år. Linnea är ihop med Love. Det första riktiga förhållandet. När Love flyttar till Gävle för att gå tekniskt basår blir Linnea ensam kvar. Vi ses i mörkret är en skildring av förhållandet som betyder allt, om att tappa bort sig själv, om mörker och saker som gör ont. Vi – Helena och Fanny – har båda läst och sen konfererat om den.

Hej! Nu har jag äntligen läst ut Vi ses i mörkret. Jag fick läsa långsamt, långsamt. Jag har inte läst hans tidigare bok om Linnea så jag var helt oförberedd på hans språk. Det knockade mig totalt. Vilken läsupplevelse!

Jag läste ju hans första bok om Linnea och minns i ärlighetens namn inte jättemycket av den annat än att jag gillade. När jag läser min recension förstår jag lite varför. Det var Linnea jag föll för, att hon var så fint gestaltad och att jag kände igen mycket av hennes osäkerhet och känsla av att vara fel. Språket är verkligen som en knockout och jag tror att det är lite av ett älska eller inte fatta alls-läge. Jag följer med in i mörkret utan att blinka. Jag känner fortfarande igen mycket hos Linnea men jag får också allergiska utslag av mycket av det hon gör i den här boken. Jag hoppas på en tredje bok som visar Linnea som rest sig upp och fått integritet och liksom hittat någon sorts styrka i sig själv och inte måste luta sig mot andra hela tiden. Och så hoppas jag att hon dumpar killen!

 

Ja, jag föll rakt ner i mörkret och lät mig bara flyta med i språket och kompositionen. Jag speglar mig också i Linnea. Det här att totalt gå upp eller ner sig i en förälskelse. Självplågeriet. Att vältra sig i mörkret. Och att bära hela världens ångest på sina axlar, inte minst Loves.

Ja, och sorgen! All den där sorgen hon bär, efter mormors död, som hon skäms över att inte kunna släppa fram och som ingen riktigt kan hjälpa henne med att släppa fram. Alla runt henne är ju av förklarliga skäl ganska uppslukade av sin egen sorg. Och Love är också väldigt självcentrerad. Och kompisarna kan inte stötta för de känner sig svikna och bortstötta…

Love är mitt uppe i sin depression och ångest och – som det ofta blir – snurrar hela hans värld kring honom. På sättet han lägger över detta på Linnea gör mig bara arg och frustrerad. Hans försök att lägga över ansvaret på sitt eget mående på en annan. Och på en människa som redan är tyngd av sin egen sorg. Och det gör ont att läsa hur Linnea går med på detta då hon är mitt uppe i sitt självplågeri. På något sätt så kan jag ändå förstå avståndet som finns mellan de flesta i Linneas närhet – alla är – som du sa – fyllda av sin sorg. Men det som är sorgligt är att se vännernas oförståelse – borde inte de kunnat ruska om henne? Slagits lite för henne?

Jag tycker också det, vännerna borde i alla fall ha försökt en gång på riktigt och inte gömt sig i sina egna sårade känslor. När det gäller Love och hans mående så tycker jag att det enda kloka som sägs i boken är när Linneas pappa säger till Linnea att det borde vara Loves mamma och inte Linnea som skulle åka till Gävle och försöka ta hand om honom. Det borde de ha försökt genomdriva eller att de åkte tillsammans eller något, ansvaret för Loves mående hamnar på Linnea utan att någon som ser det egentligen försöker hjälpa henne (eller honom) ut. Det tycker jag gör ont att se för bådas skull för det drar Linnea neråt och Love kan aldrig bli hjälpt av någon som är så instabil, hon är ju också deprimerad. Om de lämnas åt varandra och sig själva kan det bara sluta illa.

Mmm vuxenvärlden lämnar ett alldeles för stort ansvar på dessa unga människor. De finns där någonstans men tar alldeles för liten plats. Sorgligt! Kan vi inte snacka språket lite? Jag blev som sagt helt knockad av stilen, men antar att det också skrämmer iväg vissa.

Jo, det är väldigt intensivt. Och väldigt eget, det tar ett tag att komma in i det och jag tror att det är risk att många släpper boken för att de inte förstår sig på den (det gjorde inte jag heller först men där hade jag hjälp av att ha läst den förra så att jag visste att det skulle vara bra bara jag gav mig hän). Hur reagerade du, du som inte hade den säkerhetsfilten?

Visst det var ovant i början, men sen blev det liksom fullständigt klart. Det är Linneas tankar det här. Det flyter ibland ut över flera sidor, ibland korthuggna stycken eller till och med enstaka ord. Jag älskar det! Men jag funderar också på – som du – om den tappar många potentiella läsare. Jag förstår inte allt. Men vad gör väl det. Det blev till exempelvis allt fler blanka sidor mot slutet. Plus många meningar mot slutet av boken aldrig slutfördes. Har du några tankar kring det?

Det kändes som att Linnea gick allt djupare in i det där mörkret, hon orkade inte längre formulera så mycket, ens för sig själv. Det finns mycket outsagt i hela boken men särskilt mot slutet. Mycket som Linnea inte riktigt orkar ta in. Hon är så himla duktig i början på att ta in sin mamma, Love, kompisarna (hon förstår att de känner sig sårade) och mot slutet finns inte orken där längre och då får vi färre och färre ord. Jag tycker om såna böcker där textens upplägg också berättar en del om personen och händelserna. En sak jag funderade över är hur unga (bokens målgrupp) reagerar, jag tror nästan att ”de” i många lägen kan vara mer öppna än vi vuxna stofiler som har så många förutfattade meningar om hur en bok ska vara upplagd. Jag tror att jag gillat det här som 15-åring och känns att det var som skrivet för mig.

Klokt tänkt! Och så självklart nu när du säger det. Ja, igenkänningsfaktor är skrämmande hög. Jag skräms och skäms lite när jag tänker tillbaka. Passionen. Känslostormarna. Mörkret.

Hela högstadie är en mörkerdimma för mig och jag tänker ogärna tillbaka.

Samma här! Det är för smärtsamt att peta i så jag försöker hålla mig borta från det så gott det går. Därför blir Linnea jättejobbig att läsa om. Jag vill ju gärna tänka att jag skulle ha varit tuffare och rest mig och gått, prioriterat mig själv framför Love till exempel. Men det hade jag ju inte… Det är därför jag vill ha en Linnea-bok till om några år, om en Linnea som hittat fram till sig själv.

Men då kanske du och jag redan är den tredje boken?! Om att komma ur det där vi så väl känner igen.

_

Så tänker jag i alla fall och jag tänker också att den boken behöver finnas för att ge lite hopp (inte för att det är så jäkla okomplicerat att vara Linnea 38 år heller alla gånger) om att det finns något annat än det där obligatoriska tonårsangstmörkret. Ska vi förresten prata något om passion också eftersom det är passionsvecka?

Så sant, Linnea går nog aldrig riktigt att radera. Tyvärr. Vi kan lämna det därhän här och nu.

Passion! Ja, hela tonårstiden är passionen personifierad på något sätt. Allt är väldigt intensivt. Kärleken till kompisarna, kärleken till pojkvännen och hatet gentemot sig själv. Hur tänker du?

Jag tänker också så, tonårstiden är verkligen tiden för passion. Allt är på liv och död, självhatet blomstrar tillsammans med den där förmågan att gå helt upp i kille, kompis eller hobby (alla dessa band man lyssnade sönder och tillbad, alla skådisar…) Jag tycker Linneas tillvaro skildrar det där passionerade väldigt bra, det som är bra i det och det som förtär.

Oh ja och hur otroligt fin linjen är mellan passion och mörker och hur dessa två kan gäcka varandra. Jag menar hur man kan lura sig själv.

_

Absolut. Jag har tänkt en hel del på hur glad och överväldigad Linnea är av att Love vill vara med henne och att det liksom är större än allt.

_

Det är väldigt bra skildrat av Wiberg hur den här passionen liksom glider över i något oerhört destruktivt och hur passion och svartsjuka ligger nära varandra. Uppenbarligen en bok som har väckt många tankar och som kommer att skava kvar.

Ja, skava kvar kommer den definitivt göra. Jag lyssnade på David Wiberg på bokmässan det året Dagbok från ett källarhål kom ut och han pratade mycket om att göra huvudpersonen rättvisa. Det tycker jag verkligen att han gör här också, han ger en väldigt mångfacetterad bild av Linnea, den känns sann och respektfull också när hon är liten och väljer ”fel”. Det är hundraprocentig respekt och det är fint att Linnea får det från någon vuxen i alla fall. Sa hon flummigt…

Jag hänger med i hur du tänker (It takes one to know one) och jag håller fullständigt med.

Ska vi ge några avslutande tankar? Det kommer onekligen bli svårt att skaka boken av sig. Jag tror nog jag vågar mig på att säga att denna kommer att förbli en stark favorit under resten av läsåret. Skönt att få prata ur sig den lite, så man kan gå vidare.

Det är en tung bok, en jobbig bok att läsa men den och jag räddas väldigt mycket av Wibergs sätt att skriva Linnea som en komplicerad människa att störa sig på, tycka om och känna igen sig i. Jag tror det är en bok som växer också, det känner jag redan på de här dagarna som gått för mig. Och så är det en bok som tjänar på att diskuteras känner jag.

[box type=”tick” icon=”none”]Titel: Vi ses i mörkret
Författare: David Wiberg
Omslag: Parasto Backman
Foto: Patrik Lundin
Förlag: Gilla Böcker
Utgivningsår: 2016
Recensioner: Helena, Fanny[/box]